Vad innebär en våldtäkt egentligen? Meningarna går vitt isär. I min roman Penetrering var våldtäkt ett tema. Boken både började och slutade med våldtäkt, i början bagatelliserades den, men i slutet … ja.

I ”våldtäktsdiskursen” finns två ytterlighetspositioner. Den ena framhärdar att våldtäkt är något av det absolut värsta en kvinna kan råka ut för. Efter ett sådant övergrepp är ingenting sig likt och traumat lämnar en djup rynka i själen.

Den andra ståndpunkten hävdar att vår syn på våldtäkt som en brännmärkning för evigt är ett utslag av hederstänkande; att det är omgivningen som stigmatiserar den drabbade kvinnan och att läkningen efter övergreppet kan gå relativt snabbt om vi inte fokuserar på att just könet utsatts för våld.

Men i populärkulturen brukar våldtäktsscener vara ödesdigra. Ta filmen Gran Torino, där en våldtäkt blir fullständigt avgörande för storyn. Det finns massor av andra exempel, men nyligen kollade jag teveserien Sons of Anarchy. Ni som tänker se den eller inte sett hela ombedes sluta läsa här.

Gemma, seriens superbitch, som är gift med the leader of the pack och mor till kronprinsen i mc-gänget, är en dam som inte bangar för vare sig skottlossning, slagsmål, blodig hämnd, porrklubbar eller iskalla intriger. Hon är bidrottningen som männen i denna kriminella våldskultur tillber och rådfrågar. Kvinnorna passar sig för att sticka upp mot henne. Hon är cool, het, smart, äldst och hon håller ställningarna med järnhand.

Men så ska ju seriens spänning axas upp, och det sker framförallt när en ny och förslagen spelare dyker upp för att lägga under sig den kaliforniska staden Charming. De olika gängens pakter splittras via klassiska härskarknep, och Sons of Anarchy ska krossas. Det mest djävulska angreppet iscensätts, och vad kan sabba en liten subkultur bättre än att gangbanga deras matriark? Detta sker alltså, Gemma blir gruppknullad både bak och fram och lämnas därefter i en pöl av – skam.

Taktiken lyckas. Gemma tror att hon kan överlista nidingsmännen genom att bära sin skam i tysthet, i vetskap om att gänget skulle gå bärsärkagång om de fick veta, och därmed skulle de också bli besegrade. Men traumat och skadorna fördärvar ändå relationen mellan offret Gemma och hennes man gängkungen. Gemma uppträder nämligen precis som en skändad kvinna. Hon blir tillbakadragen, frigid och skör; en spillra av sitt forna jag.

Till sist, när söndringen är katastrofal, berättar Gemma sanningen. Därefter förväntar hon sig att hennes man ska överge henne. Om en kvinna är våldtagen betraktas hennes kön som för alltid förstört. Någon har varit inne i det heliga och gjort det oheligt.

Sons of Anarchy är en serie byggd på klichéer, som så mycket annat i genren. Den är förljugen och våldsromantisk och allt möjligt annat, fast ändå extremt underhållande och inte lika förskönad som jag först trodde. Men det som kvarstår är ändå våldtäkten och föreställningarna runt dess konsekvenser.

Stämmer då inte detta? Är det en myt alltsammans? Nej. Varför skulle systematiska våldtäkter under krig vara så oerhört effektiva om inte just skändandet av kvinnors fortplantningsorgan ställde till med så förödande följder? I de bosniska byar där mödrar våldtogs skapades en inre splittring, som om ett dödligt virus trängt in i familjeorganismen. Våldtäkt är ett mycket precist och fatalt vapen. Det är en medveten strategi. Den fungerar. Våldtäkter i krig är som hålmantlade kulor. De träffar exakt men spränger sönder innanmätet.

Skulle vi då kunna ändra på våra föreställningar kring våldtäkt och därmed oskadliggöra detta vapen? Det tror inte jag. Vissa föreställningar, myter, symboler och betydelser går inte att bortse från. Fortplantningens realiteter är ännu centrala, de har med livets uppkomst att göra, det spelar ingen roll att vi numera vet och t o m kan se på film exakt hur det hela går till, invärtes. Det handlar om mer än blommor och bin. Jag vill verkligen inte framstå som flummig, men vi behöver nog försöka begripa varför sex fortfarande fascinerar när vi kan se på det hela ur vetenskaplig synvinkel. Det hjälpte inte att Inge och Sten på 60-talet beskrev en orgasm som en nysning i andra änden, vi är djupt rotade i vår sexualitet.

Det skrivs lagar kring människans sexuella yttringar, homosexuella måste kämpa för sin rätt, tidningar säljer på sex. Vi borde vara färdigutbildade men är det inte, blir det troligtvis aldrig. Under ytan är sexualitet och fortplantning ännu mystiskt.

Vad har då våldtäkt med sex att göra? Ja, så mycket vet vi åtminstone, att den som våldtar snarare är ute efter att demonstrera makt. Makt och kärlek hänger inte ihop, men makt och sex gör det ofta. Många sexuella fantasier innehåller element av makt, just för att kombinationen är så laddad. Våldtäkt handlar dock inte om rent sexuell upphetsning, det handlar om maktberusning, men målet – att angripa de kroppsliga rum som vi erövrade som mycket små – är diaboliskt uttänkt. Effekten är djup förödmjukelse, en alarmerande kontrollförlust.

Den som försöker förminska våldtäktens inneboende destruktivitet vill kanske inte heller erkänna barnets utvecklingsfaser: från hjälplöshet till suveränitet. En våldtäkt berövar människan just hennes individuella suveränitet, hennes självkontroll, hennes kroppskänsla och inte minst invaderar den hennes inre rum.

Jag tror inte att människan någonsin kan bli så rationell att kroppen bara upplevs som en maskin. Kroppen lagrar minnen och självbilder. I våra underliv finns hemligheter vi sällan vill dela med fler än dem vi noga valt ut. Våldtäkten blir en rationell plundring av vår irrationella och högst subjektiva värld.

Det gör ont, det är ont.

PS. Ni som inte sett filmen Irreversible kan gott göra det. Av den kan även den mest inpiskade kvinnohatare få en släng av feminism.