VUXEN OCH BORTSKÄMD

barnvagn-enhjuling-linda-werner_63908259De kör ett program på SVT som kallas Ung och Bortskämd. Ni har kanske sett det. Det har inte jag. Däremot har nog ingen kunnat undgå det indignerade smattret från tittare och tyckare.

Visst finns det curlingungar, men det allvarligaste problemet är de curlade föräldrarna. I mitt yrkesverksamma liv har jag stött på de curlade föräldrarna i allt större utsträckning. De som sitter på chefsbefattningar och nyckelpositioner är de som gör mest skada. Ty, de curlade föräldrarna klarar inte av att sköta både yrkesansvar och föräldraansvar samtidigt.

Jag kan kontakta en chef en fredag klockan två. Det kan vara ett viktigt samtal, ett besked som ska ges, ett beslut som ska fattas. Men chefen har gått för dagen. Tagit helg. Chefen måste nämligen mysa med sina barn.

Det ena efter det andra mötet med föräldrar på viktiga poster ställs in. De är hemma och vabbar. De har kinkiga småbarn som hållit dem vakna om natten. De måste hämta tidigt på dagis. Eller städa på det föräldrakooperativa dagiset. Kunden (i detta fall jag) ska då bekymrat visa mitt deltagande i dessa förhinder. Att denna ständiga opålitlighet går ut över kunden hör inte alls till saken. Det går ju inte att ifrågasätta föräldrars rätt att sätta barnen främst. Den jämställdhet, som även jag står bakom, gör också att ingens jobb kan få vara viktigast i en familj. Vabbning, hämtning, lämning delas upp med millimeterrättvisa. Således är det inget märkvärdigt med att en chef måste ställa in sina möten eller inte har tid att genomföra planerade uppgifter om det är hans/hennes tur att vabba/hämta/lämna.

Men jag känner inte igen mig alls. När jag var ensam mamma med fem hungriga ungar skulle ingen på arbetsplatsen ha accepterat att jag lät bli att infinna mig för att ett barn var hostigt. Eller för att fritis hade stängt eller det var studiedag eller jag ville ha fredagsmys med ungarna. Det var bara ingen nåd. Jag fick trixa och fixa med barnvakter och grannar. Som frilans kunde jag heller inte  skita i en deadline för att ungarna kaskadspydde och hemmet var i kaos. Vilken redaktör skulle då ge mig nya uppdrag?

Idag är läget annorlunda. Idag får ingen arbetsgivare diskriminera småbarnsföräldrar. Barn ska inte vara ett hinder i karriären. Det är bara det att barn då blir ett hinder i andras karriärer. Jag kan fortfarande bli helt förvirrad när jag talar med en person vars kompetens jag är beroende av och få höra idel klagomål och bortförklaringar gällande vederbörandes barnbestyr. En insyn jag inte bett om, som inte angår mig. Vad ska jag liksom göra med den informationen? Ska jag tacka för konsekvenserna, som mest tycks drabba mig?

Nu vet jag att det finns massor med pliktskyldiga småbarnsmammor och -pappor som viker sig femdubbla för att möta alla krav och som sliter ihjäl sig bara därför. Samtidigt finns det unga människor, som inte alls är curlade, som klöser på väggarna för att öht släppas in på arbetsmarknaden där de curlade föräldrarna sitter och tronar på jobb de inte förmår sköta.

Jag misstänker att det är när barnafödandet skjuts upp i åldrarna som detta moderna problem infinner sig. Dagens föräldrar har redan kommit en bra bit i karriären. Barn har betraktats som en kvinnofälla av det enkla skälet att kvinnor hamnar på efterkälken i yrkeslivet. Kanske vi ska ta och acceptera att barn faktiskt inte passar in i karriärstressen. Kanske ska småbarnsföräldrar med nyckelpositioner tagga ner och lämna sina chefsstolar. Gå ner i arbetstid och överlåta en del av sina yrkesmässiga befogenheter till de yngre och piggare. Istället för att lägga sin bristande förmåga i knät på oss som faktiskt behöver deras kompetens.

Jag har fullgjort mitt uppdrag som småbarnsförälder. Varför ska jag då behöva ta ansvar för andras föräldraskap?

15 reaktioner på ”VUXEN OCH BORTSKÄMD

  1. Nu har jag tänkt en stund och inser att du har rätt. Men det gäller nog främst personer på chefspostitoner. Som vanlig producerande anställd med dagliga deadlines har jag inga större möjligheter vara hemma från jobbet för att sköta barn med annat än att jag tar med mig arbetet och sköter det hemifrån.
    Men när jag tänker på det inser jag att en del av de personer jag är beroende av för att kunna göra mitt jobb inte så sällan är fullständigt oanträffbara. Det kan vara möten, resor eller familjeangelägenheter. Precis som du skriver så är det personer i chefsposition eller i andra nyckelpositioner. Personer som har mandat att ta beslut, godkänna för publicering, ge korrekt fakta och så vidare.
    Intressant text som jag kommer att fundera vidare på ett tag.

    1. Tack Anna! Du har uppfattat mig helt rätt. Folk på viktiga positioner står liksom helt handfallna när de får barn. Vi andra får gilla läget.

  2. Kanske är det systemet där vi hänger upp allt ansvar på EN person som är galet? Visst kan de lämna sina platser till de som inte har barn. Men betyder det då att de får skriva under på att inte bli sjuka eller på annat vis hamna i ofas mellan privatliv och arbetsliv? Dessutom är jag övertygad om att många människor skulle må väldigt bra över att dela bördan och det goda.

    Svaret på vad som är bäst vet vi inte förrän dessa barn växt upp. Kanske har deras föräldrars närvaro genererat en hög med ansvarstagande härliga unga människor som är trygga i sig själva och därmed betydligt mer sympatiska människor än de nyckelbarn som fostrats av tidigare generation?

    Jag tror att de människor ur din generation som gett allt åt sitt arbetsliv men missat att prioritera barnen idag står rätt handfallna över att inte få detta tillbaka. En väntad reaktion kan jag tycka. Men om man ställer sig utanför sig själv och frågar vad som varit bäst för ens egna barn så blir nog frågan du ställer rätt given sitt svar. ”Varför ska jag då behöva ta ansvar för andras föräldraskap?” Det gör du inte, du tar inte ansvar för deras föräldraskap. Men de gör det, och det kan vara ytterst så provocerande.

    För problemet är inte att cheferna kan gå hem tidigare. problemet är att kassörskan på Konsum inte kan det. Hon sitter där och servar dig vid 22.00 för att hon måste sätta folks krav på tillgänglighet före sina egna barn. Alla kan inte finnas där för alla 24/7.

    1. Jag menar bara att det går ut över andra om man inte kan sköta sitt jobb för att man är förälder. Det håller inte i längden. Är man chef, entreprenör eller har stort ansvar, då får man väl också offra detta om man har ambitionen att prioritera föräldraskapet. Eller är det bara så att dagens chefer är lata?

  3. På min tid, när mina ungar var små var det just karriäristerna som lämnade och hämtade sina ungar sist av alla på dagis. Tyckte de verkade umgås väldigt lite med sina barn.

    Nej, verkar inte vara nåt bra att båda föräldrarna gör karriär samtidigt som barnen behöver de.

  4. Ja, det är ingen jävla ordning alls i detta samhälle, speciellt på fredagseftermiddagarna, då går det inte att få tag i folk, jag brukar träffa många på systembolaget – jag brukar tänka… har de inget jobb att sköta. Jag vet när jag jobbade som hantverkare på stadshuset och skulle ha tag i folk, så fick man alltid till svar; han är inte inne – kan du återkomma? – en annan sa…har du kollat på Cafeterian, jodå
    där satt de, och det spelar ingen roll vilken dag det var.
    rent allmänt tror jag att folk jobbar mycket mindre idag, inte undra på att folk blir feta och plufsiga och nu finns det dessutom husavdrag, så nu behöver de inte ens städa sin egen skit, läste häromdan
    att 15.000 stod i kö för övervikts operationer och fettsugning, så visst är folk lata, det är nog sant, det är väl bara det att ingen
    vågar påstå det

  5. Det blir förstås extra sårbart när det gäller folk i nån sorts nyckelposition.
    Jag minns t ex för några år sedan innan man organiserade om på Försäkringskassan och jag var sjukskriven (och latade mig och låg samhället till last, ni vet) då utbetalningarna av ersättningen gjordes av respektive handläggare. Då hände det vid ett flertal tillfällen att handläggaren var hemma och vabbade, jag fick inga pengar utbetalda och kunde inte betala hyran. Det gav mig en massa problem naturligtvis.
    Det är möjligt att det är en organisationsfråga inom flera områden.

    Jag håller med om att det är omöjligt att känna igen beteendet med låg närvaro på jobbet och vi måste nog bestämma oss för hur vi vill ha föräldraskapet och vad det får kosta.
    Och nog är dagens föräldrar bortskämda alltid! De är fullt legitimt att hänvisa till umgänget med ungarna för att slippa gå till jobbet eller gå hem tidigare. De förväntar sig särbehandling inom alla områden för att de har barn. Gå ut på stan en dag och kolla, den som inte sett eländet! Det handlar inte om kvalitetstid med ungar, det handlar om umgänge med andra vuxna och där ungar släpas med överallt vid alla tidpunkter på dygnet.
    De som kanske skaffat barnvakt för att t ex gå på krogen, frissan, café, bio eller shopping får lyssna på andra ungars skrik istället.

    Inte ska vi som inte har barn behöva ta konsekvensen av föräldrars umgänge med sina ungar!

  6. 6 timmars arbetsdag så äre fixat.

    Tack för att du vågar Unni, i dina böcker, och här i din blogg. Ditt inlägg om rövsex tex, klockrent!

  7. ”Varför ska jag då behöva ta ansvar för andras föräldraskap?”

    Hade jag som barnlös manlig 36-äring sagt detta hade jag blivit hudflängd…

    Men jag kan ju bara se saken ur mitt perspektiv. Om ett vårdbiträde är föräldraledigt tar man in en vikarie. Om en mellanchef med minst dubbla lönen är föräldraledig så antas de omkring och under sköta mellanchefens jobb. Och det fungerar aldrig.

  8. Tack Unni för att du vågar sticka ut. Jag skrev idag på ditt inlägg på Newsmill:

    Du lyfter fram bottnar som vilar i ”Hänt i veckans” händer. I den förnuftiga analysen har man lyft fram att Sahlin tvingats flört med de som kommit till skada (iofs med all rätt) i allianspolitiken där missnöjdespolitikern Ohly & Co satt agendan, och därmed tappat fokus på den gemene väljaren. Det här är inget angrepp på HBT-folket eller andra som är värda allt stöd.

    Du borrar djupare och jag vet inte om socialdemokratin eller media är moget att ta itu med den aspekten.

    Off the record – få anar våra omedvetna behov oavsett de är medvetna eller omedvetna. Du har satt fingret på våra sår – tack

    Michael M H

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.