Etikettarkiv: vidskeplighet

FRÄLS OSS IFRÅN VIDSKEPLIGHETEN!

trollkarlFilmen Änglavakt har fått mycket förhandsreklam och galapremiären igår var flådig värre, med canapéer, småplock och sprattel i foajén och efterfest i Berns Spegelsal med dignande läcker byffé, förfriskningar, uppträdande, celebert mingel och goodiebag.

Men filmen … En liten kärnfamilj (två vuxna, ett barn) i Brommavilla råkar ut för en tragedi. Sonen faller olyckligt på lekplatsen och hamnar i koma. Därefter dyker en märklig fransos in i handlingen. En, kan man säga, andlig välgörare. Denne symboliske Jesus nästlar sig in hos det förtvivlade paret och vill få dem – framförallt mannen (Micke Nyqvist) – att förlita sig på tron att sonen, som är mycket illa däran, ska överleva trots allt.

Redan i början håller jag tummarna för att inte filmen ska utvecklas åt det håll jag befarar, och jag hoppas ända in i det sista, men ack nej.

Budskapet i denna feelgoodrulle blir således: Det vi verkligen vågar tro på infrias. Bara vi tänker positivt. Håller hoppet vid liv. Känns det igen? Hela lyckoindustrin – och den är stor och lukrativ – har lurat in oss i en medeltida vidskeplighet. Vi behöver bara tro och hoppas, så besegrar vi allt. Vi styr t o m över liv och död. Om vi förmår tro.

Och folk satt och bölade i salongen över den lille pojken och pappans tvivel på den där knäppe fransmannen (Jesus). Sen, när pappan äntligen började tro – gissa då vad som hände? Jo, ett mirakel inträffade, givetvis. Jag kan förstå att en sån film kanske ville ingjuta nån sorts känsla av att man inte ska ge upp, men sensmoralen blev ju:

Om ens barn dör, då beror det på att man inte trodde och hoppades tillräckligt. Inte ens Hollywood hade kunnat tillåta en så förenklad dramaturgi.

Allt beröm går till Izabella Scorupco, som lyckades göra en trovärdig och djupt mänsklig tolkning av den roll hon fått sig tilldelad. Filmen var också snyggt gjord. Men vad hjälper det? Hur kan en sån vidskeplig smörja öht svepa med sig människor år 2010? För det var det värsta: att folk lät sig svepas med.

Förra måndagen visades en premiär av en annan svensk film, Sebbe. Den hade ingen budget för ståtlig efterfest. Men den skildrade hopplöshet och vanmakt i periferin av den medelklasstillvaro som visades upp i Änglavakt. Den hade ett budskap som alla borde ta till sig: maktlöshet. Där fanns ingen jävla Jesustyp som uppmanade de komplicerade huvudpersonerna att bara våga tro. För det hade ändå inte varit nån poäng. De marginaliserade har ingen änglavakt. Deras verklighet är brutal. Verkligheten är brutal.

Diktaturen i Burma är också brutal. Fast om vi bara tror och hoppas, så kanske den avskaffas? Ska vi tro på det?

Uppdatering: Läs den vassa recensionen i SvD!