Etikettarkiv: Stridbara författare

SVEN LINDQVIST VÅGAR INTE TA FAJTEN

st6_346145aDet var nån gång i somras som jag fick utskicket från Författarförbundet om seminariet ”Litteraturen och makten”, där man bl a skulle ta upp frågan om vad som händer med stridbara författare. Jag ringde upp och erbjöd mig flott att delta i panelen eftersom jag har erfarenheter som räcker och blir över av just detta, att gå mot strömmen. Men se, det gick inte an. Däremot fick jag gärna betala ett belopp runt tusenlappen för att sitta i publiken. Tack, men nej tack. Stridbara författare har inte den ekonomin.

Så fick jag nyligen förklaringen i Sven Lindqvists artikel Författarna vågar inte längre ta fajten. Lindqvist publicerar nämligen hela det anförande han höll på eventet. Naturligtvis utropar denne man inifrån stugvärmen, med fri tillgång till de största kulturarenorna, att han själv tillhört de stridbara. Han drar upp sin meritlista i subversivitet, kryddad med det för 40-talistgubbar obligatoriska skrytet om när han var S:t Göran som vann mot Draken.

Efter sitt tröttsamma egorunkande går Lindqvist över till att hacka på internet, som han kallar en ”global kakafoni”. Det är nätets fel att stridbara författare (dem som gubben själv utsett) inte får sitt rättmätiga utrymme, då dessa försvinner i webbens ”väldiga pratsoffa”.

Lindqvist får välförtjänt bashning av Maria Sveland och Johanna Ögren. Båda betonar internets betydelse, Ögren hävdar att det är där revolutionen sker.

Och de har såklart helt rätt. Men Lindqvist har rätt i sin beskrivning av den stridbara författarens situation:

Obekväma författare har alltid blivit utfrusna och straffade. Ju stridbarare de är, desto värre råkar de ut. /—/Det är egentligen ganska självklart. Inget samhälle vill ha sina grundvalar skakade. Inget samhälle vill ha sina livslögner blottade, sina ömtåliga hemligheter avslöjade. Vad man vill ha är ofarliga provokationer som ”skapar debatt” i lekstugan.

Just det. Precis som Lindqvist själv nu gjort. Skapat debatt i den sandlåda där han själv rör sig helt ostört. De stridbara författarna ifrågasätter nämligen precis det etablissemang som Lindqvist representerar. Och han, liksom hans maktstinna kollegor, vill inte heller ha sina livslögner blottade, sina ömtåliga hemligheter avslöjade. Är inte då det seminarium som mitt förbund anordnat ett diaboliskt hån mot den företeelse som arrangörerna påstod sig vilja belysa?

Tack gode Gud att internet finns. Ty, var hade jag annars kunnat publicera den här texten?

/Eder Strindbare