Etikettarkiv: Pride

BÖGARNAS VÄRSTA FIENDE

destroyer_639829b1Igår var jag på Karl Anderssons releasemingel för nya boken Bögarnas värsta vän – historien om tidningen Destroyer.

Både Aftonbladet och Svenskan har haft stora artiklar om släppet. Karl berättade själv om sitt konstprojekt och om vilka reaktioner det mött, framförallt från den värld som kanske borde ha varit hans hemvist, nämligen den s k hbtq-rörelsen. Men det var här han utnämndes som fiende. ”Med sådana vänner behöver man inga fiender”, var ett av yttrandena från det etablerade gaysamhället.

Låt mig säga detta först: Jag är en hängiven vän till homorörelsen, såväl till deras tidningar som till RFSL som till Pride. Bögarna har varit mina bästa vänner i mina värsta stunder och jag känner mig alltid hemma bland hbtq-människor. Men jag har stött Destroyerprojektet genom att vara en av dess krönikörer. Priset man får betala när en förtryckt och utstött grupp ska släppas in i stugvärmen är nämligen att man drar in klorna och ut tänderna. Det har lett till att Prideparaden blivit ett årligt folklustjippo, och det är bra. Men det har också medfört att en del av gaykulturen spjälkats av och blivit utstött på ungefär samma vis som homosexuella en gång blev utfrusna.

När Karl Andersson kallades till polisförhör i Prag, där han bott en tid, för att någon anmält Destroyer, kom Prags polismyndighet inte till någon annan slutsats än att det var homofobi som låg bakom anklagelsen. Karl fick gå efter förhöret och inget åtal väcktes. Och detta var alltså i Prag, där man kanske skulle kunna förvänta sig en mindre tolerant inställning än i Sverige.

På Pridefestivalen fick inte Destroyer säljas bland annan lektyr. Ändå gav RFSL så sent som på 70-talet ut tidningen Revolt, som både till formatet och bildinnehållet påminde en hel del om Destroyer. Men nu har bögar blivit synonyma med glada schlagernördar som dansar och underhåller. Den estetik som alltid varit närvarande i manliga homosammanhang (och som faktiskt också tilltalar många kvinnor) är det få som vill låtsas om. Gossekärleken och dyrkan av den androgyne pojken/mannen har löpt som en röd tråd genom både kulturer och subkulturer där homosexualitet fått komma till uttryck. Det är en del av vårt kulturarv och ett estetiskt ideal som nu är nedtystat. Det är, som sagt, priset man får betala för att vara politiskt korrekt och få statliga allmosor.

Ni kan sluta läsa här, men jag publicerar ändå intervjun med mig i Karls bok, där jag förklarar min inställning:

* Hur tänkte du när du tackade ja till att medverka i Destroyer?
– Jag tänkte att jag måste svepa in min medverkan på något sätt och använde därför en av mina romanfigurer, Hella Hell, vars öde beseglades av hennes fäbless för mycket unga gossar.

* Hade du sett tidningen innan och vad tyckte du i så fall om den?
– Jag köpte ett nummer av tidningen på Stockholm Pride 2006 av Karl. Under bordet så att säga. Den var ju inte rumsren ens i hbtq-sammanhang. Och jag tyckte nog att den påminde en del om en tidning på 70-talet som hette “Killen”. Samma format och med bilder på söta yngel, ofta i sexuella situationer om jag minns rätt. Vid den tiden hängde jag mycket på en minimal sylta i Malmö som hette Gay House. Vi hade jävligt kul där. Lite för kul ibland när vi dansade till “Moviestar” och “Love to love you baby”. Och jag stötte ganska friskt på de undersköna pojkarna som frekventerade stället. Men det var en väldigt tillåtande sexuell atmosfär där, som dessvärre sabbades ibland av äckliga bögknackare.

* Vad tyckte du om det nummer som du själv medverkade i? Var du nöjd med din medverkan och vad tyckte du om sammanhanget som du var med i?
– Det här är ju lite tveeggat. Jag är en väldigt stark motståndare till pedofili. Och man kan inte vara helt säker på om pojkarna på bilderna känt sig utnyttjade. Dock såg det inte ut så. Och eftersom jag känner Karl lite grand och vi hade haft en dialog, uppfattade jag inte Destroyer som en peddotidskrift. Snarare såg jag paralleller till Michel Foucaults hyllningar till gossekärleken i det antika Grekland. Och jag lutar nog åt att bilderna tangerar konstnärliga uttryck. Jag minns inte vad konstnären hette – var det Donald Mader? – vars utställning här i Stockholm attackerades för att bilderna föreställde riktigt unga nakna killar. Det är ju ett estetiskt ideal för många människor, en pojke i gränslandet som bara nätt och jämnt upptäckt sin sexualitet och inte ännu upplever annat än en obekymrad glädje över den. Inte man, inte barn. Snarare androgyn.

* Fick du några reaktioner på din medverkan i Destroyer?
– En politiskt korrekt väninna blev förskräckt. Men i övrigt har jag inte hört något.

* Övriga åsikter om Destroyer, mig eller dig eller något annat?
– Jag föredrar nog att se tidningen som ett slags experiment snarare än porr i traditionell bemärkelse. Som sagt: ett estetiskt ideal. Men man bör vara försiktig med att exponera minderåriga killar, det är inte okomplicerat. Destroyer befann sig helt klart ute i tassemarkerna. Fast man måste ju testa gränser ibland, och Karl höll ju en intellektuell profil kring det hela. Det fanns alltså en teoribildning som hör hemma i hbtq-diskursen, tycker jag.

PRIDE & GLORY

guillou

För att fira de fina utmärkelser och nomineringar som Stockholm Pride fått nyligen (dubbelfinalister i The London International Awards, vinnare av Eventbarometern samt nominering i reklamtävlingen 100-wattaren), gick jag till restaurang Momma igår kväll.

De heterosnubbar som råkar ramla in på det stället måste först tro att de hamnat i ett eldorado. Det kryllar av urläckra tjejer. Majoriteten är dock inte intresserade av män. Men Momma är en succé. Där kan man hänga i baren eller gå runt bland borden och bara njuta av kvinnlig fägring. Och det gjorde jag. Herregud, man kan ju bli lesbisk för mindre …

Klockan sex på morgonen blev jag uppringd av en vän som upplyste mig om att Guillougubben varit KGB-agent. Och jag kunde inte låta bli att tänka, att den där karln, han har fan pinkat i vartenda hörn (han har ju som bekant även varit invigningstalare på Pride).

Intressant är, som många redan påtalat, att Jan Guillou, som noggrant redovisat varje fjärt han släppt under åren, inte med ett ord nämnt sitt samröre med KGB. Intressant också att TV4, när de tog upp nyheten lät Jan Mossander – Guillous personlige vän – kommentera det hela. Lagom trovärdigt.

Lite mer intressant är det kanske ändå att titta i Peter Bratts memoarbok Med rent uppsåt där en korrespondens mellan Guillou och Bratt som pågick under de aktuella åren återges och där Jan fördömde sin kompanjon i IB-affären (Bratt) för att denne inte var tillräckligt kommunistisk.

Storyn är s a s hemma, men sedan får man se. Så länge Guillou och hans hov själva får bemöta avslöjandet lär vi bara bli intrasslade i lögner och förvillas av dimridåer. Han kommer att vända det hela till bara ännu ett av sina storslagna dåd, om än i ung och naiv tappning.

Och i morgon har städgumman Jan Helin utlovat en stor intervju med Guillou i Aftonbladet. Undrar om man ens bör läsa den. Jag menar, om man vill tro på god publicistisk sed.

Under alla år då Guillou fått härja fritt och alltid fått sista ordet har jag undrat vad som gör svenska journalister så rädda för honom att de nästan aldrig pallat ställa honom mot väggen, trots att det är lätt att punktera lögnerna. Det kan ju vara så enkelt som att de flesta anser det obehagligt att bli beskyllda för att vara misslyckade, sinnessjuka, avundsjuka eller bittra. Eller besitta några av de drag som är typiska för Guillou himself.

Så, nu ska dramadrottningen få ännu en show.

Jag ids inte ens poppa popcorn.

GLAD TO BE GAY?

EUROPRIDE

Gay är det nya hetero. Ändå ökar hatbrotten. Hur hetero kan egentligen homona bli?

Ni kan läsa min debattartikel i Expressen om detta.

Den ökade toleransen för hbtq-rörelsen är såklart positiv, men den kan också vara repressiv. Tidigare fängslades de homosexuella, idag blir de ihjälkramade av heterosamhället. Då är det svårt att hävda sin särart. Eller också blir särarten ett tandlöst underhållningsfenomen. Förr fanns så kallade pajasnegrer. Idag har vi schlagerbögarna.

Vi har pappaledighet och regnbågsföräldrarnas babylycka. Men hur frigjorda är vi när hatbrotten mot hbt-personer blir fler? Hur jämställda är vi när våld och sexuella övergrepp mot kvinnor blir vanligare?

”Attitydförändringar” kan vara förrädiska.

Fler som skrivit i frågan är Tiina Rosenberg och Liberati.