Etikettarkiv: transportsträckor

BILARNAS ELDORADO

img_3344Mannen jag mötte på flyget bodde i LA. Han började rabbla upp alla sevärdheter han tyckte att jag borde söka upp. Disneyland, Walk of Fame, The China Theatre, Hollywoodstjärnornas mansions … Tills jag avbröt och sa att jag inte var speciellt intresserad av turistfällor. Jag ville se det Los Angeles som ligger utanför turiststråken.

Den vänlige mannen med de vackra bruna ögonen gav mig sitt nummer.

I taxin från flygplatsen fick jag chaffisens nummer. Han ville ta mig till de skumma barerna i downtown, så farliga, sa han, att man måste ha pistol med sig.

Ingen av dessa herrar har jag ringt upp. Och i förra posten kan ni ju läsa hur bra det gick att röra sig utanför turismens snitslade banor.

Där turisterna inte är, där är det skabbigt, trasigt och deppigt. Man kan ju undra då, vad meningen är med att undvika turisteriet. Jag inser att det skulle ta månader, kanske år, att lära känna en stad som denna med över 20 miljoner invånare. Men man kan resa på olika sätt. Man kan närstudera ett begränsat distrikt och få en vag bild av hur folk har det. Eller så kan man röra sig mellan de tillrättalagda områdena.

I LA är det egentligen väldigt lätt att bara välja oaserna. Allting däremellan är fula transportsträckor. Tråkigt nog bor det människor även där.

Men jag har ändå kommit att gilla staden mer och mer. Klimatet är oslagbart och människor vänliga. De hejar på gatan, opretto. Kullarna är magnifika, vidunderliga. En helt makalös uppvisning i gröna nyanser. Det finns träd som ser precis ut som stora broccoliknippen. Alla sorters palmer, ja, mycket grönt, finns insprängt överallt. Många kåkar är hiskligt smaklösa, visst, men det finns också en fantasirikedom i stilblandningarna som känns befriande och så långt från ”ljust och fräscht” som man kan komma.

Så gjorde jag till sist ändå slag i saken. Jag tog en guidad busstur genom stan, annars hade jag inte hunnit se Mulholland Drive, Rodeo Drive, den galna utsikten och de sjukt påkostade husen i Hollywood Hills och Beverly Hills. Att lyssna på guiden (som såg ut som Steve Buscemi) under turen upp till stjärnornas residens var som att få en skvallerblaska uppläst för sig. Till sist slog jag dövörat till och började istället filosofera över hur människor kan copa med de enorma klasskillnader som så tydligt visas upp med rent fysiska höjdskillnader. Den billigaste villan i Beverly Hills ligger på 60 miljoner kronor.

Då var det skönt att komma ner till havet. Santa Monica var snyggt. Som Cannes ungefär. Men Venice Beach … Mmm. Där borde jag ha slagit mig ner. Inte för att man kunde köpa ett läkarintyg för ett par hundringar av en gubbe med stetoskop så att man fick tillåtelse att köpa cannabis på barer med namn som ”Amsterdam”, inte därför, även om det var lite kul. Nej, Venice Beach liknade nog inget annat jag sett. Jag blev helt enkelt glad där.

Men under färden ner till Downtown, ett slags mini-Manhattan, och upp mot Hollywood igen, förmörkades åter min bild av Los Angeles.

Bilarna.

Man kan ställa sig på en höjd i skymningstimmen och se bilarnas baklyktor bilda röda blodbanor genom staden. Det ser nästan vackert ut.

Men nere i stadstrafiken. Det är alltså inte bara bilarna i sig (jag tror inte på bilfria städer) utan det är det faktum att LA makat så mycket på sig och tagit så stor hänsyn till bilismen att bilarna utgör ett groteskt inslag i gatubilden. Bilarna har ett så absurt existensberättigande att de har blivit en sorts invånare, invånare med anspråk på stora parkeringar och jättegarage, fast framförallt äckliga betongbyggnader där bilar repareras, tvättas, säljs, hyrs ut och tankas. Även bilarna kräver alltså bostäder och restauranger (bensinstationer) överallt.

Vart man än beger sig och tänker: Ååh, vilka mysiga kvarter!, så avbryts alltid den upplevelsen av ett område som domineras av bilismen. Det är fel att beskriva dessa avbrott som ”sår” i stadsbilden. Det kan man möjligtvis kalla rivningstomter för. Bilarnas inslag i det mänskliga livet här för snarare tankarna till proteser som fått ersätta stympade lemmar.

Staden må vara hur stor till ytan som helst, men när de organiska sammanhangen huggs av och man kilar in döda leder överallt, då känns inte staden stor. Då känns den osammanhängande. Klaustrofobisk. Och så beskrivs också Los Angeles, jag har alltså inte uppfunnit hjulet.

Jag kan bara konstatera att en sådan stad har svårt att vinna mitt hjärta, när en stor del av dess invånare måste bo och arbeta i dessa känslolösa, avstängda kroppsdelar, dessa bilismens själlösa proteser. Det gör staden omänsklig.

Och nu har jag inte ens berört smogen.

Men i Venice Beach fläktar det från havet. Och där finns inga bilar så långt ögat kan se.

Rikingarnas vy
Rikingarnas vy
Sovrummet där Michael Jackson dog
Sovrummet där Michael Jackson dog
Hos "Kush-doktorn" i Venice Beach
Hos "Kush-doktorn" i Venice Beach
California Sun i Venice Beach
California Sun i Venice Beach