Etikettarkiv: tänk positivt

DEN "POSITIVA" PESTEN

mouthlaughg_175x125Jag är så perverst trött på de positiva människorna. Nu menar jag inte personer som upplever genuin glädje över något som hänt dem, eller när någon är på gott humör.

Nej, jag avser alla dessa krampaktigt, tillkämpat positiva typer, såna som säger: ”Men tänk inte på det där nu – tänk positivt!” Fy fan, jag håller verkligen på att spy av detta. Den positiva farsoten har parkerat sig som ett giftmoln över sällskapslivet. Och kläckt ur sig svärmar av scharlataner som kallar sig konsulter. De ger sig ut på fälttåg – naturligtvis till höga arvoden – för att få oss att tänka positivt. Arbetslösa ska behöva gå i motivationsträning med inhyrda coacher.

Det är vidrigt, det är förljuget, det är kränkande. Positivitetsandan har gått så långt att vi nu ska inbilla oss att vi kan få allt vi önskar oss, bara vi skickar positiva tankar om det vi vill ha till universum. Det kallas ”law of attraction” och påstår sig vila på vetenskaplig grund (kvantfysiken).

Det är så galet att det snurrar i skallen. När jag träffar det positiva folket, då går jag. Jag måste gå. De är ju inte kloka. De går runt som tjuren Ferdinand och närmar sig aldrig stängslet. För där kan de få negativa tankar eftersom världen utanför är full av misär, utsugning och korruption. Istället låter de sig luras av modeflugor som bikramyoga.

Bikramyoga! Vad i helvete är det som pågår i den urbana medelklassen? Självmant går de in och sätter sig i ett kvavt och jättevarmt rum (40 grader) i 90 minuter och gör yogaövningar. Och de får inte gå ut! Mannen som tagit patent på bikramyoga kallas för McYoga. Han har massa Rolls Royce och bling och säger att han älskar pengar.

”Har du provat bikramyoga?” Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan. ”Det är helt fantastiskt.”

Fantastiskt. Bara detta ord. Yuk! Säg aldrig det ordet när ni möter mig, då bits jag.

Och så åker de på retreat. Där måste man vara tyst. Det betalar de också för.

Men jag kommer snart att behöva åka på retreat för att slippa det positiva folket. Jag vill åka på retreat med misantroper som skrattar rått åt det absurda i tillvaron. Människor som är kritiska, skeptiska, föraktfulla. Skadeglada. Svartsynta. Nihilistiska. Jag förstår mer och mer varför vissa tänkare blir cyniska, varför en del konstnärer tar livet av sig för att de har förståndet i behåll i en helt sinnessjuk tid. Förstånd är det ju ingen som efterfrågar. Ångest lönar sig inte.

Men har vi verkligen råd att tänka positivt i en värld som håller på att fuckas upp? Kan inte det positiva folket åka till Darfur, till Afghanistan, till Liberia eller Kenya? Kan de inte bara åka dit och tala om för invånarna att de ska tänka positivt? Att de kan få allt de önskar sig, bara de tror tillräckligt mycket på det?

Eller ännu bättre: Kan inte det positiva lämmeltåget göra det lämlarna gör? Gå utför ett stup.

Vill ni studera min pessimism närmare kan jag rekommendera boken Smile or Die av Barbara Ehrenreich.

FRÄLS OSS IFRÅN VIDSKEPLIGHETEN!

trollkarlFilmen Änglavakt har fått mycket förhandsreklam och galapremiären igår var flådig värre, med canapéer, småplock och sprattel i foajén och efterfest i Berns Spegelsal med dignande läcker byffé, förfriskningar, uppträdande, celebert mingel och goodiebag.

Men filmen … En liten kärnfamilj (två vuxna, ett barn) i Brommavilla råkar ut för en tragedi. Sonen faller olyckligt på lekplatsen och hamnar i koma. Därefter dyker en märklig fransos in i handlingen. En, kan man säga, andlig välgörare. Denne symboliske Jesus nästlar sig in hos det förtvivlade paret och vill få dem – framförallt mannen (Micke Nyqvist) – att förlita sig på tron att sonen, som är mycket illa däran, ska överleva trots allt.

Redan i början håller jag tummarna för att inte filmen ska utvecklas åt det håll jag befarar, och jag hoppas ända in i det sista, men ack nej.

Budskapet i denna feelgoodrulle blir således: Det vi verkligen vågar tro på infrias. Bara vi tänker positivt. Håller hoppet vid liv. Känns det igen? Hela lyckoindustrin – och den är stor och lukrativ – har lurat in oss i en medeltida vidskeplighet. Vi behöver bara tro och hoppas, så besegrar vi allt. Vi styr t o m över liv och död. Om vi förmår tro.

Och folk satt och bölade i salongen över den lille pojken och pappans tvivel på den där knäppe fransmannen (Jesus). Sen, när pappan äntligen började tro – gissa då vad som hände? Jo, ett mirakel inträffade, givetvis. Jag kan förstå att en sån film kanske ville ingjuta nån sorts känsla av att man inte ska ge upp, men sensmoralen blev ju:

Om ens barn dör, då beror det på att man inte trodde och hoppades tillräckligt. Inte ens Hollywood hade kunnat tillåta en så förenklad dramaturgi.

Allt beröm går till Izabella Scorupco, som lyckades göra en trovärdig och djupt mänsklig tolkning av den roll hon fått sig tilldelad. Filmen var också snyggt gjord. Men vad hjälper det? Hur kan en sån vidskeplig smörja öht svepa med sig människor år 2010? För det var det värsta: att folk lät sig svepas med.

Förra måndagen visades en premiär av en annan svensk film, Sebbe. Den hade ingen budget för ståtlig efterfest. Men den skildrade hopplöshet och vanmakt i periferin av den medelklasstillvaro som visades upp i Änglavakt. Den hade ett budskap som alla borde ta till sig: maktlöshet. Där fanns ingen jävla Jesustyp som uppmanade de komplicerade huvudpersonerna att bara våga tro. För det hade ändå inte varit nån poäng. De marginaliserade har ingen änglavakt. Deras verklighet är brutal. Verkligheten är brutal.

Diktaturen i Burma är också brutal. Fast om vi bara tror och hoppas, så kanske den avskaffas? Ska vi tro på det?

Uppdatering: Läs den vassa recensionen i SvD!