Etikettarkiv: upphovsrättsindustrin

DEN KULTURELLA UTARMNINGENS KONSEKVENSER

pinocchio-m-oron1Jag var på ett mingel, då hon kom fram och tyckte att jag borde skriva kulturartiklar. Fast, la hon till, det är ruttet betalt, och du behöver väl få in alla pengar du kan nu när du skänker bort dina böcker.

Senare, i samtal med en litterär agent: ”Det skulle bli svårt att ha ett samarbete med dig efter ditt ställningstagande i fildelningsfrågan.”

Och nu, när Kulturskaparna gjort sin offensiv, går tongångarna likaledes: ”Upphovsmännen måste få välja själva om de ska bli fildelade, du gjorde ett val, men de som inte vill ska få slippa bli nedladdade gratis.”

All denna rädsla och okunnighet gör mig trött. Jag vill väl förihelvete också kunna betala hyran! Det var dock inte min omedelbara avsikt när jag la upp min senaste ljudbok på Pirate Bay, för jag tänkte långsiktigt. Men jag blev belönad direkt via frivilliga och generösa donationer, vars sammanlagda summa motsvarar ett normalt garantihonorar för en nyskriven roman.

Reda pengar, alltså. Pengar talar sitt tydliga språk. Men det här är ju så mycket större. I mitt perspektiv är det ytterst en demokratisk fråga.

Självklart är jakten på fildelare ett problem för rättssäkerheten när man låter ekonomiska särintressen agera polisiär överhet, och när man stiftar lagar som tillåter övervakning och insyn i individens privata nättrafik, det ingreppet i medborgarnas integritet borde egentligen ha orsakat folkstorm. Att ett folkligt uppror uteblir har emellertid delvis samma ursprung som upphovsrättsindustrins maniska kontrollbehov, och det är detta jag vill komma åt.

Jag uppehåller mig kring min egen bransch, som jag känner ganska väl vid det här laget: förlagsbiznizen. Länge har dess största aktörer i lättjefulla vinstsyften ägnat sig åt en alltmer ensidig och kortsiktig satsning på säkra kort. Varje säsongs alla boknyheter dränks av tio, femton titlar upplagda på handelns altare. Bestsellerlitteraturen är praktiskt taget allt som finns tillgängligt för den vanliga, stressade konsumenten. Dessa titlar är också kraftigt rabatterade. Folk får alltså hålla tillgodo med lättsmälta, förenklade historier som sällan ger djupare insikter eller ökad kunskap om sammanhangen vi lever i. Dessutom är språket i de flesta av dessa böcker platt och likgiltigt. Mestsäljarförfattarna pressas att skriva en bok om året för att hålla läsarnas intresse och sina varumärken vid liv.

Visst kan man rycka åt sig en pladdrig mordhistoria någon gång emellanåt, men vad händer när man bara läser urvattnade och enkelspåriga böcker? Jag kan inte dra andra slutsatser än att det leder till fördumning och nedsövning. Och i förlängningen blir läsarna en okritisk och oreflekterande massa, underhållna till döds av litterärt junk food som inte lämnar minsta spår i medvetandet eller smaklökarna.

Det är denna hårt rationaliserade litteraturscen som tagit över. Och det är oerhört bekvämt för industrin att bara tippa ut enorma volymer likriktad mainstreamsörja och sedan räkna pengar. Bekvämt är det även för nöjesjournalisterna – deras bevakningsområde krymper och de slipper ge sig ut och leta efter det de inte får rätt ner i knät.

Men kulturlivet hjälper till att forma vår världsbild. Vad gör då en utarmad och ensidig litteratur med oss? Vad gör vi när vi är bedövade av nonsens? När vi hela tiden får samma bild av världen som platt? Vi reagerar som om vi blivit uppfödda med sockerlösning. Riktig föda smakar konstigt för vi känner inte igen doft och konsistens. Och när demokratiska fri- och rättigheter inskränks framför näsan på oss ser vi inte vad som händer. För det är inte sådant som den framvällande bokfloden handlar om. Den handlar om sinnessjuka mördare, om nerknarkade horor som till slut hamnar i en trygg famn eller om kvinnor i yngre medelåldern med vikt- och kärleksproblem. Om man ska generalisera, men ni hajar.

Då blir det inget folkuppror när demokratin urholkas. Då blir jag och mina likasinnade betraktade som tokstollar. Då blir den rörelse som hade kunnat bli en äkta och bred folkrörelse en undergroundaktivitet.

Och det är där vi är. Och det är därför jag vill ut och slåss.

Hänger ni på?

STOPPA SPRIDNINGEN AV GIFTKULTUREN!

anslagstavla_p_dalar_2_1185141907_1221778

Redan finns mängder av analogier som försöker illustrera vad som sker i kriget mot den nya kulturdistributionen. Jag försöker mig på en. The Pirate Bay kan liknas vid en anslagstavla på stan. En stor anslagstavla som många vänder sig till för att den är väl uppdaterad. Men en dag blir de som satt upp anslagstavlan åtalade för att där finns adresser till ställen där man kan få se filmer och lyssna på musik utan inträdesavgift. Folk fortsätter besöka anslagstavlan. Då blir plötsligt det elbolag som levererar ström till belysningen ovanför anslagstavlan ålagd att släcka ner hela torget där anslagstavlan står. Rätta mig gärna, men är inte allt det här ett utslag av ren idioti?

Den inkräktan på medborgerliga rättigheter som äger rum nu kommer givetvis att framstå som en skamfläck när framtiden ska skriva vår historia. Jag är inte irriterad, jag är fly förbannad och det är ju tur att jag inte är ensam om det – heja, Anna!

Så här uttalade sig ett av upphovsindustrins ombud, Monique Wadsted i SvD:

”Vi gör vad vi kan för att få stopp på spridningen av mina huvudmäns verk.”

Bra! Applåd! Jag hoppas verkligen på det. Att vi får stopp på spridningen av de verk som konsumentfientliga upphovsmän och deras mellanhänder står bakom. Det vore en välgärning. Bort med dem! Låt den publikvänliga och fria kulturen leta sig förbi de grå bästsäljarkolosserna som reser sig likt jättelika gravstenar över en död och tom kultur.

Häromdan skulle jag köpa en bok i 40-årspresent till en vän. Det var svårt. Jag ville inte gynna en författare eller ett förlag som ställt sig bakom Ipred. Så jag gick där och fingrade på boktravarna. Såg att Guillou redan skitit ur sig sina memoarer, slarvigt och malligt. Aldrig att jag köper en bok av honom. Mankell. Trist, han har ju också skrivit under uppropet för Ipred. Brunner. En sympatisk man och vän. Men även han har ju rättat sig i ledet. En del författare har legat lågt, men vad tycker de, var står de? Jag vill ha en KRAV-märkning av författare och artister. Kan vi inte upprätta en inofficiell lista på vilka som är safe? Så att vi slipper gynna giftspridarna.

Upp till kamp, kamrater!

ODE TILL SUNDE

pirathjalte-peter

Ett nöje att läsa Peter Sundes artikel i Expressen.

All heder åt honom, en sann demokrat. Det kostar på att skriva ödmjukt när man blivit utsatt för så många grova beskyllningar och påhopp. Jag tycker inte alls att det är dumt om Sunde blir en förebild. Det kommer han f ö att bli i vilket fall som helst. Hans bok kommer säkert att bli en bästsäljare, även om jag inte tror att det är en strävan hos honom.

Och nu kommer judaskyssarna. De som beskyllde Pirate Bayarna för att bara vilja tjäna pengar säger Grattis. Andra tror att de lagt sig platt och gett upp. Grattis till det också, tydligen.

Vissa människor, och bland dem förvånansvärt många kreatörer, tycks nämligen ha så oerhört svårt att spåra andra bevekelsgrunder än pengar (=makt) eller rättning i leden (if you can’t beat’em join’em). Their loss, kan man ju säga. Måste vara tomt att sätta taxameter på varenda aktivitet eller att aldrig se mål bortom egen och omedelbar vinning.

Det är tur att inte Sunde styrs primärt av de drivkrafterna. För, även om hans inflytande på samhällsdebatten varit större än Guillous på hans tid, har vi sluppit se Sundes ego explodera. Tänk er själva vilken gräddfil han hade kunnat glida fram i. Tänk er dem som åstadkommit en myggskit i jämförelse och hur de åbäkar sig.

Peter Sunde är värd all respekt och jag skulle önska att han blev ett föredöme inte bara för de stjärnögda kids som redan har honom som posterhero, utan för hela den medborgarrörelse som håller på att formera sig, delvis tack vare honom.

Framtidens internet handlar inte längre bara om The Pirate Bay. De bjussade på det. Vad bjussar upphovsrättsindustrin på?

OM VALET BLIR DITT – OCH FRITT

marrakech__b420m

Idag när jag var på gymmet tänkte jag på alla böcker, filmer, teveserier och all musik som jag inte kommer att hinna slå i mig. Först blev jag skitstressad över att jag tränade istället för att hinka i mig av det dignande kulturutbudet. Varje timme väller det in tips på forum, twitter, fejjan och i alla bloggar, och det mesta rinner mellan fingrarna.

Men sen insåg jag att det är det som är det nya. På internet är valmöjligheterna så oändliga att de inte går att överblicka. I den traditionella handeln är utbudet så begränsat att jag nästan känner mig kränkt.

Jag minns hur jag förra sommaren störde mig på en väninna som bara hade tagit med sig den lektyr som såldes på 7-Eleven. Jag tyckte att hon var styrd och lurad. (Märk väl att även min bok fanns på flera 7-Eleven-butiker.)

Men nu. Nu upplevde jag plötsligt en skön lättnad. Jag tänkte: Vad vill jag läsa/se/lyssna på? Det är ju faktiskt det enda jag behöver veta. Men hur många konsumenter ställer sig den frågan? Jag misstänker att de flesta ännu är fast i den snäva kommersiella massexponeringen. Fast fler och fler kan också börja lyssna på sina verkliga preferenser: vad är det jag gillar egentligen?

Och då går man ut på nätet och letar aktivt efter det. Och hittar sånt man inte trodde fanns. Överallt finns det små kolonier av särintressen som passar just oss. Jag är inte den första som gjort denna iakttagelse, men i ljuset av detta kan jag förstå att upphovsrättsindustrin inte bara skräms av illegal nedladdning av deras blockbusters som de vill tjäna sina grova pengar på. De skräms också av tanken på att inte kunna styra och förutse våra konsumtionsmönster.

Ungefär som om de ordinära kunderna på Ica Supermarket plötsligt går och köper allt de vill ha av smånasare på torget. Vad händer då med Ica Supermarket?

Ja, kolla nu vad upphovsrättsorganisationerna i Storbritannien åbäkar sig.