Etikettarkiv: skrivandets våndor

NÄR MAN HAR SKRIVIT EN BOK

skrietJag sa till författarkollegan, som också skriver filmmanus, att det verkar väldigt otacksamt att skriva just filmmanus. Det mest otacksamma är ändå att skriva böcker, sa hon då.

Och jag tänker efter. Herregud, hon har ju rätt.

IDÉN OCH SKRIVANDET

• För det första tar det en jävla tid att skriva en bok. Inte själva skrivandet, det brukar gå på ett halvår. Men då har jag redan tänkt på storyn och researchat i ett halvår. Så, då är vi uppe i ett års obetalt arbete. Men jag sitter på en skatt, tycker jag. Vilken jävla bra bok!

LÄMNINGEN

• Nästa steg är inlämnandet. Då har jag läst och läst och läst. Upptäckt hundratals missar, klumpiga formuleringar, upprepningar, osmidigheter, haltande resonemang och andra skönhetsfläckar. Rensa, rensa, rensa. Och läsa igen. Rensa igen. Fast jag tycker ännu att det är en bra bok. Så bra att jag kan lämna den till förlaget. Men då, kära vänner, DÅ händer det grejer. I samma stund som jag överräckt luntan måste jag rusa hem och börja läsa på nytt. Och ve och fasa! Plötsligt ser jag MASSOR av fel och brister i manuset. Jag läser nämligen med en annans ögon nu. Hur kunde jag lämna in ett så ofullbordat manus? Jag får panik, vill ringa förläggaren och skrika: SLÄNG ALLTIHOP!

Skammens röda blemmor letar sig upp och ligger sedan kvar. Vad har jag gjort, vad är det jag har skrivit? Jag förstår inte längre hur jag kunde tycka att det var bra. Och förläggaren brukar ta tid på sig att läsa. Ibland flera veckor. Jag kan inte sova, jag är slut som artist. Förläggaren hör inte av sig, han tycker kanske att det är outgivningsbart … Varje gång jag kikar i manuset stiger skammen och förvirringen. Texten glider iväg, bleknar ut i betydelselöst flimmer. Jag ringer kollegor och hispar, men de säger att det är likadant för dem. Och att jag höll på så där förra gången jag lämnat. Och förra igen. Men det har jag såklart glömt. Att jag känner så här måste ju bero på att jag äntligen insett att boken är skit, och i synnerhet den yxiga och kackiga version som jag i naiv stolthet lämnade in.

Jag är rädd för att öppna mina mejl och svara i telefon, ty jag är nu säker på att bli refuserad. Mitt liv är ett helvete. Jag lever i ett vakuum. Ingen förstår mig. Förstår hur det känns att vara utan framtid.

I morgon får ni veta hur de följande stegen ser ut.