Etikettarkiv: Övervakningssamhället

SKANDALPOLITIK

svenolleIdag är jag arrrg.

Exempel ett: I cykelsalen på SATS Fridhemsplan stank det av mögel och avlopp. Alltså, det luktade så ändainåthelvete vidrigt av sump att jag upplevde det som direkt hälsofientligt att genomföra passet. AC:n funkade inte heller. Men av det, säg, femtontal deltagare i passet var det ingen som sa ifrån. Förutom jag, då. En äldre herre la sig i, kallade mig vid namn och försökte släta över. Så farligt är det väl inte, Unni?

Exempel två: När bastun i omklädningsrummet varit beckmörk i två veckor p g a en trasig lampa påtalade jag detta i repan. Oj, det är det ingen som berättat, fick jag veta.

Exempel tre: Jag var nära att bli köttfärs av en taxidåre som körde mot rött. Skärrad och tvärilsk står jag och vrålar åt honom att han fan borde byta yrke. Då kommer en kvinna med barnvagn (!) fram. Och börjar tillrättavisa MIG för att jag är så OTREVLIG.

Med dessa små triviala exempel i bakhuvudet tycker jag inte längre det är så konstigt att det politiska läget ser ut som det gör under innevarande valrörelse. Inte heller förundras jag över att två små partier som pekar på skandalösa brister i systemet med all sannolikhet kommer att förbli marginella i valet.

Feministerna har, vad vi än tycker om metoden, belyst pinsamma och systematiska löneskillnader mellan kvinnor och män i en ”jämställd” demokrati.

Piraterna har enträget bevakat och varnat för övervakningssamhällets ständigt framflyttade positioner och vad detta kan komma att innebära för demokratin.

Dessa båda småpartier skulle kunna avveckla sig själva i morgon om de övriga partierna tog över och drev deras främsta frågor. Men varför skulle de göra det? Vad bryr sig majoriteten om sådant tjafs?

Istället släpps den stora skandalen Sverigedemokraterna fram, för ett bakåtsträvande missnöjesparti har  vi tydligen alltid råd med.

En intressant, men otäck, återblick på hur främlingsfientlighet kan få grepp om ett samhälle presenteras av P3 Dokumentär. En riktig thriller som redovisar slutsatsen hur ”Sjöboandan” bäddat för såväl Ny Demokrati som Sverigedemokraterna. Och det intressanta: Det är företrädarna för riktigt primitiva åsikter – åsikter som dessutom i sina konsekvenser är våldsamma – det är dessa personer många omnämner som rakryggade sanningssägare. Nämnas bör också att Sven-Olle Olsson från Sjöbo dessvärre dog med stövlarna på, om ni förstår symboliken.

Så, lyssna, lär och lyd: Vi ska sitta vackert i mörkret, i ett kloakindränkt och kvavt rum för att sedan, när vi vågar oss ut bli överkörda. Och säg inte ett knyst. Bråka inte, protestera aldrig. För så farligt är det väl ändå inte.

ADHD FÖR ALLA

Nu har äntligen ADHD i jämställdhetens namn också blivit en kvinnosjukdom.Fast kvinnor uppvisar andra symptom och motsvarar alltså inte den bild av bokstavskombinationsstörda som vi vant oss vid. Och naturligtvis kommer då kvinnan på skam inom ADHD-vården.

Efter vulgärtolkningen av borderline har vi nu tröttnat på den kvinnodiagnosen. Och fått ett nytt fack att placera besvärliga kvinnor inom. Eller förlåt, det gjordes ett snabbt hopp till bipolär personlighetsstörning, men även den har nötts ut.

Så, vänner – nu kan alla som mår dåligt gå och skylta med sin ADHD-etikett. Det är skönt, anser många, att äntligen få ett namn på sina sociala misslyckanden. Michel Foucault roterar säkert i graven. Han hade redan uppmärksammat hur vi ända sedan 1600-talet har ägnat oss åt diagnosticeringssjukan, hur vi kartlägger människors egenheter och sexuella avvikelser in i minsta detalj. Sätter namn på dem. Lyfter fram dem i ljuset.

Och jag ba’: Kan vi inte få vara i fred? I den strömlinjeformade kulturen ska alla uppträda anpassat, och de som är missanpassade ska få behandling, en alltmer kalibrerad behandling som gör att de raskt rättar sig i leden och utropar: Jag förstår nu varför jag var så jobbig! Jag har ju ADHD! Men nu när jag vet det behöver jag inte må dåligt längre av att min uppväxt sög och av att systemet stötte ut mig som en misfit. Jag är inget ufo – jag har bara ADHD!

Förstår ni where I’m at?

Haja en sak: Det finns, och har alltid funnits, knäppa människor. Vi kan kalla dem för allt möjligt. Men består inte det största problemet i att vi inte får lov att vara knäppa? Att systemets maskor är så fina att alla fastnar i dem?

Utvidgningen av beteckningar som ADHD är bara ett sätt att skaffa kontroll. Diagnosmanin är en av många metoder för att inordna människor i en … ja, i en sjuk samhällskropp. En del av övervakningssamhället.

När jag läser de nya diagnosticeringskriterierna för ADHD inser jag att jag säkert också ”har” ADHD. Så låt oss face it. Vi är knäppa hela bunten. Och de som inte är knäppa – vad är de? Var är de?

Jo, de väntar på en diagnos.

muskelDagens outfit: Spänd biceps.