Etikettarkiv: Sverigedemokraterna

STJÄRNA ELLER SJUKDOM

För ett antal år sen, kan ha varit 2004, gick min dåvarande sambo och jag över Medborgarplatsen då ett par killar som delade ut flygblad kom fram och ville diskutera hur samhällets tolerans inför brott begångna av invandrare ökat till det absurdas gräns. Flygbladet handlade om en svensk liten pojke som blivit mördad av invandrare. Givetvis fick man se en bild på den mördade gossen, flygbladet skulle ju tala till magen, inte förståndet.

Min dåvarande pojkvän, som ofta uttryckte arabhat och kom med lösningar som att man borde asfaltera hela Mellanöstern, gillade budskapet och bad om att få veta mera om organisationen bakom. (Ex-sambon är f ö samme person som flera kända svenska och norska författare valt att anlita som agent, däribland Guillou, Marklund och Holt… he he, så fick jag det sagt också.)

Jag sa åt min kille att det där var en vidrig politisk yttring och förklarade detsamma för flygbladsutdelarna, som hade sina likasinnade spridda över hela torget. Då hoppade ännu en person fram och började knäppa bilder på mig samtidigt som en av rassarna fräste: ”Tig, din marxistfitta!”

Jag minns inte vilka personerna bakom flygbladet var, jag har för mig att det var dem som stod bakom den årliga Salemmarschen. I den deltog bl a Sverigedemokraterna. Ett par dagar senare stod anhängare av denna grupp på Götgatsbacken, och även då fotades människor som inte välkomnade deras griller.

Sen dess har mycket skit flutit i kloakerna och många råttor kunnat äta sig feta på det tankegods som förpassats dit. Jag hade länge tänkt att dessa stolliga grupperingar var förhållandevis harmlösa; obehagliga, men ingen politisk kraft att ta riktigt på allvar.

Jag trodde fel.

Ett halvt decennium senare börjar SD-marschen mot riksdagen. Och medieuppslutningen blir total. Det spelade ingen roll att opinionssiffrorna bara låg på 5–6 %, SD stod enligt mätningarna på tröskeln till riksdagen och för det skulle Jimmie Boy belönas med en kraftig knuff. Inte heller var SD:s islamofobiska valfilm skäl nog att hårdlansera Sverigedemokraterna. Ja – jag kan inte låta bli att se det som annat än en lansering. Under själva valvakan fylldes SD:s tillhåll med fler journalister än Sverigedemokrater. Alla ville vara med när en ny stjärna skulle födas.

Och en ny stjärna föddes.

Idag riktas mediernas fokus på en annan ung, manlig islamhatare, nämligen Anders Behring Breivik. Han har visserligen begått ett av tidernas mest kallblodiga terrordåd, men istället för att demonisera honom (vilket definitivt skett om han vore en muslimsk terrorist) görs upprepade försök att humanisera den norske terroristen, som i mycket hämtat sin ideologiska inspiration från samma källa som våra egna Sverigedemokrater. Dag efter dag frontar de stora drakarna med hans välrakade, ljushyade nuna. ”Hur många har jag dödat?” får han lov att i jag-form ropa ut, killen som nu kallas vid sitt förnamn Anders.

Jag skrev i Expressen om den begynnande personkulten kring Norge-nollan. Föga har det hjälpt. Intresset kring hans person piskas upp enligt det simpla narrativ och den förenklade logik som medierna gjort till sin, precis på samma sätt som när intresset runt Sverigedemokraternas vittrade seger skruvades upp tills segern var ett faktum.

Vi förväntas tycka att det är fascinerande, rentav sexigt, med hot som kommer inifrån, hot som uppträder i dräkter vi känner igen oss i. Avstånden minskar. Sverigedemokraterna finns ibland oss, Breivik skulle kunna vara vem som helst, här – i vår omedelbara närhet.

Men tumörsjukdomar finns också inom oss. Skulle ni fråga tumören varför den försöker döda det system den växer inom, då skulle tumören säkert svara upprört att den har en större plan, att den tänker ta över systemet. Cancersvulster är en del av våra kroppar, de utvecklar nya blodkärl och vävnader som vårt eget blod rinner genom. Ska vi inte tycka att de är farliga då? Ska vi istället storögt studera deras skadegörelse och göra sjukdomen begriplig?

EN DING DING VÄRLD

fritzlvgaMinns ni den där filmen, har glömt titeln, med en galen seriemördare som la upp tortyrmässiga dödanden på nätet och ju fler som tittade, desto snabbare gick offren sin plågsamma död till mötes. Vilket naturligtvis inte hindrade folk från att titta. Och vilket givetvis inte hindrade nyhetskanalerna från att sända.

Nu slog en av kvällisarna upp ett filmat självmord. En 21-årig kille. Namn och bild och allt prydde ettan. Jag länkar inte, it goes without saying.

Om detta framkallar en självmordsvåg bland unga kan man spekulera i, men det skulle inte förvåna mig. Den unge Werthers lidanden utlöste på sin tid en ökad självmordsfrekvens bland unga när romanen nådde ut. Vems var felet? Vems är felet nu ifall fler unga följer i 21-åringens spår?

En sak kan jag i alla fall våga påstå. Det medierna slår upp stort, det blir stort. Positivt eller negativt spelar ingen roll. SD:s genomslag skulle knappast bli så grandiost utan mediernas hjälp. Massmördare blir ikoner tack vare mediernas kittlande och omfattande porträttering. Sen får de tonvis av fanmail på kåken.

Det gör inget om det är freaks man lyfter fram. Snart blir de inbjudna till de mer seriösa sammanhangen. Det är därför vi får dras med Marcus Birro, Bert Karlsson, Jan Guillou, Helge Fossmo, Anna Anka, Blondinbella och nutjob 1, 2, 3 (… 99) till döddagar. Ju knasigare, ju bättre. Är man riktigt weird från början och därför råkar dra till sig ett gäng skadeglada begapare, då ökar trafiken till knäppgökens plattform. Det är allt som räknas, allt som behövs. Kvittar väl om publiken sitter med skämskuddar. Freakshow, damer och herrar – det är ju jätteunderhållande!

Självmord live, våldtäkt live, dårar live – och snart sitter de i samma tevesoffa som Kristian Luuk och Fredrik Reinfeldt. Eller talar med Skavlan. Det är dit vi nått. Ända ner till botten. Eller vänta – botten? Detta är såklart bottenlöst.

Var gick det snett? Jo, det gick åt helvete i samma sekund som medierna förstorade upp det extrema. Ni vet att det har en normaliserande funktion, va. Rentav en normerande effekt. Och så skickar vi upprörda tweets om ett eller annat utspel från cirkusdjuren. Larmar och gör oss till. Och ger dem fler maneger.

Var det inte Blondin 2 (numera brunett) som nyligen blev utnämnd till Årets Entreprenör? Av en tidning som går ut på shopping. Där hon prydde omslaget med det stolta citatet att hon shoppar för 20 000 kronor i månaden. Wheee! Jubel!

Grattis till alla inblandade i denna nya värld. Ding ding. Bling bling. Tjing tjong.

Ät skit – det är gott!

BODSTRÖMS DECKARE GAV SD PLATS I RIKSDAGEN

lobbyistenNu ska jag leverera ett halsbrytande resonemang, men efter den här valrörelsen och dess utfall ter sig tillvaron ändå så bisarr att jag ger mig ut på denna slingrande väg. Så håll i er:

Thomas Bodströms deckare bär skulden till det bedrövliga valresultatet.

När alliansen segrade 2006 hade redan den liberala marknadsekonomin börjat löpa amok. Avregleringar, utförsäljning av allmännyttan, nedrustning av välfärden, förnedring av arbetslösa, evighetslånga vårdköer och en centralstimulerad köpfest för den stressade, livspusslande medelklassen var i full gång under Göran Persson-regimen. Svenska folket fick uppleva ett omvälvande systemskifte långt tidigare än den dag då alliansen tog över rodret för att slutföra arbetet med den totala marknadsanpassningen. Eller uppleva – ge bröd och skådespel åt folket, så håller de sig lugna och märker inte vad som sker.

För det är vad de senaste två decennierna burit i sitt sköte: Underhållning.  Underhållning till jävla döds. När det blev fritt fram för reklamfinansierad tv och radio exploderade dessa etermedier i en kaskad av glitter, jinglar, tuttar och muzak som den svältfödda public service-befolkningen välkomnade som när barn uppfödda på havregröt bjuds på en skål med färggrant lösgodis.

Sen dess har junk food och lösgodis, i överförd bemärkelse, dominerat det kulturella utbudet. Ge folk vad folk vill ha! Detta Bert Karlssonska slagord har skallat över kulturlandskapet och blivit en klyscha som nu fått en demokratisk klang. Och vad folk vill ha är naturligtvis sockerlösning, helst intravenöst. Varför ska skolbarnen behöva tugga sig igenom vårt fullkornsbakade kulturarv? Köp istället in Jonas Gardell och Jan Guillou, i klassuppsättningar. Det är väl bra att de läser. Hellre att de läser något än inget alls.

Vi har alltså gjort dygd av Bert Karlssons filosofi, och även syftet – att bli svintät på människors dåliga smak – är numera hedervärt. Idag står författare med socialistiska rättvisepatos på kulturscenerna och rabblar ogenerat upp sina försäljningssiffror och allt de kunnat köpa för slantarna dessa genererat. Coolt! Och uppenbarligen skäl nog att tjacka den där deckaren.

Och där har vi Bodström, som hedrar denna kulturella bottennotering genom att skita ur sig undermålig kiosklitteratur och som deltar i full skala i det kommersiella jippo som marknadsekonomin släppt loss. Så tydligt som han bara kan går han kommersialismens ärenden, i sällskap av sina partikamrater som alla beter sig som popstjärnor i underhållningsindustrins olika utmarker.

Klart som fan att moderaterna kan kuppa och kapa ordet ”arbetarparti”.

Klart att Jimmie Åkesson får en plats i solen när hela tillvaron förvandlats till en jouröppen Kiviks Marknad som trängt ut all reflektion till förmån för sövande och kravlös underhållning som skåpat ut alla språkliga nyanser, allt kritiskt tänkande, alla alternativa livsstilar, alla filosofiska spörsmål, alla bildande resonemang och alla försök att skildra människans hela komplexitet.

Klart att släthyade Jimmie boy framstår som ett under av äkthet där han på okonstlat blekingemål drar växlar på den rädsla och det politikerförakt som gror därute, utanför medelklasspolitikens yogifierade snömos och kommersiella lyckohjul. Hur skulle en proppmätt medelklass som flaxar mellan botox och detox märka av den frustration som nu kanaliserats in i ett parti med nasserötter? Hur skulle Mona Sahlin kunna ge röst åt människor hon aldrig hör, människor som inte åker till Barcelona för att partaja lite?

Och när valvakan kläddes i underhållningsindustrins dramaturgiska grepp, som om den vore en Idolomröstning, eller när ett enormt koppel journalister störtar till SD:s valvakelokal, beredda att flascha på utav bara helvete när Jimmie äntrar scenen, då ser vi en stjärna födas. Ty, det är så stjärnor skapas.

Och på samma sätt som när folk blint köper en Bodströmdeckare för att de reser sig i jättelika travar så att hela folket kan köpa varsin, på samma sätt springer alla åt samma håll, mot vinnaren, mot den som har ljuset på sig. Det är detta beteende som den s k fria marknaden odlat och premierat medan de sövt ner förmågan till kritiskt sinnelag med hjälp av samma marknadskrafter, där den enklaste underhållningen får det mesta utrymmet.

Så har hela det här valet kulminerat i en brakshow där sossarna losade big time (served the fuckers right) för att deras företrädare så lydigt och vällustigt och egoistiskt anpassade sig efter den fria marknaden, där moderaterna kammade hem nästan hela spelet och där vi fick en joker i leken, som säkert inom kort kan ses frottera sig med Bodström/Pagrotsky et al på diverse galamingel i nöjesindustrins kölvatten.

Grattis Sverige! Och grattis till den gigantiska, dygnet runt-öppna Marknaden som skramlar ända in i sovrummet där en Bodströmdeckare ligger och väntar på nattduksbordet.

Ja, grattis till en ny demokrati! FTW!

KRIG = FRED

I den här debattartikeln efterlystes ett starkare känslomässigt engagemang i den dystra prognosen gällande SD:s förmodade plats i riksdagen.

Jag bidrar gärna med en länge upparbetad ilska över sakernas tillstånd i den här s k valrörelsen som mest handlat om sig själv via ett otal opinonsmätningar. Men jag är inte bara provocerad av SD:s eventuella segeryra.

valaffisch_jobben-211x300Mest rasande blir jag över Moderaternas hutlösa fräckhet, som inleddes redan i den förra valrörelsen. Hur kan man så lättvindigt komma undan med att sno begreppen arbetare och arbetarparti? Jag vill nästan spy när jag åker tunnelbana och ser en självbelåten Reinfeldt ihop med sin slogan ”Det enda riktiga arbetarpartiet”. Denna semantiska saltomortal är inget annat än en veritabel kupp, som faktiskt skulle platsa i en dystopisk framtidsrysare.

Arbetarparti! Jo, jag fattar givetvis kopplingen till sysselsättningspolitiken och ”arbetslinjen”. Men nån jävla ordning får det väl ändå vara även på ett borgarparti. Är det ok för dessa kapitalismens envetna vakthundar att ägna sig åt förfalskningar och ren varumärkesstöld? Är det humor? Ironi? I så fall är det inte ett dugg roligt. Manipulation är sällan roligt. Men allt går, och det som inte går, det får gå med träben. Att inte arbetarrörelsen hänger de cyniska borgarpolitikerna i lyktstolparna!

saffisch1hMen att de inte gör det förstår man ju när man ser sossarnas eländigt fula och unkna valaffischer. Arbetarrörelsen borde därför även hänga reklambyrån som utfört ett så uselt jobb. Eller jobb – jag skulle hellre kalla det sabotage. Den där rosen, och tummen … Och det fula, kursiva, spretiga typsnittet. Jeeeh, så omodernt! Det nya arbetarpartiet är ju smarta nog att fläska i med en fet linjär och en ren form.

Sedan blir vi uppmanade att taktikrösta. Om vi inte gör det beskylls vi för ”röstsköljning”. Ingen heder finns kvar. Ett parti med rötter i historien om hur man öppnade eld mot arbetare säger sig nu vara det riktiga arbetarpartiet och vi som inte vill sälla oss till något av de två sammansvurna blocken får rådet att svälja vår övertygelse och vårt mod att tro på en politisk vision bara för att någon av de här stenbumlingarna ska få fortsätta köra över människor i marginalen.

Och snart finns det inga marginaler längre. Snart är allting bara en bred jävla motorväg oavsett vad vi kallar den. Och medan den byggs kan vi ju roa oss med skojiga tankelekar. Som:

Vitt = svart. Krig = fred. Ner = upp. Direktörer = arbetare.

Ha det så kul medan vi faller! Det har ju gått bra hittills 😉

RES PÅ ER! NI ÄR ANKLAGADE ALLIHOP!

jimmieboy1Tänk vad mycket Sverigedemokraterna betytt för den här valrörelsen! Hur hade showen annars sett ut? Grå betong med lite mossa? Klart att medelklasspolitiken behövde piffas upp med islamofobisk dramatik som stänker skräckblandad förtjusning. Något vi alla med förnuftet i behåll kan förfasa oss över; dissa, basha, håna, rulla med ögonen, skaka på huvudet. Att ett sånt parti ska kunna ta sig in i riksdagen!

Men är inte SD:s eventuella valseger nåt vi egentligen tjänat ihop till? Är vi inte skyldiga allihop?

Medierna. Varför ägnar medierna sig åt denna idoga bevakning och – med hjälp av opinionsmätningar in absurdum –  varför fläskar de på med dessa feta rubriker om ett parti som ännu inte nått fram till riksdagsplacering? Fine, jag förstår intresset och fascinationen. Nåt för oss ganska främmande har gjort intåg, och det som ofta vinner mediernas intresse är ju just det extrema. Inte sen Ny Demokrati har vi kunnat jippofiera en valrörelse på det här sättet med denna nya mördarsnigel (SD) på väg in i ekosystemet. Det är annat än blockens tragglande om RUT och ROT och t o m häftigare än att mosa Mona. Men proportionellt sett borde kanske inte SD ha fått all denna uppmärksamhet.

Politiken. Den stora väljargrupp som blocken måste charma består av en expanderande medelklass vars stora köpkraft behöver säkras. Den utveckling som oppositionen nu fördömer (ex vis utförsäljning av allmännyttan, marknadsekonomi, segregering) påbörjades av sossemajoriteten när de hade regeringsmakten. De var nämligen också tvungna att blidka medelklassen. Sossepolitikerna lever typiska medelklassliv. Vad vet de om hur det är att befinna sig i marginalerna i ett samhällssystem där vi har accepterat tio procents arbetslöshet och nedrustning av den allmänna servicen, inte minst i förorterna? Vad vet de välbärgade medelklasskarorna i stadskärnorna och i de lummiga villaklustren om invandringsproblematik, mer än på papperet? De enda invandrare de träffar på är förmodligen de integrerade iranierna som driver servicebutik på hörnan och de assimilerade turkarna på kebabhaket. Det är faktiskt inte dessa fördomsfria medelklassväljare som bor nära en flyktingförläggning, kör taxi eller har praktiska skäl att ta ställning till vargjakt. Men SD har vittrat sig till en oro som pyr i en annan del av befolkningen och de bygger sin politik på enkla lösningar för väljare i denna periferi, vars intressen de medelklassorienterade partierna ignorerar.

Kulturen. Nånstans nån gång måste ju den kulturella utarmningen ta ut sin tribut. Vi har alltså en kulturminister som anser att vi borde döpa om kultur till underhållning. Det bästa sättet att på sikt undergräva kritiskt tänkande och ifrågasättande av rådande normer är brist på bildning. En gedigen folkrörelse, såsom arbetarrörelsen en gång var, satte folkbildningen högt på dagordningen. Det är inte genom TV4 vi lär känna vårt kulturarv. Inte heller genom att läsa nån av de tio kriminalromaner som finns på snabbköpet eller genom att se nån av de fem action-dvd-filmer som står i kassan på bensinstationen. Människor blir inte mer vidsynta av att komplexfyllt känna igen sig i Göran Hägglunds bildningsfientliga tal om verklighetens folk. Och vilka sossar känner sig uppmuntrade till att förkovra sig när en sossepolitikerstjärna skriver banala deckare? I ett kulturklimat där grova förenklingar bildat föredöme kan vi väl inte förvänta oss att ett rörligt intellekt ska avgöra hur folk röstar.

Och sen, när missnöjesopinionen stödjer ett antiintellektuellt parti som levererar primitiva lösningar åt en genuint upplevd oro, då slår vi oss för bröstet och spyr galla över denna antidemokratiska yttring och dess anhängare. Vi och dom. De dumma och obildade fascisterna.

Men tryck i er detta: DOM är en del av OSS. Och det är vi – vi som åtnjutit privilegiet att kunna genomskåda SD – det är vi som samtidigt, genom vårt förmätna avståndstagande, gett näring åt denna mördarsnigel.

Jag hoppas fortfarande att SD inte kommer in i riksdagen. Men oavsett om de gör det är det hög tid att förstå deras väljare och erbjuda dem bättre alternativ. Och då måste vi vara lyhörda för den rädsla som SD så cyniskt utnyttjar.

BLOCKPOLITIKEN ÜBER ALLES

dl2Träffade Gudrun igår, i ett mindre angenämt tevesammanhang, då Aschberg försökte få till en kvinnlig freakshow (varför slösar den där begåvade karln bort sin talang på buskisteve?).

Men vi talade lite vid sidan av om SD som var uppe till diskussion. Gudrun menade att det inte finns en riktig opposition längre, som kan bilda motvikt till SD, och därför får vi i värsta fall ett ultrareaktionärt vågmästarparti i riksdagen.

Jag läser Lisa Magnussons vibrerande välskrivna inlägg om Miljöpartiet, där en stor del av hennes sympatier ligger, och jag tänker precis som hon. Jag citerar:

Vi måste förstå det här, måste börja tänka ännu större vad gäller begreppet miljö. Framför allt är det på tiden att vi ordentligt tar itu med den kanske viktigaste samtida miljöfrågan av alla, nämligen internet. Internet är ett revolutionerande och helt fantastiskt verktyg som möjliggör en värld mer jämlik än vi någonsin vågat drömma om. Det är redan långt mer än en död generation fåglar som står på spel; de repressiva datalagar som nu är på tapeten hotar inte bara om en tyst vår utan om en tystad demokratisk debatt.

Längre ner:

Men jag vågar fortfarande inte lita på en rödgrön koalition som är så undflyende såphal och ändrar sig så ofta, som inte har patos nog att på egen hand stå upp för det man tror på.
Man får inte vara så kåt på att regera att man är beredd att kompromissa vad gäller medborgarnas rättssäkerhet. Man får bara inte. Pragmatism är visserligen en god politisk strategi, men man måste också ha någon form av ryggrad, ett grundläggande ”¡No pasarán!”. Det räcker inte med tjusigt tal.

Risken är nog stor att Miljöpartiet äts upp av sossarna och bara kommer att utgöra bulkmedel, en numerär buffert. Så, vad har vi? tänker jag då.

Vi har Piratpartiet. Och vi har Feministiskt initiativ. Men när F! nämns ser många av de grabbigaste piratpartisterna rött. Och jag vet att min vision är naiv, men egentligen kanske det bästa sättet att få till en ny opposition mot de två blocken vore att bilda en grön-rosa-lila sörja.

Emma snuddar lätt vid mina tankar, när hon i sin post skriver om den utbredda skyll-dig-själv-attityden:

Det är en attityd man kan hitta överallt i samhället idag. Har du lämnat dörren olåst på bilen får du skylla dig själv om den blir stulen. Lagt plånboken obevakad på ett bord och får den snodd. Lämnat din dator obevakad och blir “baggypantad“. Osv. Allt ifrån ganska oskyldigt bus till rätt jobbiga grejer.

Hårdrar man attityden så är det okej att folk som utsätts för våldsbrott ska skylla sig själva också. Det existerar i viss mån redan idag, tjejer som är för sexigt klädda osv, en ganska horribel inställning när man tänker efter. Vill vi inte behöva låsa in oss i mörka rum för att undvika att något händer oss som vi får skylla oss själva för, lär vi behöva fundera lite över den attityden tänker jag.

Kvinnor formligen dränks i den attityden: Hur kunde du vara så dum att du provocerade någon starkare än dig själv? (Och en kvinna är uppenbarligen ofta provocerande enbart genom att hävda en egen vilja eller om hon är fräck nog att ha en personlighet). F! angriper det synsättet utan att för den skull angripa internet. Piratpartiet och deras sympatisörer kämpar som djur just nu för att folk ska få upp ögonen för hur kontrollsamhällets nät dras åt och blir alltmer finmaskigt. Det finns inga alternativ inom de två blocken. Staten och kapitalet sitter inte bara i samma båt – de är fan siamesiska tvillingar. Ask och Bodström håller i varsin åra.

Och medan väljarkåren glor djupt ner i plånboken blir den alarmerande frågan om internets demokratiska möjligheter kontra dess inskränkande potential reducerad till ett banalt tjafs om näthat och upphovsrättsbrott. Bägge dessa företeelser är dimridåer framför seriösa hot mot vår rätt att samtala fritt utan att det vi yttrar registreras av ansiktslösa jätteföretag och myndigheter som när som helst kan få för sig att straffa oss för det.

Samtidigt ägnar sig hängivna människor världen över åt konstruktiva försök att både tillämpa och lära ut netikettregler och att utveckla nya betalningssystem för den kultur som pågår online. Och allt detta redovisas öppet och online för den som är intresserad.

Men varför skulle blockpolitiken vara intresserad?

Min stora undran är istället varför medborgarna och de traditionella medierna inte tycks mer intresserade.

Jag är inte rädd för Sverigedemokraterna. Jag är rädd för Socialmodekraterna.