Etikettarkiv: repressiv tolerans

TOLERANS TILL DÖDS

När det är Pridevecka sätter Stockholms stad upp regnbågsmarkörer överallt i det offentliga rummet, och det känns fint att leva i en stad som så tydligt markerar tolerans för hbtq-grupperna. Ja, jag är seriös, jag blir stolt över detta. Staten och etablissemanget säger tydligt ifrån: De här grupperna ska vi skydda – rör inte våra kompisar!

Och om man går runt på Prideområdet skulle man kunna tro att det verkligen är problemfritt att vara gay, trans eller vad-det-nu-är. Sällan möts jag av så mycket vänlighet och välvilja och fritt flödande kärlek.

Pride House är späckat med fördjupande samtal om rörelsens olika uttryck och problem som återstår att deala med.

Och vill man bara festa och dansa går även det utmärkt. Eller så kan man ställa sig vid Riksteaterns scen och lyssna på bl a den sköna Nour el-Refais raljanta uppgörelse med den moderne mannen.

Högt i tak och ingenting som saknas, uppenbarligen. Om man inte, som jag, har radarn ständigt inställd på sprickor. För – och detta är inte något jag själv hittat på – det finns yttringar inom rörelsen som inte passar in i den gulliga och mysiga, gardellska, atmosfären. Det finns andra tongångar än ”vi är precis som ni”-attityden. Men de uttrycks inte lika tydligt inom de statsunderstödda hbtq-forumen. Denna sorts purism och mainstreamifiering blir vanligare i ett litet land som Sverige, där de feta plånböckerna är ytterst begränsade. Staten är den största sponsorn.

På så sätt sker alltid en viss grad av självcensur. Man slipar självmant ner tänderna för att inte bita den hand som föder en. Fullt förståeligt. Men då har toleransen samtidigt blivit repressiv. När en rörelse går hand i hand med ett generöst etablissemang blir den samstämmig med sin beskyddare. Den blir heteronormativ, ibland t o m mer än heterobefolkningen. Och invaggade i denna konforma trygghet, där alla skrålar schlagers, gifter sig och får barn krymper rörelsens subversiva potential – att konstant ifrågasätta sexualitetens olika tvångströjor – och man vänder blicken inåt istället. Grubblar över sin egen identitet. Kritiserar intoleransen inom de egna leden.

Elin Grelssons intressanta och läsvärda bloggpost (inklusive kommentarerna) illustrerar detta mycket väl.

Tove Lefflers inlägg om queer-erotik tangerar också ämnet.

Eller den här artikeln, som illustrerar den sortens homosexuella som perfekt passar in i stugvärmen, de som alla kan identifiera sig med (Och ABSOLUT inget ont om dem!).

Och medan politiska partier, myndigheter och organisationer e1bdc2b4-2f5b-461d-87a2-a88fa2bfd746plockar pk-poäng pågår hatbrotten som om ingenting hade hänt.

Tolerans är tyvärr något vi måste slåss för.