Etikettarkiv: ondska

VÅLDTÄKTENS DJÄVULSKA GIFT

grand4Vad innebär en våldtäkt egentligen? Meningarna går vitt isär. I min roman Penetrering var våldtäkt ett tema. Boken både började och slutade med våldtäkt, i början bagatelliserades den, men i slutet … ja.

I ”våldtäktsdiskursen” finns två ytterlighetspositioner. Den ena framhärdar att våldtäkt är något av det absolut värsta en kvinna kan råka ut för. Efter ett sådant övergrepp är ingenting sig likt och traumat lämnar en djup rynka i själen.

Den andra ståndpunkten hävdar att vår syn på våldtäkt som en brännmärkning för evigt är ett utslag av hederstänkande; att det är omgivningen som stigmatiserar den drabbade kvinnan och att läkningen efter övergreppet kan gå relativt snabbt om vi inte fokuserar på att just könet utsatts för våld.

Men i populärkulturen brukar våldtäktsscener vara ödesdigra. Ta filmen Gran Torino, där en våldtäkt blir fullständigt avgörande för storyn. Det finns massor av andra exempel, men nyligen kollade jag teveserien Sons of Anarchy. Ni som tänker se den eller inte sett hela ombedes sluta läsa här.

Gemma, seriens superbitch, som är gift med the leader of the pack och mor till kronprinsen i mc-gänget, är en dam som inte bangar för vare sig skottlossning, slagsmål, blodig hämnd, porrklubbar eller iskalla intriger. Hon är bidrottningen som männen i denna kriminella våldskultur tillber och rådfrågar. Kvinnorna passar sig för att sticka upp mot henne. Hon är cool, het, smart, äldst och hon håller ställningarna med järnhand.

Men så ska ju seriens spänning axas upp, och det sker framförallt när en ny och förslagen spelare dyker upp för att lägga under sig den kaliforniska staden Charming. De olika gängens pakter splittras via klassiska härskarknep, och Sons of Anarchy ska krossas. Det mest djävulska angreppet iscensätts, och vad kan sabba en liten subkultur bättre än att gangbanga deras matriark? Detta sker alltså, Gemma blir gruppknullad både bak och fram och lämnas därefter i en pöl av – skam.

Taktiken lyckas. Gemma tror att hon kan överlista nidingsmännen genom att bära sin skam i tysthet, i vetskap om att gänget skulle gå bärsärkagång om de fick veta, och därmed skulle de också bli besegrade. Men traumat och skadorna fördärvar ändå relationen mellan offret Gemma och hennes man gängkungen. Gemma uppträder nämligen precis som en skändad kvinna. Hon blir tillbakadragen, frigid och skör; en spillra av sitt forna jag.

Till sist, när söndringen är katastrofal, berättar Gemma sanningen. Därefter förväntar hon sig att hennes man ska överge henne. Om en kvinna är våldtagen betraktas hennes kön som för alltid förstört. Någon har varit inne i det heliga och gjort det oheligt.

Sons of Anarchy är en serie byggd på klichéer, som så mycket annat i genren. Den är förljugen och våldsromantisk och allt möjligt annat, fast ändå extremt underhållande och inte lika förskönad som jag först trodde. Men det som kvarstår är ändå våldtäkten och föreställningarna runt dess konsekvenser.

Stämmer då inte detta? Är det en myt alltsammans? Nej. Varför skulle systematiska våldtäkter under krig vara så oerhört effektiva om inte just skändandet av kvinnors fortplantningsorgan ställde till med så förödande följder? I de bosniska byar där mödrar våldtogs skapades en inre splittring, som om ett dödligt virus trängt in i familjeorganismen. Våldtäkt är ett mycket precist och fatalt vapen. Det är en medveten strategi. Den fungerar. Våldtäkter i krig är som hålmantlade kulor. De träffar exakt men spränger sönder innanmätet.

Skulle vi då kunna ändra på våra föreställningar kring våldtäkt och därmed oskadliggöra detta vapen? Det tror inte jag. Vissa föreställningar, myter, symboler och betydelser går inte att bortse från. Fortplantningens realiteter är ännu centrala, de har med livets uppkomst att göra, det spelar ingen roll att vi numera vet och t o m kan se på film exakt hur det hela går till, invärtes. Det handlar om mer än blommor och bin. Jag vill verkligen inte framstå som flummig, men vi behöver nog försöka begripa varför sex fortfarande fascinerar när vi kan se på det hela ur vetenskaplig synvinkel. Det hjälpte inte att Inge och Sten på 60-talet beskrev en orgasm som en nysning i andra änden, vi är djupt rotade i vår sexualitet.

Det skrivs lagar kring människans sexuella yttringar, homosexuella måste kämpa för sin rätt, tidningar säljer på sex. Vi borde vara färdigutbildade men är det inte, blir det troligtvis aldrig. Under ytan är sexualitet och fortplantning ännu mystiskt.

Vad har då våldtäkt med sex att göra? Ja, så mycket vet vi åtminstone, att den som våldtar snarare är ute efter att demonstrera makt. Makt och kärlek hänger inte ihop, men makt och sex gör det ofta. Många sexuella fantasier innehåller element av makt, just för att kombinationen är så laddad. Våldtäkt handlar dock inte om rent sexuell upphetsning, det handlar om maktberusning, men målet – att angripa de kroppsliga rum som vi erövrade som mycket små – är diaboliskt uttänkt. Effekten är djup förödmjukelse, en alarmerande kontrollförlust.

Den som försöker förminska våldtäktens inneboende destruktivitet vill kanske inte heller erkänna barnets utvecklingsfaser: från hjälplöshet till suveränitet. En våldtäkt berövar människan just hennes individuella suveränitet, hennes självkontroll, hennes kroppskänsla och inte minst invaderar den hennes inre rum.

Jag tror inte att människan någonsin kan bli så rationell att kroppen bara upplevs som en maskin. Kroppen lagrar minnen och självbilder. I våra underliv finns hemligheter vi sällan vill dela med fler än dem vi noga valt ut. Våldtäkten blir en rationell plundring av vår irrationella och högst subjektiva värld.

Det gör ont, det är ont.

PS. Ni som inte sett filmen Irreversible kan gott göra det. Av den kan även den mest inpiskade kvinnohatare få en släng av feminism.

TIO I TOPP-ÖNSKELISTA FÖR TIOTALET

up-yours

Här är mina tio nyårsraketer som jag vill fyra av i arslet på etablissemanget:

1. Att fred sluts med internet och sociala medier – Kriget mot internet, som förs av giganter inom upphovsrättsindustrin, maktstinna myndigheter, politiker, känslostyrda opinionsbildare och en del av den oupplysta allmänheten är en klassisk, men tragisk kamp mellan ett gammalt och ett nytt system för hur vi organiserar vår tillvaro, vårt konsumtionsmönster och vår sociala kommunikation. Vi står med ena benet i en värld utan andra begränsningar än vår egen hjärna och med andra benet fastkedjat i ett betongfundament av fördomar och nyskrivna, kontraproduktiva lagar, exempelvis Ipred. Det talas om stöld, att internet är en tidstjuv och att dess användare stjäl upphovsrättskyddade verk genom fildelning. Men den verkliga tjuven är rädslan för förändring. Outa den!

2. Ett rikare och friare kulturliv – Har vi inte ätit skit så det räcker nu? Hänvisar åter till min Newsmillartikel om 00-talet.

3. Piratpartiet i riksdagen – Det finns missnöjespartier och det finns missnöjespartier. Därför: bevare oss från Sverigedemokraterna och leve Piratpartiet! SD strävar bakåt, PP framåt. Visst finns det foliehattar i ett parti som grundats av nördar med den obligatoriska långa svansen av töntar, men kolla då in Johnny. Piratpartiet är ett signalparti som med sitt strama fokus kan suga upp människor ur alla politiska läger just för att de inte aspirerar på att vara heltäckande. Vissa frågor läggs åt sidan när ett akutläge uppstår. Akutläget handlar om framväxten av ett totalitärt kontrollsamhälle, den leende fascismen, där fascismen är inbyggd i strukturerna. Samtidigt kan PP samarbeta över partigränserna genom sin öppna attityd. Jag tänker rösta PP 2010.

4. Att vi slutar tänka positivt – Ut ur flumprofeternas lala-land! Allt vi önskar kan vi inte verkligen inte få bara för att vi tror på en högre mening. Vi ska slåss och bråka. Det är då vi skapar mening, när vi enas i kampen för ett gemensamt bättre.

5. En optimal e-boksläsare – När ska någon göra den avgörande storsatsningen på en smart läsplatta utan begränsningar? När det händer kommer prasselbranschen att genomgå en revolution. Jag vill ha den igår!

6. Att bubbelekonomin säckar ihop för gott – Lågkonjunkturen kommer att djupna så länge ekonomin drivs av psykologi, dvs masshysteri. Lägg om hela skiten och stäng finansmarknaden. Eller tala med Johan Ehrenberg om saken, han vet mer.

7. Att feminismen avskaffas – Detta sker enklast genom att män som begår våld och övergrepp mot kvinnor blir utfrusna ur brödraskapet.  Det är inte ett dugg roligt att behöva vara feminist, jag tror inte alls att de har bättre sex. Feminister blir vi när vi ser hur våra medsystrar blir illa behandlade p g a sitt kön. Och då blir man till slut en surfitta. De kvinnor som får spö av män de älskar, eller blir våldtagna, blir griniga och jävliga. Det är inte konstigt. Men vem vill egentligen att kvinnor ska vara bittra och tvära? Ingen. Låt oss då jobba tillsammans på att kvinnor får bli glitterfittor.

8. Att solidaritet blir en ledstjärna i samhällsutvecklingen – Ett osolidariskt samhälle skapar motsättningar och ångest. En gång var vi stolta över att ha en välfärdsstat. Ingen kan i längden sköta sig själv och skita i andra. Då kommer vi till sist att hata våra egna rövhål som vi blint stirrar in i.

9. Att vi återinför begreppet ondska i vårt filosofiska pussel – Alla stora berättelser handlar om kampen mellan ont och gott. Vi har försökt förklara bort ondskan i pisshumanismens tidevarv. Istället ska vi lära oss att känna igen ondska och avslöja den. Vampyrer var livrädda för dagsljus. Men vampyrsagorna handlar egentligen bara om ondskefulla psykopater och om utsugning och korruption. Det blir enklare om vi nämner saker vid deras rätta namn.

10. Fred på jorden – Lol, lol, lol. Kommer aldrig att ske, men visst låter det gulligt?

Så, gott nytt fett på er alla!

DET ONDA I DET GODAS SKEPNAD

lamb_20687974Det finns en folkkär artist i det här landet som kan sägas vara musikbranschens svar på Jan Guillou.

Han utger sig för att värna om fred, kärlek och andlighet, på samma sätt som JG påstått sig stå upp för sanning, rättvisa och demokrati. Bägge anser de sig vara ljus i vår mörka och oupplysta värld.

De har skapat en stark personkult runt sina respektive varumärken, ett svärmeri som effektivt skymmer sikten. Endast de initierade, de som kommit innanför den bländande fasaden, har fått se deras rätta färger, dvs svärtan. Med olika medel tystas dock dessa ner. Det kan ske genom hot, straff eller mutor.

När så en spricka i fasaden uppstår, när den verkliga sanningen sipprar fram, då skyller de frenetiskt på en illasinnad omvärld – på personen som slagit larm eller, om inte det hjälper, på hela systemet runt dem. Den taktiken har sekter alltid använt sig av. Diktaturer likaså.

I KGB-affären skyller JG på kollegial avund, på Säpo eller på mentala defekter hos sina meningsmotståndare. Den folkkäre artisten skyller på en ”svartsjuk” och ”hysterisk” flickvän.

Avslöjarna (eller avhopparna) anklagas i regel för att besitta just de egenskaper som den avslöjade själv äger. Det blir som när tjuven ropar ”Ta fast tjuven!” och dessutom hjälper till att leta efter den stulna plånboken. Den falska glorian lyser av ”godhet”.

Och simsalabim har de väckt medlidande.

Robert D Hare, en av de första som skrev en bok om psykopati (”Psykopatens värld”), beskriver en tandläkare som brutalt misshandlat, bedragit och sedan mördat sin fru. Han sa: ”Jag förlorade min älskade och min bästa vän … Varför är det ingen som kan förstå vad jag gått igenom?”

Magi, eller hur? Ond magi.