Etikettarkiv: särintressen

DEN KULTURELLA UTARMNINGENS KONSEKVENSER

pinocchio-m-oron1Jag var på ett mingel, då hon kom fram och tyckte att jag borde skriva kulturartiklar. Fast, la hon till, det är ruttet betalt, och du behöver väl få in alla pengar du kan nu när du skänker bort dina böcker.

Senare, i samtal med en litterär agent: ”Det skulle bli svårt att ha ett samarbete med dig efter ditt ställningstagande i fildelningsfrågan.”

Och nu, när Kulturskaparna gjort sin offensiv, går tongångarna likaledes: ”Upphovsmännen måste få välja själva om de ska bli fildelade, du gjorde ett val, men de som inte vill ska få slippa bli nedladdade gratis.”

All denna rädsla och okunnighet gör mig trött. Jag vill väl förihelvete också kunna betala hyran! Det var dock inte min omedelbara avsikt när jag la upp min senaste ljudbok på Pirate Bay, för jag tänkte långsiktigt. Men jag blev belönad direkt via frivilliga och generösa donationer, vars sammanlagda summa motsvarar ett normalt garantihonorar för en nyskriven roman.

Reda pengar, alltså. Pengar talar sitt tydliga språk. Men det här är ju så mycket större. I mitt perspektiv är det ytterst en demokratisk fråga.

Självklart är jakten på fildelare ett problem för rättssäkerheten när man låter ekonomiska särintressen agera polisiär överhet, och när man stiftar lagar som tillåter övervakning och insyn i individens privata nättrafik, det ingreppet i medborgarnas integritet borde egentligen ha orsakat folkstorm. Att ett folkligt uppror uteblir har emellertid delvis samma ursprung som upphovsrättsindustrins maniska kontrollbehov, och det är detta jag vill komma åt.

Jag uppehåller mig kring min egen bransch, som jag känner ganska väl vid det här laget: förlagsbiznizen. Länge har dess största aktörer i lättjefulla vinstsyften ägnat sig åt en alltmer ensidig och kortsiktig satsning på säkra kort. Varje säsongs alla boknyheter dränks av tio, femton titlar upplagda på handelns altare. Bestsellerlitteraturen är praktiskt taget allt som finns tillgängligt för den vanliga, stressade konsumenten. Dessa titlar är också kraftigt rabatterade. Folk får alltså hålla tillgodo med lättsmälta, förenklade historier som sällan ger djupare insikter eller ökad kunskap om sammanhangen vi lever i. Dessutom är språket i de flesta av dessa böcker platt och likgiltigt. Mestsäljarförfattarna pressas att skriva en bok om året för att hålla läsarnas intresse och sina varumärken vid liv.

Visst kan man rycka åt sig en pladdrig mordhistoria någon gång emellanåt, men vad händer när man bara läser urvattnade och enkelspåriga böcker? Jag kan inte dra andra slutsatser än att det leder till fördumning och nedsövning. Och i förlängningen blir läsarna en okritisk och oreflekterande massa, underhållna till döds av litterärt junk food som inte lämnar minsta spår i medvetandet eller smaklökarna.

Det är denna hårt rationaliserade litteraturscen som tagit över. Och det är oerhört bekvämt för industrin att bara tippa ut enorma volymer likriktad mainstreamsörja och sedan räkna pengar. Bekvämt är det även för nöjesjournalisterna – deras bevakningsområde krymper och de slipper ge sig ut och leta efter det de inte får rätt ner i knät.

Men kulturlivet hjälper till att forma vår världsbild. Vad gör då en utarmad och ensidig litteratur med oss? Vad gör vi när vi är bedövade av nonsens? När vi hela tiden får samma bild av världen som platt? Vi reagerar som om vi blivit uppfödda med sockerlösning. Riktig föda smakar konstigt för vi känner inte igen doft och konsistens. Och när demokratiska fri- och rättigheter inskränks framför näsan på oss ser vi inte vad som händer. För det är inte sådant som den framvällande bokfloden handlar om. Den handlar om sinnessjuka mördare, om nerknarkade horor som till slut hamnar i en trygg famn eller om kvinnor i yngre medelåldern med vikt- och kärleksproblem. Om man ska generalisera, men ni hajar.

Då blir det inget folkuppror när demokratin urholkas. Då blir jag och mina likasinnade betraktade som tokstollar. Då blir den rörelse som hade kunnat bli en äkta och bred folkrörelse en undergroundaktivitet.

Och det är där vi är. Och det är därför jag vill ut och slåss.

Hänger ni på?

ETT FRITT KULTURLIV

ung-gatumusiker-vasterlanggatanJaha, nu har jag alltså, intet ont anande blivit en medlem i Kulturskaparna som gått ut med ett manifest i SvD om hur vi på internet ska kunna få betalt för våra alster i enlighet med vår upphovsrätt.

Förutom att det irriterar mig en aning att jag plötsligt är med i en sammanslutning utan att ha blivit informerad eller tillfrågad först, stör Kulturskaparnas manifest mig genom sin beskäftiga uppmaning till bredbandsleverantörerna att ta ansvar för fildelningen genom att inrätta betaltjänster för upphovsrättsskyddade verk. Rätta mig gärna om jag har fel, men ska Telia och Comhem bli nya mellanhänder?

Emma har bloggat klokt och välavvägt om saken och efterlyser istället egna betaltjänster, alltså från Kulturskaparna själva.

Rasmus har också plockat upp frågan. Jag citerar ett stycke, som i sin tur är hämtat från 1977 års tilläggsdirektiv till Upphovsrättsutredningen:

Upphovsrätten är därför främst av betydelse för upphovsmän som lyckas vinna framgång hos den stora publiken och som kan göra sig gällande på den kommersiella marknaden. För konstnärer som ännu inte vunnit rykte och erkännande har upphovsrätten knappast något ekonomiskt värde. Det har därför blivit nödvändigt att på annat sätt skapa förutsättningar för ett rikt och mångfasetterat kulturskapande. Av särskild betydelse härvidlag är det omfattande stöd som i olika former i dag ges åt kulturell verksamhet från samhällets sida. Även på andra sätt verkar samhället för att underlätta eller möjliggöra kulturskapande.

Mitt förbund, Författarförbundet, har cirkum 3000 medlemmar. Hur många utav dessa tror ni lyckas vinna framgång hos den stora publiken? En procent? Två? Knappast fler. Somliga klarar sig nödtorftigt med hjälp av stipendier och statliga allmosor. De övriga – majoriteten – får hanka sig fram. Vad har de att vinna på att Kulturskaparnas utspel? Hur stor plats skulle de få i Telias och Comhems betaltjänster (om en sådan tjänst ens är realistisk)?

Med tanke på hur de stora telecombolagen gör sitt urval av filmer de visar mot betalning, finns det väl ingen anledning att tro att övriga kultursektorers alla utövare skulle gynnas av deras betaltjänster. Jag ser det redan framför mig. Mainstreamgeggan skulle breda ut sig där också.

Ett bra sätt för enskilda kulturskapare att få ekonomisk ersättning för sina digitalt förmedlade verk borde väl vara att sprida dessa själva via de kanaler som redan finns och förlita sig på den höga betalningsmoral som Kulturskaparnas Sifoundersökning visat: att de allra flesta är villiga att betala för kulturupplevelser om det bara finns smidiga sätt och kostnaden står i proportion till vad de får. Tekniska möjligheter för detta finns redan. Och det vore väl en rimligare lösning, nu när kreatörerna alltmer kommit att skapa och underhålla sina egna varumärken.

Frivilligt, enkelt, rimligt och lättillgängligt är ledorden för dagens kulturkonsumenter. Och fritt – inga jävla konstaplar och böter, vare sig de kommer från upphovsrättsindustrin eller från bredbandsoperatörerna.

TO SEE OR NOT TO SEE

Idag är en sån dag då jag önskar att jag aldrig öppnat ögonen.

Jag vill tillbaka till la la-land, till mina blåögda illusioner, till barnatron.

Jag vill bli dum igen.

Jag hade kunnat bli livscoach och uppfinna hjulet, strö plattityder omkring mig, skoja om min fetma och ådra mig gillande från den stora del av befolkningen som älskar att bli sövda av mindfullness och bikramyoga. Jag hade gapskrattat hela vägen till banken och tänkt att jag duger, att jag förtjänade alla dessa pengar från lurade livspusslare med i-landsbekymmer. Jag hade kunnat ha en frågespalt i en kvällsblaska där jag serverade quick fixes till livskrisare. Jag hade inte skrivit romaner om knepiga människor som fastnat i existentiella glapp. Jag hade klätt mig i mohairjumper, satt upp håret i en prydlig hästsvans, haft sparsam makeup och kallat min första roman för ”Mina vilda år” med mig själv milt leende på omslaget.

Jag hade kunnat banta med svenska folket, komma igång och träna med svenska folket, botoxa och detoxa och säga till svenska folket: Du duger!

Jag hade kunnat skriva deckare där  sinnessjuka mördare knullar bebisar och dricker blod i idyllisk, lantlig miljö bland alldeles vanliga, vattniga svennebananer och säga, med allvarsam min, att fildelning är stöld. För att de som såg till att jag hade råd med bil, sommarstuga, Thailandsemestrar, skidresor med barnen och lyxrenoverat kök sa så. Jag skulle krypa tätt intill de som har mest pengar och inte ens begripa att jag gjorde det. Skulle någon påpeka detta skulle jag utbrista att vederbörande borde arbeta med sin avundsjuka, kanske gå i KBT-terapi.

2-tpb-henrikVarför blev jag seende? Varför ser jag att pappskallen Pontén är en av dessa dumma och blinda människor som jag själv också skulle vilja vara just nu? Varför ser jag att han verkligen tror att han för en rättfärdig kamp på de godas sida? Hans patetiskt gravallvarliga uppsyn, hans fanatiskt raka rygg, hans självbelåtna övertygelse; denna orubbliga Rickard Rättrådig-attityd är så arketypisk att Pontén blir en karikatyr.

Varför kan vi inte bara skratta då?

Det beror på ovanstående: Folk går på det. Precis som de går på Marcus Birro, som har exakt samma uppsyn: uppsynen av att ta sig själv och sin mission på groteskt stort allvar. Folk tolkar det som lidelse. Som äkthet. Ridderlighet. De ser inte att han i en annan tid mycket väl skulle kunna vara en missionär som åker till Afrika och slår sönder fungerande kulturer för att pracka på dem den kristna tron.

Pontén tvivlar inte en sekund på att han företräder en grundläggande samhällsordning utan vilken totalt kaos skulle utbryta. Han föreslår därför ”en oberoende organisation som i samarbete med internetleverantörerna kan skicka ut varningsbrev.”.

Oberoende?

Antipiratbyrån företräder särintressen, säkert i god tro, men dessa särintressen är desto mer förslagna. Det är mycket obehagligt att se vad de är ute efter. Det är så skrämmande att marknadens mäktigaste aktörer ska få lov att avlyssna privatpersoners kommunikation att jag vill bli blind igen. Och bara lalla med.

Är det någon som vet hur man gör?

För er som inte vill lalla med i marschen mot total fördumning utan föredrar att studera saken närmare rekommenderas Anna Trobergs bloggpost och den här av Emma.