Etikettarkiv: reklamteve

GRATTIS, BIG BROTHER!

birgittaFör ett par dagar sedan riggades Big Brother-huset åt ett gäng skribenter av skiftande karaktär, men med en minsta gemensamma nämnare: De skriver om kultur i ordets vida bemärkelse. Så låt mig kalla dem kulturskribenter.

Redan i förväg stod delar av twitteriatet på tå för att antingen ifrågasätta påfundet eller stolt förkunna att de ämnade delta i det. Den mest förutseende kritikern (som avböjt medverkan) var Viktor Barth-Kron. I sin blogg The Viktor Report skrev han att ”resultatet av det här blir att det under våren kommer att publiceras fler teoretiserande kulturessäer i ämnet än notiser på nöjessidorna”.

Och mycket riktigt. Resultatet lät inte vänta på sig. Fyra högprofilerade kulturskribenter, med Aftonbladets orädda kulturchef Åsa Linderborg i spetsen, har nu hunnit utgjuta sig ordrikt över dygnet i Big Brother-huset. Det samlade omdömet är hur snabbt det gick att bli mer eller mindre hjärntvättad till dokusåpeverkligheten, hur dessa självständigt tänkande och kritiskt skolade individer lånade ut sig till dubiösa uppgifter, som att utsätta några av deltagarna för smärtsamma elstötar. Linderborg redovisar ett tappert utbrytningsförsök, där hon uppmanande till protest à la Tahrirtorget. Men hon stannade lydigt kvar i huset.

Och lika lydigt publicerade hon sin betraktelse över erfarenheten. Nu närmar sig kultursidorna alltså det nötta Big Brother-formatet med den ödmjukes inlevelseförmåga och beskriver det i termer av ”socialt experiment”. De har med andra ord uppfunnit hjulet.

Att de gått den reklamfinansierade kanalens och produktionsbolagets ärenden är det bara Elin Grelsson som vidrör i sin artikel på GP Kultur, och då helt flyktigt. Hon skriver om jippot att det är ”ett smart sätt att skapa medial uppmärksamhet kring programmet”. Vilket nu får anses bevisat.

Men vad bevisades mer av kulturkoftornas villiga deltagande i det högkommersiella spektaklet?

De konstaterar hur lätt det är att bryta ner sina ordinära psykiska försvar när man blir isolerad från yttervärlden och fråntagen sina digitala hjälpmedel. De beskriver grupphetsen och rädslan för den auktoritära ledaren (från produktionscrewet), de bekänner hur de gradvis glömmer kamerorna och därmed förlorar distansen. De FÖRSTÅR plötsligt varför realitysåpedeltagare agerar som de gör. Det tog dem inte ens ett dygn att bli utifrånstyrda och anpassade till de nya förutsättningarna. Och av detta drar de slutsatsen att det är sådana vi är. Allihop. Människan är funtad på det sättet, tycks de mena. För när DE inte kan stå emot, då kan väl ingen det.

Men tänk om problemet istället finns hos dem själva. Tänk om de kulturskribenter som deltog redan från början är ängsliga flockvarelser, beroende av ryggdunkar och bekräftelse. Tänk om ingen av dessa kulturskribenter äger ens en gnutta av det civilkurage som de kämpande på Tahrirtorget ägde. Alla kulturjournalister tackade ju inte ja

Kanske är det där vi får söka civilkuraget inom kulturjournalistiken. Bland dem som faktiskt bara säger: fuck, nej tack!

Än har jag inte fått klarhet i om kulturskribenterna även skrivit på avtal med produktionsbolaget, som berättigar till ersättning för deltagandet. I så fall har Big Brother fått in bra med textreklam. Big time.

Under alla omständigheter: Grattis, Big Brother!

Update: Nöjesskribenten Erik Rosén uppger att han inte fått betalt av Big Brother-produktionen. En annan deltagare har nämnt att ersättningen var mckt tillfredsställande.

Update 2: Finns nu ingen som säger sig ha fått betalt. Inget jag tänker gräva vidare i. Dock har jag aldrig råkat ut för att en kommersiell storproduktion inte pröjsar. Men det kanske skulle försvåra publicering.

Update 3: Ersättningen som en deltagare refererat till gällde den från den redaktionella uppdragsgivaren, så är det iaf klarlagt.