WILD SIDE BLUES & MAINSTREAM LIES

lou_reed-fullNi vet hur det kan bli. Man fastnar alldeles för många timmar framför datorn och glider bara längre och längre ut i nån periferi eller klafsar runt i nostalgi. Gärna i sällskap med ett glas rödtjut.

Jag skulle sätta ihop en Spotifylista inför min nyårsmiddag och bara råkade nostalgitrippa när jag gick in på Lou Reed. Bara råkade höra raden:

How do you think it feels, when you’re speeding and lonely …

Det var då jag – ta daa – drabbades av en nygammal insikt. Alla konstnärer (inbegripet artister, författare och skådisar) som har nåt att komma med mår skit. Lever osunt och självförbrännande, stoppar huvet i arslet och spyr sen ur sig det de funnit i sitt såriga inre. I bästa fall blir det stor konst; skildringar av utanförskap, av relationer som rister sönder av känslostormar, av en tillvaro där ingenting är tryggt och säkert.

I bästa fall tar omvärlden emot konstnärens walk on the wild side, som voyeurer. Andra känner igen brottstycken, särskilt unga, som ännu står utanför och tittar in.

På den tiden då jag plöjde självhjälpslitteratur och försökte tänka positivt påpekades ofta för mig att kulturlivets betraktelser av livet var förljugna, att det gav oss en felprogrammering, att vi fick budskapet att kärlek alltid gjorde ont och att vi uppmuntrades till ett flyktbeteende.

Parallellt löper tongångarna att artisterna ska vara förebilder och har ett ansvar. Att de inte ska romantisera en destruktiv livsstil. En fascistoid och plastig underhållning får istället ta över marknaden – glättiga, schematiska och förljugna feelgoodberättelser eller helt osannolika kioskdeckare med en galen massmördare lös i byn. De svenniga upphovsmännen skrattar av lycka på väg till banken. Nu kan de pimpa upp sin svennighet ytterligare.

Men vem ska berätta om hur det känns att sitta ensam och påtänd?

8 reaktioner på ”WILD SIDE BLUES & MAINSTREAM LIES

  1. Myten om det unga, arga, heterosexuella (oftast), självförbrännande manliga geniet har ifrågasatts under 90-talet och 00-talet, från t.ex. feministiskt håll. Det är helt i sin ordning. Mytbildningar kan vara begränsande för såväl kvinnor som män. Samtidigt kan de ha ett viktigt symbolvärde för människor. Det verkar som att dagens unga inte ser något större värde i myten ovan (Lou Reed & Kurt Cobain t.ex). De har kanske ersatts av Madonna & Paris Hilton eller Jay-Z & Beyoncé?
    Däremed inte sagt att Lou Reed m.fl. i sin konst kan säga något väsentligt om vår tid.

  2. Alla konstnärer som har något att komma med mår inte skit, det tror jag inte på.

    Men många konstnärer som kan formulera sig på ett säljande sätt är tusen ggr sämre på att formulera sina egentliga själsliga problem, de sitter fast i en rävsax för slutar de gå kring den heta gröten så blir det obehagligt på riktigt.

    Förövrigt så undrar jag om du inte kommer att komma ut med en ny bok snart som jag kan få voyeura

    1. Tack, Eric!

      Nej, jag hårddrar lite. Fast jag vet personligen ingen riktigt bra konstnär som inte har ont i själen. Jag är just klar med en ny roman btw.

  3. Oj, min första mening ovan blev lite underlig, men med lite god vilja så kan den nog förstås

    Jag tror inte att alla konstnärer som har något att komma med mår skit.

  4. Det kan gå på andra sätt också

    Det största av alla genier genom alla tider, träffade en dominant kvinna strax innan han skulle ha supit ihjäl sig.

    Han har hållit sig nykter i snart 30 år och fortsatt att skapa obekväm med fantastisk musik och briljanta texter.

    Kommer aldrig att få Polar-priset, det får sådana som Norah Jones farsa.

    Tack Kathleen Brennan!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.