Etikettarkiv: prataomdet

TID ATT PRATA, DAGS ATT ÄLSKA

11297230ts1278232378817_slot100slotwide75articlefullNu när riksmedierna satt tänderna i twittertråden Pratomdet och alla profiltyckare har fått kasta upp sin egen vinkel, då har som brukligt själva kärnan exploaterats och frågan har kavlats ut till menlös självhjälpsretorik.

Nu pratas det mest om att bli bättre på att sätta gränser. Har ni hört den förut?

Snart kommer det hela att kännas som tjat istället för prat, för det viktiga pratet har ersatts med floskler. Eller med en vildsint spekulation kring Assangemålet.

Detta är medielogik. Sex säljer (i synnerhet om det rör sig kring vaga sexuella övergrepp mot kvinnor – det är ju sexigt!). Assange säljer också (han är ju assexig!).

Men kampen går vidare. Kampen för verklig jämställdhet.

Jag är nämligen så sjukt trött på att män och kvinnor ska polariseras och sättas upp mot varandra. De flesta av oss vill ju verkligen funka ihop. För när vi inte gör det blir vi skitledsna. Många av oss blir till och med aggressiva, bittra, brända och förtvinade.

Det är vår lott i livet att älska och bli älskade. Filosofin, psykologin, konsten och litteraturen har ständigt ägnat sig åt kärlekens stora gåta och hur den trasslar in sig i våra liv. Kärleken förstörs av maktanspråk. Och med makt följer övertramp.

Det var dessa övertramp jag hade velat att vi skulle kunna prata om, utan att det behövde leda till trivialisering och bara skapa ett underhållningsvärde, som snart kommer att bytas ut mot nästa flavour of the month.

Men ha koll på Prataomdet och håll det civila – inte det mediala – samtalet vid liv!

Och this just in. Det är DET HÄR jag vill att vi pratar mer om.

PRATAOMDET – IGEN!

bitch_slap_movie_image__2_Nu när vi ändå pratar om det.

Hur många stories har inte vi luttrade på lager?

Bland många andra har jag den finfina, om den hyllade ledamoten i Svenska Akademien. Han tyckte att jag skrev så bra, sa han. Så smickrande! Han ville tala med mig om litteratur. Om skillnaden mellan mig och kollegorna som skrev banal smörja. Herrgårdsromaner, som han kallade det. Han ville visa mig huset i Gamla Stan där de satt, de fina akademiledamöterna. I taxin dit drog han min hand till sig och placerade den i sitt skrev. Gnuggade min hand mot gylfen. Jag kom fullständigt av mig. Konstigt nog gör man ofta det. Det kommer så plötsligt, så otippat. Man liksom lär sig aldrig riktigt att vara på sin vakt, att misstänka att det alltid finns något finstilt i kontraktet. Och man känner sig smutsig. JAG kände mig smutsig. Dum i huvudet.

Gubben är död nu. Nekrologerna var finstämda, högtidliga och vackra. Hans kulturgärning kunde inte nog understrykas.

And it goes on and on. Bergman, Allen, Polanski – dessa begåååvade män, klart att de måste gnida sig mot den kvinnliga fägring som envisas med att distrahera dem i deras konstnärliga värv, larger than life.

Men de behöver inte ens vara högtstående konstnärer.

Jag var med en väninna i Grekland för några år sedan. Vi var där för att skriva. Första kvällen satte vi oss med block och penna vid en folktom bar med varsin kaffe och Sambocca. Snart tränger sig en gubbe ner mellan våra stolar. Beställer in åt sig, frågar inte ens om han får bjuda på en drink. Och så tar han ordet. Kvällen förlöper medan gubbens ohöljda skryt över sin krögarkarriär aldrig vill ta slut. Och vi sitter där som fån. Så inleddes vår skrivarvecka. På hemvägen till stipendiebostaden fantiserade vi över vad som skulle hända om en slafsig kärring slagit sig ner mellan två hyggligt välkammade killar och börjat orera om sina ointressanta angelägenheter. Killarna hade kallat på dårambulansen, slog vi fast.

Dagen efter lägger vi oss på plajan. Efter en stund kommer en gubbe i röda, tajta badbrallor och lägger sig intill. Och pekar. Inte med fingret, om ni förstår. Väninnan utbrister: Men ska det aldrig ta slut! Vi är ju ändå till åren komna. Men nej, då ska man vara tacksam! Över att bli burdust uppvaktad av män som inte ens hajar att de går över alla gränser.

Och jag tänker på alla de unga tjejerna. Som har denna långa rad av trista förolämpningar framför sig. Allt från att vakna med en pistol i musen till att bli sextrakasserad på jobbet, över till att riskera att få sparken eller bli utfryst om man för det hela på tal.

Om man dristar sig till att begå BROTTET ATT BERÄTTA.

Och nu berättas det. När Johanna Koljonen på Twitter initierade hashtagen #prataomdet böljade en lavin av upplevda förödmjukelser genom de sociala medierna. Många med ett tydligt inslag av självkritik. Medierna var inte sena att snappa upp det. Ah – kvinnor som blivit sexharassade – mums!

Sedan kommer det gamla vanliga: Offeranklagelserna. Att kvinnor alltid ser sig som offer.

Men vadå? Kvinnor får ju inte lov att vara offer. ”Var inget jävla offer!” Det får jag jämt höra. Nej, svarar jag. Jag VAR ett offer. Och därför är jag jävligt förbannad. Men då jävlar. Den kvinna som varit ett offer och på goda grunder visar sin vrede över dessa sakernas tillstånd, HON ska sättas på plats. Och så blir hon ett offer. Igen. Hon offras i offerdebatten. Ett kvinnligt offer är bara sexig så länge hon skäms och kniper käft. När hon reser sig och slår tillbaka, då är hon fruktansvärt osexig. Rentav farlig. Då är hon ju beredd att göra det mest oförlåtliga av alla illdåd: att offra en manlig skitstövels karriär (vilket i verkligheten ändå sällan inträffar).

Och män har sällan problem med att vara offer. Det är så sexigt att de omges med satelliter av barmhärtiga kvinnor som vill badda deras pannor och trösta dem för att den där bitterbitchen försöker förstöra deras små oskyldiga liv.

Men jag säger bara: Vad bra om ni är osexigt och heligt vreda, tjejer. Ni behöver inte vara sexiga. För om ni struntar i det ökar chansen att ni träffar någon med stake nog att uppskatta en kvinna med stake.

Annars får ni ta kuken i vacker mun. Och det är, det kan jag lova, faktiskt inget att stå efter.

[I nästa post lovar jag att vara snäll mot män igen.]

KANINKOKERSKORNA

fatal-attraction-1Detta ska inte handla om bomben eller Wikileaks eller Julian Assange eller Ulf Nilssons osmakliga Expressenkrönika (dagsaktuella snackisar).

Nej, det ska utgå från ett samtal jag hade med en väninna en kväll på en sunkig Södersylta där vi klämde några billiga Veckans öl. Väninnan jobbar på en av våra största dagstidningar. Hon berättade hur snacket går bland snubbarna på de olika redaktionerna. Snacket om kvinnor i offentligheten eller – ve och fasa – i deras närhet.

Det finns en skräckis i jargongen. Skräckisen är när en söt och medgörlig tjej plötsligt blir en KANINKOKERSKA. Red alert! Hur kunde det gå så snett? Hon måste omedelbart få sitt straff. Straffet kan se ut på olika sätt: Isolering, skitsnack, förlöjligande, skandalisering eller – om det är en kollega – varför inte skicka henne rakt ut i kylan? Ut med henne genom köksdörren, å ett, å två å tre … sådär! Nu blev man kvitt henne. Vad skönt att hon fick sparken!

Vad är då en kaninkokerska? Jag utgår från att ni har sett Fatal Attraction. Den där hondjävulen som sabbade en familjeidyll för att hon spräckte mannens lilla hemliga prassel. Ett litet oskyldigt snedsteg som kan hända även den bäste. Och så ville hon ha MER! Hon accepterade inte att bli avpolletterad så där rakt av. Det var såklart hon, och inte mannen, som var syndaren. Män kan ju inte rå för att deras djuriska lusta väcks av hondjävlarnas förförarkonster.

Men i verkligheten behövs det betydligt mindre för att bli kaninkokerska. Praktiskt taget räcker det med att man skiljer sig från sin man. Mia Skäringer blev en kaninkokerska när hon bestämde sig för att lämna sin karl. Zinat Pirzadeh blev en kaninkokerska när hon lyckades lämna ”kärleksgurun” Tompa di Leva. Fastän hon gjorde honom en stor tjänst genom att inte medverka till den inledda polisutredningen blev hon synad i sömmarna. Det spelar ingen roll om man, som Maria Sveland, tar steget till att bli lycklig singel, man vill ju ha bitterfittorna på sin plats. De kvinnor som skiljer sig utan synbar anledning (och det måste vara en grov anledning, som … tja, incest), de är dissidenter och ska behandlas därefter. En kvinna kan väl inte bara vilja leva ensam, eller ännu värre: så sin vildhavre?

Överhuvudtaget är det suspekt med singelkvinnor försåvitt de inte är i 20-årsåldern och ännu inte hunnit träffa den rätte. Sen jävlar. Sen ska de bliva vid sin läst. Nöj dig, kvinna – du har ju en man. Stand by your man.

Den värsta sortens kaninkokerskor är nog ändå de som offentligen drar ner brallorna på manliga arslen. Det kan ju hota arslenas karriär! Finns det nåt värre än att äventyra det enda som betyder nåt för brödraskapets hegemoni – att deras jobb och karriärer är intakta så att de kan fortsätta knyta kuk i bastun? Nej, så gör man inte. Hur kvinnans karriär påverkas av arslefasoner hör inte till saken. Kvinnor bryr sig  ju faktiskt mer om sina relationer än sin karriär. Så gör det då, surfittor! Ta hand om era relationer så att vi kan göra karriär i lugn och ro! Sköter ni det kan ni rentav få några smulor som blir över från våra lönekonton och företagsvinster.

Och så kommer ändå dessa kaninkokerskor och försöker sabba. Men det står dem dyrt. Och det är bra, för det blir en varnagel för andra, potentiella kaninkokerskor.

Ta t ex tjejen som jobbade på Den Stora Dagstidningen. Hon som blev sextrakasserad på Den Stora Begivenheten av en känd medieprofil, vi kan kalla honom Rövskalle. Rövskallen bad henne om och om igen att rycka honom i kuken. Hon var där på jobb. Hon skrev om händelsen. Det publicerades inte. Men hon åkte ut med huvudet före. Med chefredaktörens goda minne. Hon hade blivit en kaninkokerska.

Det finns så många berättelser om kaninkokerskornas brutala öden att jag bara vill utbrista:

Kaninkokerskor i alla läger – förenen eder! Och PRATAOMDET!

(Är jag en kaninkokerska, månne;)