Etikettarkiv: näthat

PÖBELN I PISSRÄNNAN

Har funderat fram och tillbaka på om jag ska gå in i den återuppståndna diskussionen om näthat. Efter disastern i Norge ska ju alla vara efterkloka. Och som vanligt polariseras uttalandena mellan dem som vill försvara allt som pågår på internet och de konservativa rösterna som utropar ett vad-var-det-jag-sa – äntligen får vi se vad den där gränslösa interaktiviteten leder fram till.

Men frågan är inte så enkel, och jag tycker egentligen inte att den handlar om internet.

Den handlar om dumhet. Med andra ord: Ska alla enfaldiga röster ha samma talan som de kloka och insatta? Är det en demokratisk rättighet att skita ner ett kommentarsfält i anslutning till en seriös och påläst debattartikel, kulturessä eller ledare?

Många, däribland den påläste och i regel balanserade Anders Mildner, hävdar att artikelförfattarna i tradmedia ska åta sig uppgiften att sköta om kommentarsfunktionen och gå in i dialog med läsarna. Att det inte är kommentarsfältet i sig det är fel på utan det faktum att det lämnas vind för våg och därför blir koloniserat av tomtar och troll. Publicerar jag, som är professionell skribent, en artikel på en etablerad medieplattform, då ska jag således förbinda mig att även läsa och bemöta inpass från personer som har invändningar.

Så långt låter argumentet för interaktivitet någorlunda vettigt. Men då måste också någon ansvarig först rensa rejält i kommentarsfältet. Få människor har nämligen så obegränsat med tid och psykologiska resurser att de orkar läsa igenom, säg, trettio personangrepp, fascistisk smörja eller ren och skär dumhet för att upptäcka någon enstaka kommentar som ligger på samma nivå som den publicerade texten.

Ty, den publicerade artikeln har måst genomgå en viss kvalitets- och relevanskontroll. Jag kan inte komma upp med vad skit som helst och förvänta mig att bli publicerad. Och med tanke på de kommentarer jag pliktskyldigt läste igenom i början av kommentarsfältens utbredning kan jag lätt säga att de inte gjorde min dag. Råa elakheter gällande mitt kön, mitt yttre och dolska hot av typen ”jag vet vad du gjorde förra sommaren” svämmade över på denna tjusiga demokratiska lekplats.

Vad ska då jag och de som läser det jag skrivit ha all denna obildade idioti till? De rimliga kommentarerna är så få att kommentatorerna lika gärna kan mejla mig privat. Och skulle någon vilja debattera mot mig är de välkomna att skriva repliker i det aktuella forumet. Repliker som då får genomgå samma typ av granskning som min egen ursprungliga text. Är det odemokratiskt?

Är tryck- och åsiktsfrihet detsamma som att släppa fram varenda rövskalle som inte ens törs röja sin identitet? Jämför om jag skulle ställa mig på ett torg och hålla tal och sedan omges av typer med rånarluvor – eller varför inte ku-klux-klan-dräkter – som skriker okvädningsord eller antidemokratiska vidrigheter. Ska jag stanna kvar och ha en dialog med dem?

Jag har verkligen försökt, i mina bloggdagars gryning, att bemöta plumpa och korkade påhopp. Runt, runt, runt har diskussionen gått, och aldrig har en ökad förståelse eller en vidareutveckling av mina texter ägt rum.

Det är som om vi inte vill inse att det finns obildbara idioter, damaged goods och störda svin därute. Nej, vi ska klema med dem, tala med bönder på bönders vis och sänka nivån till deras dumhet. Ingen vill ju framstå som besserwisser. Det är denna nivellering som jag uppfattar som ett reellt hot mot demokratin. Antiintellektualismen skrämmer mig betydligt mer än intelligenssnobbar som anser det lönlöst att försöka göra sig förstådda bland en missnöjd pöbelhop.

Och skulle denna missnöjda pöbelhop få tolkningsföreträdet, då skulle vi nog fan få se kommentarsfälten stängas.

Alla röster är inte lika mycket värda i det offentliga samtalet – är det verkligen någon som tror det? Människor som ägnat en väsentlig del av sina liv åt att grubbla, analysera, lyssna och läsa har också större rätt att yttra sig i stora och viktiga frågor kring vår historia, samtid och framtid. Ingen surar över att spelare i gärdsgårdsligan inte lirar med Zlatan och de andra. Det är tydligen bara när det gäller bildning och tankeförmåga som alla ska ha samma värde.

Och det värsta är att de intellektuella – denna utrotningshotade art – tycks skämmas över sin överlägsenhet så till den milda grad att de krattar gången för sina belackare och propsar på att vi ska släppa in okunniga och fördomsfulla jonnar i vartenda forum där akademiska samtal pågår. Det påminner nästan om den kinesiska kulturrevolutionen, där de intellektuella tvingades sprida latrin på fälten för att de skulle veta sin plats.

Ovanpå allt erbjuder ju dessutom internet en möjlighet för alla att uttrycka sina åsikter. Vem som helst kan starta en blogg eller yttra sig på diverse sociala nätforum. Vi som bloggar brukar också vara noga med att bemöta och diskutera kommentarer vi får. Räcker inte det?

Nej, vi uppmanas att ”gå ut i verkligheten” och knäböja inför ”folkets röst”. Som om dessa verklighetens röster hade mer att säga oss än den överblick och slutledningsförmåga de intellektuellt skolade har ansträngt sig stenhårt för att kunna förvärva.

Och en dag sitter vi i knät på detta verklighetens folk och upptäcker för sent att de bara hånskrattar åt den pisshumanism vi visat dem. De kommer istället att slänga oss i den pissränna som vi upplät åt deras rätt att kommentera våra demokratiska visioner.

THANK U, HATERS!

snobbJag vill härmed ge alla haters en stor blöt smällpuss. Ni har lärt mig så mycket!

När jag började blogga och vara mer aktiv härute på internetz, då trodde jag verkligen att jag hade fått alla sorters käftsmällar en liten quinna kan få. Men ni har visat mig att det alltid finns mer. Och saftigare. Att spyor kan stinka ännu värre. Nu är det tyvärr så sällan våra vägar korsas. Ni har väl fått andra att hata. Kanske några som är viktigare att banga på. För det har ni oxå upplyst mig om: hur oviktig jag är. Och OBS! Jag är inte ironisk. Ni har gjort mig starkare, ni har härdat mig. Jag har, tillsammans med många andra, gått igenom riten och nu är jag initierad.

Det jag nu kommer att ta upp är en fjärt i kosmos jämfört med vad ni anonyma hatare har presterat. Anledningen är att jag inte sett Andreas Ekströms ganska dryga text i en krönika i Journalisten förrän idag, av en händelse. Han har visserligen twittrat ut det bittida och sent dagen då det publicerades, och också annonserat om det på sin blogg. Grejen är alltså nattstånden, men den illustrerar en attityd jag så väl känner igen, nämligen den förnumstiga ”nu-överdriver-du-allt-lilla-gumman-attityden.”

Samtidigt, bara någon dag tidigare har Andreas ifrågasatt varför vissa författare ( bl a Sara Stridsberg) översköljs av de fina litterära priserna:

”Det är intressanta mekanismer, som gör att vissa författare på något sätt trillar över en gräns där allt de gör anses genialt. Enquist är en sådan, förstås, liksom Lotta Lotass och Jesper Svenbro kanske. Vad styr detta? Med vilket mod utdelas de här ofta donationsinstiftade priserna? Säkrast att ge det till någon som redan fått något annat?”

Minsann. Här är plötsligt inte tanken fjärran att det kan förekomma någon typ av indirekt överenskommelse, eller feghet och flockmentalitet, om man så vill.
Haltar då inte herr Ekströms resonemang när han prompt utgår från att en roman som är starkt kritisk till hela bok- och medieetablissemanget INTE ALLS kan bli en aning nedtystad av självcensur, informella påtryckningar eller feghet, i de forum där nämnda etablissemangs största potentater (GW/Guillou) har både ekonomiskt och publicistiskt inflytande?
Hur kan han vara så säker på sin sak? Tror Andreas på fullt allvar att någon av medarbetarna på de större tidningarna skulle medge att en bok eller dess författare tystades ner pga vänskapsband till dem som kritiken är riktad mot? Tror han exempelvis att prisjuryerna som korar Lotta Lotass et al skulle erkänna att de gör det bara för att andra redan gjort det?

Jag är ganska van vid att få patronisernade klappar på axeln av Lillagummanologerna, men jag vill faktiskt påpeka att det historiskt sett hänt ibland att misshagliga författare tigs ihjäl. Så gott det nu går. Vissa vägrar ju hålla käften, vilket torde vara mitt största brott.

Dock har jag tillräckligt mycket insyn i det spel som pågår bakom kulisserna för att veta vad jag talar och skriver om; det är ett spel som Andreas Ekström gärna förnekar när det gäller lilla mig, men som han klart antyder när det gäller det finlitterära kotteriet, där han själv tydligen inte ingår. För i så fall hade han väl inte vågat kritisera det.

En liten sak till innan jag lämnar detta ämne åt sitt öde. Det handlar inte främst om recensioner, de jag inte fått. I dagens bokflod betyder recensioner ingenting jämfört med de uppgörelser som äger rum mellan branschens spelare långt innan en bok ens är tryckt. Om detta ska jag däremot skriva mer någon gång. Den här gången handlar det mer om färdiga och därefter stekta knäck. Lite som om jag skrivit en pornografisk roman i ett bigott kulturklimat. (Och det kanske jag har – LOL!)