Etikettarkiv: vårdnadstvister

VEM KAN MAN LITA PÅ?

bild15

Trots hettan måste jag försöka få ordning på torpet gällande den pågående Littorinhärvan.

För det första: Den omtvistade krishanteringen. Att regeringen släppte karln som om de blivit skållade var i själva verket en alltför sen reaktion. Littorin var ju inblandad i en skitig vårdnadstvist – det är där de borde stått på bromsen. För länge sedan m a o. Med få undantag (förekomst av incest, övergrepp etc) tyder utdragna vårdnadsutredningar på att de inblandade vuxna inte är vid sina sinnens fulla bruk. En minister som är engagerad i en sådan process är direkt olämplig på sin post.

För det andra: Moralfrågan. Många libertarianskt sinnade män ifrågasätter sexköpslagen och ogiltigförklarar sexköp som ett brott. De avfärdar lagen som ”moralisk”, en del kallar t o m moral en ”1900-talsföreteelse” och ett sätt för vissa att känna sig förmer än andra. Men hur många vill leva i en civilisation utan moral (om man ens kan tänka sig en civilisation utan moral)? Det är väl moralen som gör oss just mänskliga. Men varje gång en hot shot gör sig skyldig till en primitiv förseelse, rentav en lagöverträdelse – då försvaras hen med ordet ”mänsklig”: hen är ju inte mer än människa. – Skilj på moralkakor och moral, s’il vous plaît.

För det tredje: Påståendet att skandalen är en tragedi för alla inblandade. Exfrun lär knappast ha haft något emot att hennes antagonist dragits i smutsen. De enda som har rätt att uppleva saken som en tragedi är väl barnen, men den tragedin seglade upp redan i o m vårdnadstvisten. OM den f d prostituerade kvinnan ljuger (vilket Littorin påstår) må det vara tragiskt, men sammanfattningen – att det är en tragedi för alla inblandade – är nästan detsamma som att slå fast att kvinnan ljög. För, om det stämmer, att Littorin köpt sex, då är det ingen tragedi för honom. Då är det en konsekvens av en vuxen politikers handlande, eventuellt också en indikation på sexmissbruk. Men det är ändå den vuxne som ska ta ansvar för sitt beteende och dess följder

Den ende hitintills som lyckats hålla huvudet kallt i hettan och skrivit klarsynt och osentimentalt om Littorinaffären är – läs och häpna! – Leif GW Persson i Expressen. Idag är han själv en makthavare, men blev hårt straffad en gång i tiden när han bekräftade sanningen om Geijeraffären och råkade ut för Palmes dementimaskin. Då sparkades han köksvägen rätt ut i kylan.

Jag tar inte ställning till Littorins eventuella skuld, men jag tänker inte delta i något pity party förrän hans eventuella oskuld klarlagts.

Och när jag ögnar i kommentarsfälten till artiklarna om Littorin och ser det kvinnofientliga raseri som så vildsint florerar där, då är jag jävligt glad över att vi har ett statsskick med representativ demokrati. Därför är det kanske extra viktigt att hålla viss koll på moralen hos våra politiskt valda representanter.

Henrik Alexandersson har iaf haft den goda smaken att leta fram detta ur det korta minnets gömmor. Då var det pressekreterare Littorin som flåsade Per Bill i nacken för att denne kört fyllerally med sin barnvagn:

Sven Otto Littorin bekräftar i dag för Expressen: Ja. Jag ställde en rak fråga till Pelle (Bill). Antingen går du ut och berättar om vad som har hänt och att du ska ta en time- out från politiken. Eller också gör jag det som partisekreterare, om du inte orkar. Jag sa också åt honom att han måste söka professionell hjälp. Vi kunde inte vänta. Vi måste informera snabbt, för vår skull i partiet, för Pelles skull.

Så: Vem kan man lita på? (Så löd f ö rubriken till en av Göran Lindbergs föreläsningar.)

Update: Jan Helins vettiga förklaring till publiceringen.