Etikettarkiv: trovärdighet

KOKAIN GÖR INGEN FIN

cocaLasse Wierups och Matti Larssons Svensk maffia var något så ovanligt som en trovärdig skildring av buset i det här landet – det tyckte t o m busarna själva. Samma sak ansåg busarna om Infiltratören. Den har jag inte själv läst (märk väl: jag är ingen buse).

Den nya boken Kokain – drogen som fick medelklassen att börja knarka – av Wierup och Erik de la Reguera är säkert lika trovärdig och bra. Förutom i grundantagandet och i sensmoralen.

Per Svensson köper det hela rakt av i sin DN-recension. Han skriver:

Allt är intressant, men det som bär det 500-sidiga reportaget är dess politiska patos, det outtalade därför som ligger gömt i boktiteln. Kokain har fått medelklassen i väst att knarka, därför faller fattiga länder samman.

Att fattiga länder faller samman för att det finns en stor efterfrågan på kokain i de rika länderna står utom allt tvivel. Men jag förhåller mig frågande till antagandet att kokainet har fått medelklassen i väst att knarka. Det gör även Johannes Forsberg i sin Expressenrecension. Han avslutar den med att det finns andra förklaringar till att människor börjar knarka, bland annat leda och ”själens obotliga ensamhet”. Och det håller jag med om.

Hade inte kokainet funnits skulle såklart medelklassen i väst använt en annan drog. Vill man döva sig, då hittar man sätt att göra det på. Som någon sa: Verkligheten är till för dem som inte klarar av att ta droger. (OBS: Skämt!)

En människa som är tillfreds med sig själv och sitt liv torskar inte på droger. Det visade sig exempelvis att soldater från Vietnam som var allvarligt heroinberoende medan de befann sig i krigets fasor kunde sluta utan vidare när de kom hem igen. Antagligen av det enkla skälet att de då mådde bra igen. Man tar inte droger för att det finns. Man använder rusmedel för att man vill bort från pressande förhållanden eller för att döva inre demoner.

Det är inte så konstigt att det framgångsrika behandlingsprogram som kallas Minnesotamodellen klassar även alkohol som en drog. Samma gäller inom 12-stegsprogrammen Drug Addicts Anonymous, Cocain Addicts Anonymous och Narcotics Anonymous. Du får ingen medalj om du inte även är avhållsam från alkohol och receptförskrivna men beroendeframkallande läkemedel. Alla sinnesförändrande substanser räknas som droger. Och varför? Jo, för att den som vill fly verkligheten kan göra det på flera olika sätt och med flera olika substanser, även om de flesta har en personlig favorit (en primärdrog). Man använder alltså inte droger för att de finns, utan för att man av ett eller annat skäl vill bort från sig själv.

Sedan har vi det moraliska budskapet i Kokainboken, vilket tyder på … naivitet, kanske? Lasse Wierup säger i en DN-intervju:

Ungdomar, och framförallt välbeställda 70-talister som köper rättvisemärkta bananer kan nog avstå från kokain om de får klart för sig vilka människoföraktande organisationer i Latinamerika de stöder med sina missbrukspengar. Om de får veta hur maffia­strukturerna utnyttjar människor i underläge.

Tänk om det vore så väl! Shit, vad grymt om blotta sanningen räckte som antikroppar mot korruption, utsugning, övergrepp och allt jävla elände som den här arma planeten är nedlusad av. Men vad säger oss erfarenheten? Folk kan ju för fan inte ens säga åt en granne som spöar skiten ur sin fru. Domare som köper sex får fortsatta uppdrag. Björn Rosengren? Hur länge var han rökt? Berlusconi? Bojkottar vi italienska produkter?

Och här handlar det dessutom om en drog. Drogens kraft är ohyggligt stark. Det första som ryker hos droganvändare är dessutom moralen. Att bojkotta en drog är inte direkt som att bojkotta bananer eller apelsiner. Och inte ens det gör vi i tillräcklig utsträckning.

Wierup och hans medförfattare gör utmärkt research. Men slutsatserna de dragit av kokainhandeln är verklighetsfrånvända. Det kommer framtiden garanterat att utvisa.

Tuff skit för alla som sätter för stor tilltro till människors moral i en kultur utan ryggrad.

STILL A MAN'S WORLD

Thoms DiLeva 1403Man kan ju ägna sig åt trevligare saker en påskafton än att ta upp di Leva. Men hans försvarstal på Newsmill i veckan är ett talande exempel på den märkliga uppslutning kring ”Mannens version” som har blivit totalt tongivande på sista tiden.

I di Leva-fallet är det viktigt att påpeka att karln inte är dömd och att han således inte får beskyllas för något brott mot sin exfästmö Zinat. Så ska det vara, medierna kan inte leka domare. Men di Leva skriver att han är frikänd. Det är inte sant. Vad som hände var att utredningen lades ner eftersom Zinat inte ville medverka. Detta är mycket vanligt. Kvinnan hoppas att det blir bäst så och att saken läggs till handlingarna. Tyvärr inträffar det ofta att den som blivit anklagad inte nöjer sig därvid. Och då finns det inte så mycket att göra för motparten, när anmälan inte längre är aktuell. Då får hon tydligen finna sig i att mannen håller sina försvarstal i offentligheten.

Om detta har Yvonne Skattberg skrivit på Newsmill. Och det är fler som reagerat. Men mediernas rädsla att bli stämda för förtal gör det omöjligt för kvinnan att ge sin version. Ann Söderlunds blogginlägg om saken blev därför bortplockat av Bonniers. Och på Newsmill rensades friskt bland kommentarerna till di Levas utspel.

Mymlan gjorde ett nyanserat försök att resonera kring den här problematiken. Det ledde till att en bloggare som inte ville kännas vid denna problematik la ut skärmdumpar av Mymlans stängda Facebookkommentarer i frågan på sin blogg och beskyllde Mymlan för att göra en Beatrice Ask.

Det uppstår alltid starka känslor kring frågan om våld och övergrepp på kvinnor, men det som märks mest är det höviska tåtassandet runt mannen som beskyllts för sådana handlingar, dömd eller ej. I Bjästafallet var ju killen dömd, men inte ens det hjälpte.

Återigen: Det är orätt att hänga ut någon som inte dömts. Men om vi tittar på det motsatta – fall där män påstår sig ha råkat ut för övergrepp och våld av en kvinna – då är det plötsligt inte så noga längre. Häromdan satt en biffig typ bredbent i soffan hos Malou och sa att han varit offer för en kvinna som slagit honom. Om detta hade han skrivit en bok. Såvitt jag förstod var kvinnan inte dömd (om jag har fel här, var snälla och rätta mig). Mannen fick ett helhjärtat deltagande av programledaren. Och för ett par år sedan tilläts Micke Alonzo fläka ut sig i tevesoffor och på tidningssidor sedan han kommit ut med boken ”Ge inte upp”, som beskrev hur hans exfru misshandlat honom. Boken var riktad till parets gemensamma son. Mamman var inte dömd, inte ens anmäld, för mansmisshandel. På detta har Alonzo fått ett makalöst uppsving i sin karriär.

Snedvridningen i bevakningen av partnervåld är uppenbar. Det tas helt enkelt större hänsyn till män, oavsett om de är dömda förövare eller ej. Mobben som idag uppstår mot kvinnor som begår ”brottet att berätta” är också skrämmande. Det kan varje kvinnan som blivit utsatt vittna om. Därför avstår också många från att anmäla eller från att gå vidare med sin anmälan.

Det enda logiska vore väl då att inte låta mannen ge sin syn, när det innebär att han får stå oemotsagd.

Det finns alltid två versioner, sägs det. Förvisso. Men ofta är det en som är sann och en som är falsk. Nu har Newsmill gjort sin skadekontroll och tagit in Skattbergs inlägg. Resten handlar om trovärdighet.

Uppdatering: Jenny Östergrens krönika där hon reflekterar över varför kärleksguruns budskap uppenbarligen inte funkar så bra på honom själv, samt vad det är han egentligen tar betalt för och hur.