Etikettarkiv: Thomas di Leva

STILL A MAN'S WORLD

Thoms DiLeva 1403Man kan ju ägna sig åt trevligare saker en påskafton än att ta upp di Leva. Men hans försvarstal på Newsmill i veckan är ett talande exempel på den märkliga uppslutning kring ”Mannens version” som har blivit totalt tongivande på sista tiden.

I di Leva-fallet är det viktigt att påpeka att karln inte är dömd och att han således inte får beskyllas för något brott mot sin exfästmö Zinat. Så ska det vara, medierna kan inte leka domare. Men di Leva skriver att han är frikänd. Det är inte sant. Vad som hände var att utredningen lades ner eftersom Zinat inte ville medverka. Detta är mycket vanligt. Kvinnan hoppas att det blir bäst så och att saken läggs till handlingarna. Tyvärr inträffar det ofta att den som blivit anklagad inte nöjer sig därvid. Och då finns det inte så mycket att göra för motparten, när anmälan inte längre är aktuell. Då får hon tydligen finna sig i att mannen håller sina försvarstal i offentligheten.

Om detta har Yvonne Skattberg skrivit på Newsmill. Och det är fler som reagerat. Men mediernas rädsla att bli stämda för förtal gör det omöjligt för kvinnan att ge sin version. Ann Söderlunds blogginlägg om saken blev därför bortplockat av Bonniers. Och på Newsmill rensades friskt bland kommentarerna till di Levas utspel.

Mymlan gjorde ett nyanserat försök att resonera kring den här problematiken. Det ledde till att en bloggare som inte ville kännas vid denna problematik la ut skärmdumpar av Mymlans stängda Facebookkommentarer i frågan på sin blogg och beskyllde Mymlan för att göra en Beatrice Ask.

Det uppstår alltid starka känslor kring frågan om våld och övergrepp på kvinnor, men det som märks mest är det höviska tåtassandet runt mannen som beskyllts för sådana handlingar, dömd eller ej. I Bjästafallet var ju killen dömd, men inte ens det hjälpte.

Återigen: Det är orätt att hänga ut någon som inte dömts. Men om vi tittar på det motsatta – fall där män påstår sig ha råkat ut för övergrepp och våld av en kvinna – då är det plötsligt inte så noga längre. Häromdan satt en biffig typ bredbent i soffan hos Malou och sa att han varit offer för en kvinna som slagit honom. Om detta hade han skrivit en bok. Såvitt jag förstod var kvinnan inte dömd (om jag har fel här, var snälla och rätta mig). Mannen fick ett helhjärtat deltagande av programledaren. Och för ett par år sedan tilläts Micke Alonzo fläka ut sig i tevesoffor och på tidningssidor sedan han kommit ut med boken ”Ge inte upp”, som beskrev hur hans exfru misshandlat honom. Boken var riktad till parets gemensamma son. Mamman var inte dömd, inte ens anmäld, för mansmisshandel. På detta har Alonzo fått ett makalöst uppsving i sin karriär.

Snedvridningen i bevakningen av partnervåld är uppenbar. Det tas helt enkelt större hänsyn till män, oavsett om de är dömda förövare eller ej. Mobben som idag uppstår mot kvinnor som begår ”brottet att berätta” är också skrämmande. Det kan varje kvinnan som blivit utsatt vittna om. Därför avstår också många från att anmäla eller från att gå vidare med sin anmälan.

Det enda logiska vore väl då att inte låta mannen ge sin syn, när det innebär att han får stå oemotsagd.

Det finns alltid två versioner, sägs det. Förvisso. Men ofta är det en som är sann och en som är falsk. Nu har Newsmill gjort sin skadekontroll och tagit in Skattbergs inlägg. Resten handlar om trovärdighet.

Uppdatering: Jenny Östergrens krönika där hon reflekterar över varför kärleksguruns budskap uppenbarligen inte funkar så bra på honom själv, samt vad det är han egentligen tar betalt för och hur.

DET ONDA I DET GODAS SKEPNAD

lamb_20687974Det finns en folkkär artist i det här landet som kan sägas vara musikbranschens svar på Jan Guillou.

Han utger sig för att värna om fred, kärlek och andlighet, på samma sätt som JG påstått sig stå upp för sanning, rättvisa och demokrati. Bägge anser de sig vara ljus i vår mörka och oupplysta värld.

De har skapat en stark personkult runt sina respektive varumärken, ett svärmeri som effektivt skymmer sikten. Endast de initierade, de som kommit innanför den bländande fasaden, har fått se deras rätta färger, dvs svärtan. Med olika medel tystas dock dessa ner. Det kan ske genom hot, straff eller mutor.

När så en spricka i fasaden uppstår, när den verkliga sanningen sipprar fram, då skyller de frenetiskt på en illasinnad omvärld – på personen som slagit larm eller, om inte det hjälper, på hela systemet runt dem. Den taktiken har sekter alltid använt sig av. Diktaturer likaså.

I KGB-affären skyller JG på kollegial avund, på Säpo eller på mentala defekter hos sina meningsmotståndare. Den folkkäre artisten skyller på en ”svartsjuk” och ”hysterisk” flickvän.

Avslöjarna (eller avhopparna) anklagas i regel för att besitta just de egenskaper som den avslöjade själv äger. Det blir som när tjuven ropar ”Ta fast tjuven!” och dessutom hjälper till att leta efter den stulna plånboken. Den falska glorian lyser av ”godhet”.

Och simsalabim har de väckt medlidande.

Robert D Hare, en av de första som skrev en bok om psykopati (”Psykopatens värld”), beskriver en tandläkare som brutalt misshandlat, bedragit och sedan mördat sin fru. Han sa: ”Jag förlorade min älskade och min bästa vän … Varför är det ingen som kan förstå vad jag gått igenom?”

Magi, eller hur? Ond magi.