Etikettarkiv: skrivprocess

NÄR MAN HAR SKRIVIT EN BOK II

human-infant-newborn-baby1OK, ett löfte är ett löfte, så nu är jag skyldig er del 2 i berättelsen om hur det är att ha skrivit en bok.

Tvivlen myllrar alltså i skallen och jag funderar en gång i timmen på vilken ny yrkesbana jag ska söka mig till. Eller ska jag kanske bara sätta mig och skriva en ny bok genast? Eftersom den jag just lämnat in är ett missfoster? Jag kan inte sluta kika på manuset, och varje gång upptäcker jag fler skavanker. Jag tycker att jag borde ha lärt mig vid det här laget, att inte lämna ifrån mig en så kackig text. Samtidigt vet jag ju att det inte är förrän någon annan får läsa som man kan se på det man skrivit med nya ögon. Men det hjälper inte! Det känns som att bli synad näck i en vidrig lysrörsbelysning, där varenda blemma skriker ut sin fulhet.

Men så kommer då till sist det där beskedet.

ANTAGNING

Jag är antagen! Boken har passerat tullen! Och OBS! Nu berättar jag bara om böcker som jag skrev av lust. Jag har skrivit ett par romaner som jag tvivlade på hela tiden, som det kändes trögt och tråkigt att jobba med. Eller som liksom kom av sig. De brukar jag inte lämna in. Den viktigaste och mest vägledande känslan är den som infinner sig under själva skrivandet. Och när boken blivit antagen, då återvänder den. Det var inte så tokigt ändå. Självförtroendet börjar klättra uppåt. Puh!

REDIGERING

Har du tur får du en engagerad och skicklig redaktör som är en sorts barnmorska. Eller mer än det, faktiskt. Redaktören pular också lite i arvsmassan, men med stor respekt. Detta stadium är det roligaste i hela processen. En människa deltar med samma brinnande intresse som jag själv i utmejslandet av verket. Vi slipar och filar. Och slipar och filar. Och sl … Ja, det är som att skala en lök. Och för varje ny kärnfull version vill man bara spy över den gamla. Nej, släng den, läs inte den, den här är mycket bättre! Och så håller det på. Och skulle kunna hålla på, tills ingenting är kvar. För så är det. En roman kan aldrig bli perfekt, vad det nu är. Inte för författaren. Men den blir good enough – åh nej, vad skrev jag? Nej, men den blir till sist självgående. Ett nytt liv är fött.

Och i nästa post ska jag tala om vad som händer med den nyfödde ute i stora stygga världen. Häng med!