Etikettarkiv: offer

PRATAOMDET – IGEN!

bitch_slap_movie_image__2_Nu när vi ändå pratar om det.

Hur många stories har inte vi luttrade på lager?

Bland många andra har jag den finfina, om den hyllade ledamoten i Svenska Akademien. Han tyckte att jag skrev så bra, sa han. Så smickrande! Han ville tala med mig om litteratur. Om skillnaden mellan mig och kollegorna som skrev banal smörja. Herrgårdsromaner, som han kallade det. Han ville visa mig huset i Gamla Stan där de satt, de fina akademiledamöterna. I taxin dit drog han min hand till sig och placerade den i sitt skrev. Gnuggade min hand mot gylfen. Jag kom fullständigt av mig. Konstigt nog gör man ofta det. Det kommer så plötsligt, så otippat. Man liksom lär sig aldrig riktigt att vara på sin vakt, att misstänka att det alltid finns något finstilt i kontraktet. Och man känner sig smutsig. JAG kände mig smutsig. Dum i huvudet.

Gubben är död nu. Nekrologerna var finstämda, högtidliga och vackra. Hans kulturgärning kunde inte nog understrykas.

And it goes on and on. Bergman, Allen, Polanski – dessa begåååvade män, klart att de måste gnida sig mot den kvinnliga fägring som envisas med att distrahera dem i deras konstnärliga värv, larger than life.

Men de behöver inte ens vara högtstående konstnärer.

Jag var med en väninna i Grekland för några år sedan. Vi var där för att skriva. Första kvällen satte vi oss med block och penna vid en folktom bar med varsin kaffe och Sambocca. Snart tränger sig en gubbe ner mellan våra stolar. Beställer in åt sig, frågar inte ens om han får bjuda på en drink. Och så tar han ordet. Kvällen förlöper medan gubbens ohöljda skryt över sin krögarkarriär aldrig vill ta slut. Och vi sitter där som fån. Så inleddes vår skrivarvecka. På hemvägen till stipendiebostaden fantiserade vi över vad som skulle hända om en slafsig kärring slagit sig ner mellan två hyggligt välkammade killar och börjat orera om sina ointressanta angelägenheter. Killarna hade kallat på dårambulansen, slog vi fast.

Dagen efter lägger vi oss på plajan. Efter en stund kommer en gubbe i röda, tajta badbrallor och lägger sig intill. Och pekar. Inte med fingret, om ni förstår. Väninnan utbrister: Men ska det aldrig ta slut! Vi är ju ändå till åren komna. Men nej, då ska man vara tacksam! Över att bli burdust uppvaktad av män som inte ens hajar att de går över alla gränser.

Och jag tänker på alla de unga tjejerna. Som har denna långa rad av trista förolämpningar framför sig. Allt från att vakna med en pistol i musen till att bli sextrakasserad på jobbet, över till att riskera att få sparken eller bli utfryst om man för det hela på tal.

Om man dristar sig till att begå BROTTET ATT BERÄTTA.

Och nu berättas det. När Johanna Koljonen på Twitter initierade hashtagen #prataomdet böljade en lavin av upplevda förödmjukelser genom de sociala medierna. Många med ett tydligt inslag av självkritik. Medierna var inte sena att snappa upp det. Ah – kvinnor som blivit sexharassade – mums!

Sedan kommer det gamla vanliga: Offeranklagelserna. Att kvinnor alltid ser sig som offer.

Men vadå? Kvinnor får ju inte lov att vara offer. ”Var inget jävla offer!” Det får jag jämt höra. Nej, svarar jag. Jag VAR ett offer. Och därför är jag jävligt förbannad. Men då jävlar. Den kvinna som varit ett offer och på goda grunder visar sin vrede över dessa sakernas tillstånd, HON ska sättas på plats. Och så blir hon ett offer. Igen. Hon offras i offerdebatten. Ett kvinnligt offer är bara sexig så länge hon skäms och kniper käft. När hon reser sig och slår tillbaka, då är hon fruktansvärt osexig. Rentav farlig. Då är hon ju beredd att göra det mest oförlåtliga av alla illdåd: att offra en manlig skitstövels karriär (vilket i verkligheten ändå sällan inträffar).

Och män har sällan problem med att vara offer. Det är så sexigt att de omges med satelliter av barmhärtiga kvinnor som vill badda deras pannor och trösta dem för att den där bitterbitchen försöker förstöra deras små oskyldiga liv.

Men jag säger bara: Vad bra om ni är osexigt och heligt vreda, tjejer. Ni behöver inte vara sexiga. För om ni struntar i det ökar chansen att ni träffar någon med stake nog att uppskatta en kvinna med stake.

Annars får ni ta kuken i vacker mun. Och det är, det kan jag lova, faktiskt inget att stå efter.

[I nästa post lovar jag att vara snäll mot män igen.]

DET ONDA I DET GODAS SKEPNAD

lamb_20687974Det finns en folkkär artist i det här landet som kan sägas vara musikbranschens svar på Jan Guillou.

Han utger sig för att värna om fred, kärlek och andlighet, på samma sätt som JG påstått sig stå upp för sanning, rättvisa och demokrati. Bägge anser de sig vara ljus i vår mörka och oupplysta värld.

De har skapat en stark personkult runt sina respektive varumärken, ett svärmeri som effektivt skymmer sikten. Endast de initierade, de som kommit innanför den bländande fasaden, har fått se deras rätta färger, dvs svärtan. Med olika medel tystas dock dessa ner. Det kan ske genom hot, straff eller mutor.

När så en spricka i fasaden uppstår, när den verkliga sanningen sipprar fram, då skyller de frenetiskt på en illasinnad omvärld – på personen som slagit larm eller, om inte det hjälper, på hela systemet runt dem. Den taktiken har sekter alltid använt sig av. Diktaturer likaså.

I KGB-affären skyller JG på kollegial avund, på Säpo eller på mentala defekter hos sina meningsmotståndare. Den folkkäre artisten skyller på en ”svartsjuk” och ”hysterisk” flickvän.

Avslöjarna (eller avhopparna) anklagas i regel för att besitta just de egenskaper som den avslöjade själv äger. Det blir som när tjuven ropar ”Ta fast tjuven!” och dessutom hjälper till att leta efter den stulna plånboken. Den falska glorian lyser av ”godhet”.

Och simsalabim har de väckt medlidande.

Robert D Hare, en av de första som skrev en bok om psykopati (”Psykopatens värld”), beskriver en tandläkare som brutalt misshandlat, bedragit och sedan mördat sin fru. Han sa: ”Jag förlorade min älskade och min bästa vän … Varför är det ingen som kan förstå vad jag gått igenom?”

Magi, eller hur? Ond magi.