Etikettarkiv: piratfrågor

HJÄLP MIG VARA INDIE!

sperma-230097-404682_99074wLisa Magnusson har redan tagit upp detta med strömlinjeformningen av internetutbudet, och jag har också funderat över detta. Så, nu undrar jag hur vi ska göra här, vi som är indies.

Snälla alla pirater och ni som är för kulturell mångfald – kan ni hjälpa mig med råd om hur min kommande roman ska hitta sina läsare? De stora förlagens dominans blir allt större, och de stora förlagen gillar inte mitt ställningstagande i fildelningsfrågan.

Det låter ju väldigt vackert med nya distributionssätt via nätet, men nu vill jag att vi konkretiserar dessa.

Jag har valt att samarbeta med ett oberoende kvalitetsförlag, jag har varit länge i biznizen och vet a lot om branschen, kanske vet jag alldeles för mycket, bland annat att topplistor är ungefär lika trovärdiga som opinionsundersökningar inför valet. Det mesta är riggat. Men jag har fräckheten att veta mitt värde. Jag har aldrig kompromissat (jag skriver inte som Thomas Bodström), och jag har ändå fått en stor läsekrets.

Men nu finns det snart bara Thomas Bodström-författare ute i handeln och därför vill jag att vi verkligen försöker hitta nya vägar. Ni ska få veta mer om min nya bok, som kommer ut i höst, men innan dess hoppas jag att vi kan slå kloka skallar ihop och gnugga geniknölarna.

Så, hur tycker ni att jag ska göra inför lanseringen?

Ni kan kommentera här eller mejla mig.

RÄTT OCH FEL, I FILM OCH VERKLIGHET

EXCLUSIVE: Ben Kingsley in Prince of PersiaVar alltså på galapremiären av Prince of Persia: The Sands of Time igår. Arrangemanget, som Petré Events anordnat, var snällt och vackert, med generös efterfest på Armémuseum i den ljumma försommarkvällen, där det serverades persisk mat och – till alla ungars förtjusning – spett man kunde trä ananas, melon och jordgubbar på, för att doppa i fontäner av vit och mörk choklad. Till det fritt flödande förfriskningar. Och ett arabiskt fullblod som skrittade runt utanför entrén.

Och filmen. Tja, det var ju Disney som stod bakom, så ni kanske kan räkna ut att den höga budgeten tillät oupphörliga actionscener, makalös utsmyckning, väldigt mycket ormar, heliga och farliga föremål, snygga specialeffekter och sedvanlig sexism (de enda kvinnorna bland horder av män bestod av en åtrådd prinsessa samt ett harem, och haremet fick nog inte mer än en halv minut av filmen). När den manlige huvudrollsinnehavaren Jake Gyllenhaal inte var ersatt av en stunt – vilket var jävligt ofta – var han istället ersatt av Jonas Karlsson. Gullig, grabbig, tafatt.

Striden i filmen stod mellan:

• en maktlysten bedragare som ville göra anspråk på kungatiteln genom att med hjälp av det heliga föremålet vrida tiden tillbaka.

Och

• en sympatisk kung, som förespråkade humanism och en politik med ”hjärta”.

Häng med, för nu kommer ironin:

I foajén, innan föreställningen började, tvingades alla vi som var inbjudna att låta vakter förvara våra mobiltelefoner. Och varför denna regel instiftats förstår ni. Efter filmen fick man köa en bra stund för att få ut sin telefon igen.

Den superkommersiella storfilmens budskap och innehåll kontrasterade alltså totalt mot de åtgärder som dess producenter ansåg nödvändiga för att inte filmen skulle piratkopieras, en av alla de åtgärder som Hollywoodindustrin satt i system, som orsakat en av samtidens mest skandalösa rättegångar, nämligen den mot The Pirate Bay.

Och som om inte den ironin räcker, stängdes återigen TPB ner igår. Och öppnades i vanlig ordning på nytt strax senare, den här gången med hjälp av Piratpartiet.

Den strid som pågår mellan ett rovkapitalistiskt etablissemang och en allmänhet som kräver fri tillgång till kunskap och information, den striden skulle jag vilja se på film. För den striden är på riktigt, och den pågår här och nu.

Hela tiden.

DEN KULTURELLA UTARMNINGENS KONSEKVENSER

pinocchio-m-oron1Jag var på ett mingel, då hon kom fram och tyckte att jag borde skriva kulturartiklar. Fast, la hon till, det är ruttet betalt, och du behöver väl få in alla pengar du kan nu när du skänker bort dina böcker.

Senare, i samtal med en litterär agent: ”Det skulle bli svårt att ha ett samarbete med dig efter ditt ställningstagande i fildelningsfrågan.”

Och nu, när Kulturskaparna gjort sin offensiv, går tongångarna likaledes: ”Upphovsmännen måste få välja själva om de ska bli fildelade, du gjorde ett val, men de som inte vill ska få slippa bli nedladdade gratis.”

All denna rädsla och okunnighet gör mig trött. Jag vill väl förihelvete också kunna betala hyran! Det var dock inte min omedelbara avsikt när jag la upp min senaste ljudbok på Pirate Bay, för jag tänkte långsiktigt. Men jag blev belönad direkt via frivilliga och generösa donationer, vars sammanlagda summa motsvarar ett normalt garantihonorar för en nyskriven roman.

Reda pengar, alltså. Pengar talar sitt tydliga språk. Men det här är ju så mycket större. I mitt perspektiv är det ytterst en demokratisk fråga.

Självklart är jakten på fildelare ett problem för rättssäkerheten när man låter ekonomiska särintressen agera polisiär överhet, och när man stiftar lagar som tillåter övervakning och insyn i individens privata nättrafik, det ingreppet i medborgarnas integritet borde egentligen ha orsakat folkstorm. Att ett folkligt uppror uteblir har emellertid delvis samma ursprung som upphovsrättsindustrins maniska kontrollbehov, och det är detta jag vill komma åt.

Jag uppehåller mig kring min egen bransch, som jag känner ganska väl vid det här laget: förlagsbiznizen. Länge har dess största aktörer i lättjefulla vinstsyften ägnat sig åt en alltmer ensidig och kortsiktig satsning på säkra kort. Varje säsongs alla boknyheter dränks av tio, femton titlar upplagda på handelns altare. Bestsellerlitteraturen är praktiskt taget allt som finns tillgängligt för den vanliga, stressade konsumenten. Dessa titlar är också kraftigt rabatterade. Folk får alltså hålla tillgodo med lättsmälta, förenklade historier som sällan ger djupare insikter eller ökad kunskap om sammanhangen vi lever i. Dessutom är språket i de flesta av dessa böcker platt och likgiltigt. Mestsäljarförfattarna pressas att skriva en bok om året för att hålla läsarnas intresse och sina varumärken vid liv.

Visst kan man rycka åt sig en pladdrig mordhistoria någon gång emellanåt, men vad händer när man bara läser urvattnade och enkelspåriga böcker? Jag kan inte dra andra slutsatser än att det leder till fördumning och nedsövning. Och i förlängningen blir läsarna en okritisk och oreflekterande massa, underhållna till döds av litterärt junk food som inte lämnar minsta spår i medvetandet eller smaklökarna.

Det är denna hårt rationaliserade litteraturscen som tagit över. Och det är oerhört bekvämt för industrin att bara tippa ut enorma volymer likriktad mainstreamsörja och sedan räkna pengar. Bekvämt är det även för nöjesjournalisterna – deras bevakningsområde krymper och de slipper ge sig ut och leta efter det de inte får rätt ner i knät.

Men kulturlivet hjälper till att forma vår världsbild. Vad gör då en utarmad och ensidig litteratur med oss? Vad gör vi när vi är bedövade av nonsens? När vi hela tiden får samma bild av världen som platt? Vi reagerar som om vi blivit uppfödda med sockerlösning. Riktig föda smakar konstigt för vi känner inte igen doft och konsistens. Och när demokratiska fri- och rättigheter inskränks framför näsan på oss ser vi inte vad som händer. För det är inte sådant som den framvällande bokfloden handlar om. Den handlar om sinnessjuka mördare, om nerknarkade horor som till slut hamnar i en trygg famn eller om kvinnor i yngre medelåldern med vikt- och kärleksproblem. Om man ska generalisera, men ni hajar.

Då blir det inget folkuppror när demokratin urholkas. Då blir jag och mina likasinnade betraktade som tokstollar. Då blir den rörelse som hade kunnat bli en äkta och bred folkrörelse en undergroundaktivitet.

Och det är där vi är. Och det är därför jag vill ut och slåss.

Hänger ni på?

JO, KEJSAREN ÄR VISST NAKEN!

onion_news22571Igår läste jag en bloggpost på Netopia, denna ulv i fårakläder som låtsas vara öppen för diskussion kring nätfrågor när det egentligen bara är en sambandscentral för lobbyn. Posten var en översättning av vad en Silicon Valley-snubbe vid namn Jaron Lanier hade skrivit, och det var nedslående läsning. Han dissade hela deltagarkulturen på internet och ansåg att kollektivet bara vattnar ur de strålande individuella idéerna och gör upphovsmännen till ena fattiga stackare om vi ska tillåta fri spridning och open source. Så uppfattade jag hans budskap iaf. Dessutom såg han jävligt dum ut på bilden i sina fula dreads, men det hör inte till saken, kunde bara inte låta bli att anmärka på det. Vad jag fäste mig vid, och vad som gjort mig alldeles upplyft ett helt dygn, var kommentarerna av nicket ”Steelneck”. Något så visionärt glödande var det längesedan jag läste. Därför tar jag mig friheten att saxa lite ur Steelnecks text:

Det nya är inte bättre på vad det gamla var bra på, det nya är bra på något helt nytt, annars hade vi inte talat om något nytt, bara utveckling av det gamla. De som tittar ut genom fönstret och bara torrt konstaterar vad de ser, ses under ett disruptivt skifte som så radikala att de ignoreras.

Och vidare, längre ner:

Inom den etablerade politiken görs precis samma sak. IT-råd och strategigrupper skapas där de mentalt obekväma skuffas undan, gärna utan medel och resurser. Sådana här grupper är ingen lösning, det är ett symptom. Vi ser det också som symptom när alternativ till rådande lösningar efterfrågas. De som ropar på alternativ när de gamla lösningarna slutat fungera, begär att vi skall ljuga för dem. Förändringen sker inte förrän det har tagit slut på folk som kan ljuga trovärdigt. Vi har aldrig tidigare vetat på förhand vad som skall komma när det gamla slutar fungera. Det viktiga är att inte fastna mentalt i det gamla och se realister som obekväma tokradikaler. Nätet som fungerande idé är 40 år gammalt och det är bara 10 år sedan som vi allmänt började ha tillgång. Det är en mycket kort tid av samhällsomdaning. Vem som helst kan i backspegeln inse att inte ens de mest insatta hade en aning vad som skulle komma när förbränningsmotorn bara var 20 år gammal och bilen knappt påkommen. (min kursiv)

Senare:

De som slåss mot förändringarna ser antagligen hot och de som ser möjligheterna välkomnar dem. Dock, mycket viktigt, rädda människor är farliga människor, i synnerhet de med makt eller vapen i hand. Mardrömmar är inte mer sanna än förhoppningar, men handlingarna baserade därpå skiljer sig radikalt. Det kan låta teknikdeterministiskt, men utvecklingen är idag ett faktum, vi börjar så smått t o m närma oss vad som kanske kommer att kallas det postdigitala samhället och förändringen är lika stor, om inte större, än skiftet till det postindustriella. Många paralleller till det förra stora skiftet från jordbruk till industri kommer att kunna dras.

Skälet till att jag öht fick upp ögonen för det här upplysande resonemanget (ni kan läsa det sin helhet som kommentar #9 i posten) var att Kjell Häglund twittrat om saken. Detta är internet. Det är så jag vill att det ska fungera. Att medborgarna inte längre kan tystas när de säger som det är, att kejsaren inte har en tråd på kroppen.

Det är som Steelneck skriver, ”att information, oavsett dess innehåll, är som tandkrämen, väl ute kan den inte stoppas tillbaks i tuben.”.

Och därför kan inte dumhet stå oemotsagd. Inte än så länge.

Är inte detta något att slåss för?

ETT FRITT KULTURLIV

ung-gatumusiker-vasterlanggatanJaha, nu har jag alltså, intet ont anande blivit en medlem i Kulturskaparna som gått ut med ett manifest i SvD om hur vi på internet ska kunna få betalt för våra alster i enlighet med vår upphovsrätt.

Förutom att det irriterar mig en aning att jag plötsligt är med i en sammanslutning utan att ha blivit informerad eller tillfrågad först, stör Kulturskaparnas manifest mig genom sin beskäftiga uppmaning till bredbandsleverantörerna att ta ansvar för fildelningen genom att inrätta betaltjänster för upphovsrättsskyddade verk. Rätta mig gärna om jag har fel, men ska Telia och Comhem bli nya mellanhänder?

Emma har bloggat klokt och välavvägt om saken och efterlyser istället egna betaltjänster, alltså från Kulturskaparna själva.

Rasmus har också plockat upp frågan. Jag citerar ett stycke, som i sin tur är hämtat från 1977 års tilläggsdirektiv till Upphovsrättsutredningen:

Upphovsrätten är därför främst av betydelse för upphovsmän som lyckas vinna framgång hos den stora publiken och som kan göra sig gällande på den kommersiella marknaden. För konstnärer som ännu inte vunnit rykte och erkännande har upphovsrätten knappast något ekonomiskt värde. Det har därför blivit nödvändigt att på annat sätt skapa förutsättningar för ett rikt och mångfasetterat kulturskapande. Av särskild betydelse härvidlag är det omfattande stöd som i olika former i dag ges åt kulturell verksamhet från samhällets sida. Även på andra sätt verkar samhället för att underlätta eller möjliggöra kulturskapande.

Mitt förbund, Författarförbundet, har cirkum 3000 medlemmar. Hur många utav dessa tror ni lyckas vinna framgång hos den stora publiken? En procent? Två? Knappast fler. Somliga klarar sig nödtorftigt med hjälp av stipendier och statliga allmosor. De övriga – majoriteten – får hanka sig fram. Vad har de att vinna på att Kulturskaparnas utspel? Hur stor plats skulle de få i Telias och Comhems betaltjänster (om en sådan tjänst ens är realistisk)?

Med tanke på hur de stora telecombolagen gör sitt urval av filmer de visar mot betalning, finns det väl ingen anledning att tro att övriga kultursektorers alla utövare skulle gynnas av deras betaltjänster. Jag ser det redan framför mig. Mainstreamgeggan skulle breda ut sig där också.

Ett bra sätt för enskilda kulturskapare att få ekonomisk ersättning för sina digitalt förmedlade verk borde väl vara att sprida dessa själva via de kanaler som redan finns och förlita sig på den höga betalningsmoral som Kulturskaparnas Sifoundersökning visat: att de allra flesta är villiga att betala för kulturupplevelser om det bara finns smidiga sätt och kostnaden står i proportion till vad de får. Tekniska möjligheter för detta finns redan. Och det vore väl en rimligare lösning, nu när kreatörerna alltmer kommit att skapa och underhålla sina egna varumärken.

Frivilligt, enkelt, rimligt och lättillgängligt är ledorden för dagens kulturkonsumenter. Och fritt – inga jävla konstaplar och böter, vare sig de kommer från upphovsrättsindustrin eller från bredbandsoperatörerna.

TO SEE OR NOT TO SEE

Idag är en sån dag då jag önskar att jag aldrig öppnat ögonen.

Jag vill tillbaka till la la-land, till mina blåögda illusioner, till barnatron.

Jag vill bli dum igen.

Jag hade kunnat bli livscoach och uppfinna hjulet, strö plattityder omkring mig, skoja om min fetma och ådra mig gillande från den stora del av befolkningen som älskar att bli sövda av mindfullness och bikramyoga. Jag hade gapskrattat hela vägen till banken och tänkt att jag duger, att jag förtjänade alla dessa pengar från lurade livspusslare med i-landsbekymmer. Jag hade kunnat ha en frågespalt i en kvällsblaska där jag serverade quick fixes till livskrisare. Jag hade inte skrivit romaner om knepiga människor som fastnat i existentiella glapp. Jag hade klätt mig i mohairjumper, satt upp håret i en prydlig hästsvans, haft sparsam makeup och kallat min första roman för ”Mina vilda år” med mig själv milt leende på omslaget.

Jag hade kunnat banta med svenska folket, komma igång och träna med svenska folket, botoxa och detoxa och säga till svenska folket: Du duger!

Jag hade kunnat skriva deckare där  sinnessjuka mördare knullar bebisar och dricker blod i idyllisk, lantlig miljö bland alldeles vanliga, vattniga svennebananer och säga, med allvarsam min, att fildelning är stöld. För att de som såg till att jag hade råd med bil, sommarstuga, Thailandsemestrar, skidresor med barnen och lyxrenoverat kök sa så. Jag skulle krypa tätt intill de som har mest pengar och inte ens begripa att jag gjorde det. Skulle någon påpeka detta skulle jag utbrista att vederbörande borde arbeta med sin avundsjuka, kanske gå i KBT-terapi.

2-tpb-henrikVarför blev jag seende? Varför ser jag att pappskallen Pontén är en av dessa dumma och blinda människor som jag själv också skulle vilja vara just nu? Varför ser jag att han verkligen tror att han för en rättfärdig kamp på de godas sida? Hans patetiskt gravallvarliga uppsyn, hans fanatiskt raka rygg, hans självbelåtna övertygelse; denna orubbliga Rickard Rättrådig-attityd är så arketypisk att Pontén blir en karikatyr.

Varför kan vi inte bara skratta då?

Det beror på ovanstående: Folk går på det. Precis som de går på Marcus Birro, som har exakt samma uppsyn: uppsynen av att ta sig själv och sin mission på groteskt stort allvar. Folk tolkar det som lidelse. Som äkthet. Ridderlighet. De ser inte att han i en annan tid mycket väl skulle kunna vara en missionär som åker till Afrika och slår sönder fungerande kulturer för att pracka på dem den kristna tron.

Pontén tvivlar inte en sekund på att han företräder en grundläggande samhällsordning utan vilken totalt kaos skulle utbryta. Han föreslår därför ”en oberoende organisation som i samarbete med internetleverantörerna kan skicka ut varningsbrev.”.

Oberoende?

Antipiratbyrån företräder särintressen, säkert i god tro, men dessa särintressen är desto mer förslagna. Det är mycket obehagligt att se vad de är ute efter. Det är så skrämmande att marknadens mäktigaste aktörer ska få lov att avlyssna privatpersoners kommunikation att jag vill bli blind igen. Och bara lalla med.

Är det någon som vet hur man gör?

För er som inte vill lalla med i marschen mot total fördumning utan föredrar att studera saken närmare rekommenderas Anna Trobergs bloggpost och den här av Emma.

PÅ TÅGET MOT FÖRÄNDRING

x2000De gånger jag besöker den såkallade landsorten blir jag tvungen att fejsa en verklighet jag egentligen skulle må bättre av att vara okunnig om. Ignorance is bliss.

Det börjar redan i avgångshallen till tåget eller flyget. Igår var det tåget.

Pressbyrån. Först ylar dagens löp ut sina ”nyheter” som kan förtälja intressanta ting som att en Bonde-söker-fru-kvinna gjort slut med en Fadde. Därpå, när jag inhandlat proviant, måste jag passera Pocketställets snäva urval av böcker som därmed blir kommersiella. Just nu trängs en gubbsjuk amerikansk deckare (som GW gör reklam för och kammar hem vinstandelar av) med true stories, exempelvis en bok om varför Jessica Andersson har så ledsna ögon. Jag köper tidskriften Filter för 69 spänn – lika dyr som en pocketbok – och kliver ombord på ett skraltigt gammalt tåg som det angivna X2000 blivit utbytt mot. Ett tåg som går betydligt långsammare och där mycket av den komfort som min uppdragsgivare betalat för, exempelvis fungerande toaletter, saknas.

I högtalaren ropas detta faktum ut, men utan ursäkter eller erbjudanden om kompensation åt resenärerna. De som ska byta tåg missar anslutningarna, de som ska på möten kommer minst en timme för sent. Jag börjar läsa Ika Johannessons eminenta artikel om ”det manliga geniet” Micke Persbrandts alltid lika ursäktade beteende – han drar ju in pengar.

Och undrar varför folk inte blir förbannade.

Bredvid mig sitter två damer i övre medelåldern, representanter för det kulturbärande skiktet. Den ena läser Steve Sem-Sandbergs Augustprisvinnande roman, den andra läser Michail Bulgakov. Jag frågar:

Är ni inte förbannade? Jo, skrattar damerna. Men vi är så vana nu, det är ingen idé att bli förbannad.

Vi har alltså i Sverige, denna en gång så stolta välfärdsstat, under de senaste femton åren gått igenom ett totalt genomgripande systemskifte där Marknaden har blivit en självlysande ledstjärna. Allmännyttan är snart ett minne blott. Lönsamheten allena styr varje prioritering. Således har SJ inte råd att kompensera resenärer eller laga trasiga toaletter. Detta kan tyckas futtigt, men det gäller precis jävla överallt. Skolor, vård, sjukförsäkringar, bostäder, name it.

Och folk orkar inte vara förbannade.

Jag anländer till Trollhättan, där Saabångesten dallrar i luften. De kulturbärande kommunanställda damerna har anordnat lunchuppläsning av två författare. Till det serveras soppa. Rusning. Inte. Nej, det som drar folk är Folkets Hus-anordnade hitkvällar där kända och okända förmågor sjunger schlagerlåtar. Min medförfattare berättade om en bokhandelssignering i en liten stad dit Guillou också var inbjuden. Inte ens han lyckades kränga mer än fem böcker. Folk vill ha underhållning, helst intravenöst. En av arrangörerna från igår nämnde ett event i Göteborg dit de bjudit en skådis, regissören och ännu en ur filmproduktionen Snabba Cash för att de skulle snacka om den kommande filmen. Publiktillströmningen uteblev helt. Kort därpå hade filmen premiär och folk undrade över eventet, som då redan ägt rum. Är ni med? Folk vill ha underhållning som överröstar allt annat.

Jag återvänder till den uppgivenhet som brukar avsluta varje diskussion om hur man ska få ”folk” att vakna upp, göra motstånd, tänka själva och protestera. Detta folk som följer starka ledare, lyssnar på den som skriker högst, köper enkla lösningar, tilltalas av lättsmält underhållning men som genom sitt stora antal bär upp viktiga samhälleliga funktioner, denna anonyma massa oroar sig de intellektuella för. Utan den kan inga verkliga samhällsförändringar äga rum. Men för att nå det breda folkliga lagret måste man tilltala det. Och där stupar eliten.

I besvikelse och avsmak vänder de sig alltmer inåt, mot likasinnade, och även denna krets krymper. Isobel är ett exempel på det. I sitt försök att forma en ny liberal teori och genom ett gradvis undanglidande och avståndstagande från även de grupper hon har en hel del åsiktsgemenskap med, upprepar hon många intellektuellas historiska misstag. (Förutsatt, givetvis, att ambitionen är att åstadkomma förändring.) Resultatet blir att man målar in sig i ett hörn.

Inga jämförelser i övrigt, men när Hitler började vinna terräng vände många intellektuella honom ryggen med försvaret att hans dumheter skulle falla på sin egen orimlighet. Så dumma var ändå inte människor att de skulle nappa på det betet. Så dumma var de.

Hur plågsamt det än är att kliva ut i den folkliga terrängen, borde de intellektuella ändå göra det mycket oftare. Att tala med bönder på bönders vis är inte så lätt som det låter, men vem fan ska göra det? Ska Paulo Roberto göra det? Eller ska man överlåta uppdraget åt gaphalsiga mediemakthavare? Åt lustigkurrar? Eller tror Isobel med svärm på en mental nedsippringeffekt när hon på ett exkluderande vis för fram sina tankar om frihetlighet – tankegods som jag själv alltid djupt sympatiserat med?

Vi står ännu inför ett paradigmskifte och intern kritik måste få förekomma bland dem som vill vara med och påverka detta, men det vore jävligt synd att upprepa sjuttiotalsvänsterns misstag, då de började föröka sig genom delning, vilket kulminerade i boken Behöver vänstern gå i terapi? Så blev det. Vänstern var ett lost case.

Rörelsen kring för framtiden avgörande frågor om integritet, övervakning, autonomi, miljö, social rättvisa och välfärd behöver organisera sig bättre och finna gemensamma nämnare snarare än interna meningsmotsättningar. I alla fall i nuläget. Diskussioner och tvivel ska fördenskull inte uteslutas, men fokus måste ändå ligga på att nå ut med budskapet på ett så lite tillkrånglat sätt som möjligt. Piratpartiet har haft en släng av hybris och lidit av en blind tro på att nätet är forumet über alles för deras tilltänkta anhängare. För mycket internt käbbel kommer emellertid, när valet närmar sig, att plockas upp av prasselmedia precis som när F! skulle gå till val.

Politik är ett spel. Tyvärr. Men vi måste deala med de befintliga spelreglerna en bra bit in på resan. Sedan kan vi utvärdera och käbbla. Gör vi det nu kommer rörelsen att kvävas i sin linda. Det skulle bara vara förjävla sorgligt.

DOERS ARE DOING IT FOR THEMSELVES!

Nu vill jag hissa två kreatörer som tagit steget ut i det okända utan skyddsnät.

467elahanna1_287605aDen ena har jag redan skrivit om ett par gånger, men hon tål verkligen att nämnas igen. Det är Hanna Sköld som gjort långfilmen Nasty Old People i egen regi och lagt upp den på TPB för fri sharing. Filmen har visats på mindre biografer i landet, även här i Stockholm, på Bio Rio.

Nasty Old People är en riktig pärla, med en huvudperson som skulle kunna beskrivas som en lightversion av Lisbeth Salander. En film med lätt förhöjd verklighetskänsla, uppskruvad, poetisk, absurd, egensinnig och djupt sympatisk.

250px-daniel_abergDen andra personen som går sin egen väg är författaren Daniel Åberg. Han ger ut sin andra roman Vi har redan sagt hejdå helt på egen hand för att visa att det går. Eller snarare: hur det går. Om detta bloggar han dag för dag och är wide open.

Länge har den rådande åsikten om folk som gör på detta sätt varit att deras verk inte håller måttet och att ingen aggregator därför vill stödja dem. Flera exempel har på senare tid visat att det inte alls måste vara så. Givetvis finns det många glada amatörer därute, men varken Hanna eller Daniel tillhör dem. De har höga konstnärliga krav på sig själva.

Men när mainstreamkulturen mest ägnar sig åt spekulativt nonsens och inte bryr sig om kvalitet är det många unga musiker, författare, filmare och konstnärer som inte vill stå där i den långa kön till kommersialismens lyckohjul bara för att få en nitlott.

Dessa pionjärer tar det första osäkra steget och bryter ny mark för att andra sedan ska kunna ta säkrare steg. Därmed tar de också risker. För att deras risktagande ska bli mindre hoppas jag att vi supportar dem på alla sätt vi kan. Genom att sprida deras verk, donera pengar, skriva om dem och på alla vis uppmuntra deras mod.

Jag tänker hålla ett öga på vad som händer och återkomma för att påminna om att man kan gå utanför mittfåran.

Gör det! Gå ut ur lämmeltåget!

Och läs också vad Anna Troberg skrivit om upphovsmännens trängda läge.

BACK ON THE BLOODY TRACKS

vacker-bro

Jag märker att det inte är nyttigt för det politiska medvetandet att befinna sig i ett reservat på Rivieran. Särskilt inte ett reservat där bara det rika och vackra folket rör sig och där man inte får bo om man är exvis arbetslös. (Sen är det en annan sak att många invånare i Cannes bara låter sitt kapital jobba medan de själva seglar, spelar golf och åker skidor i de provencalska alperna.)

Jag brakade således rätt ner i den svenska verkligheten där FRA-motståndet fått på nöten, och det känns väldigt ledsamt. Särskilt ledsamt är det att även Svedala är ett reservat där få bryr sig om viktiga politiska skeenden.

Sett från den aspekten kan tanken på direktdemokrati kännas skrämmande. Att primitiva puckon, underhållna till döds, ska få större inflytande. Jag tänker då särskilt på den bild av ”verklighetens folk” som Göran Hägglund målat upp. Men sen finns det bloggare som Josh, som borde få vara med och bestämma mycket mer. När ska någon av våra större tidningar upptäcka vilken talang och klokskap de går miste om för varje dag som går utan att de suger in honom?

Att överlåta makten åt folket är alltid ett risktagande. Jag menar, om vi skulle införa systemet en man – en röst, då skulle kineserna avgöra världens fortsatta öden. Hur känns den tanken?

Å andra sidan: de folkvalda representanterna glider runt som popstjärnor och har väldigt lite gemensamt med det folk de ska representera. En ohelig allians mellan politiken och den mediala makten blir ofrånkomlig och elitbegreppet, i motsats till klassanalysen, får relevans. Lobbyisterna springer runt som små elakartade celler och plötsligt har lagar stiftats, lagar med vittgående konsekvenser i generationer framåt. Voilà – FRA!

Internet är miljoner gyllene broar för oss som vantrivs i kulturen. Vi vill inte ha grindvakter vid brofästena, vill inte vara tvungna att rapportera våra ärenden när vi ska förflytta oss över korruptionens och maktmissbrukets mörka vatten för att förenas i gemensamt förstånd och motstånd.

Och jag önskar så att fler medborgare förstår att det är den fria kommunikationen vi slåss för. Ja, vi slåss för att få använda det som utgör mänsklighetens innersta väsen. Att täppa till det är omänskligt.

Jag tänker lägga min röst på Piratpartiet i riksdagsvalet. Jag ska förklara närmare varför. En annan dag.