Det här, kan man säga, är en uppföljning av förra posten om Kuk-knytkalaset, det som handlade lite om det ”nya” mansupproret.
Mansupproret är nu inte särskilt nytt. Det har, enligt flera socialantropologiska forskare, ungefär 10 000 år på nacken. Sett från mänsklighetens historia är mansupproret dock ganska nytt, eftersom människan (med ungefär samma hjärnkapacitet som nu) är ca 200 000 år gammal.
Visst tvistar de lärde en del om orsakerna till den manliga överordningen, men om jag nu accepterar den forskning som gjorts på arkeologiska fynd och på en del isolerade folkstammar, tycks det ha funnits en tid, en lång tid, då människor faktiskt inte använde våld som konfliktlösning, då kvinnor inte var underordnade och då vem som var den biologiske fadern till barnen inte spelade någon roll.
Därmed inte sagt att jag vill bo i gräshydda. Men det kan vara intressant att betrakta det patriarkala systemet utifrån. Det verkar ha uppstått då män insåg att deras säd var inblandad i fortplantningen – tidigare närde man uppfattningen att kvinnan ensam var upphovet till nytt liv, varför hennes fruktbarhet betraktades med vördnad. Säkert hade även övergången till agrar kultur ett stort inflytande, då det medförde äganderätt och revirtänkande.
Så, låt oss ponera att man behövde bevaka sina territorier och med våld driva bort inkräktare samtidigt som män fick hybris av sin säd. Då kan det ha legat nära tillhands att med våld lägga under sig kvinnorna. Kan det ha varit då man började våldta?
Nå, sedan dess har i alla fall kvinnorna ansetts underlägsna och fått iklä sig en passiv roll som vårdgivare. Alla ”feminina” sidor hos mänskligheten har dumpats hos kvinnorna. En man med ”feminina” egenskaper förlöjligas och en kvinna med för många ”manliga” drag uppfattas som hotfull. Var sak på sin plats.
Är då kvinnor, den förtrycka delen av befolkningen, lite finare och ädlare? De använder ju traditionellt sällan våld, tänker mer solidariskt, inordnar sig inte lika lätt i hierarkier och är inte lika benägna till korruption som män (detta har kunnat konstateras genom åtskilliga studier). Det är inte en slump att mikrolån till kvinnor bär frukt. Eller att korruptionen bland trafikpoliserna i Lima avhjälptes när man bytte ut de manliga trafikpoliserna mot kvinnliga. En kvarleva av detta är att barnbidraget rutinmässigt (fram tills nu) delats ut till modern och inte fadern. Kvinnor värnar i regel mer om gruppens och inte sitt eget bästa.
Ja, det förefaller som om kvinnor generellt ännu bär på de drag som kännetecknade den kultur som föregick patriarkatet. Gör de inte det blir de lätt stämplade som okvinnliga och i värsta fall blir de utfrusna. När jag gick psykologlinjen gjordes ett test som skulle visa hur mycket av kvinnligt resp manligt mönster vi bar på. Jag minns att mitt resultat visade att jag hade 50/50 av bägge. Det kan sägas ha stått mig dyrt, samtidigt som det kanske har varit min smala lycka. Vore jag man skulle jag säkert ha odlat mina manliga drag alltmer och undertryckt de kvinnliga. Nu fick det bli tvärtom.
Men idag, när jag ser på vår civilisation, undrar jag om någon egentligen mår bra av denna uppdelning i manligt/kvinnligt. Och framförallt om någon på riktigt kan trivas med en ordning där våldtäkt överhuvudtaget är tänkbart, där någon ”vinner” och en annan ”förlorar” på sexuella handlingar och där denna perversa syn på sex är så uppladdad och nedladdad i människans psyke att man till och med kan uppfatta barn – de allra svagaste – som sexiga.
Jag tror inte att den manliga sexualiteten till sitt ursprung är funtad på det viset. Men i en kultur som premierar makt och där makt upprätthålls eller erhålls med våld misslyckas med att ladda upp inre föreställningar om ömsesidighet. Det som istället styr våra sexuella fantasier är skenande sadomasochistiska idéer som inte gör halt vid barn – varför skulle de det? Nästan alla omfattas av denna begreppsvärld om över- och underordning, vi blir upphetsade av den, den säkrar inte främst artens fortlevnad, men den säkrar den här samhällsordningens överlevnad. Och vi vill ju inte flytta ut i bushen. Hur skulle vi dessutom kunna det? Allting är ju ägt. Vi också.
Därför spelar vi alla med i denna makabra dans där vi knullar barn, skövlar regnskog för att dagligen kunna äta kött och sitter i bilköer för att ha råd med bil. Vi måste. För annars hamnar vi utanför systemet. Och vad finns där, bortom missbruket? Jo, där finns kanske upproret. Och uppror vågar vi oss inte på.
Bara mansuppror. Det känns tryggt.