Etikettarkiv: moral

VEM KAN MAN LITA PÅ?

bild15

Trots hettan måste jag försöka få ordning på torpet gällande den pågående Littorinhärvan.

För det första: Den omtvistade krishanteringen. Att regeringen släppte karln som om de blivit skållade var i själva verket en alltför sen reaktion. Littorin var ju inblandad i en skitig vårdnadstvist – det är där de borde stått på bromsen. För länge sedan m a o. Med få undantag (förekomst av incest, övergrepp etc) tyder utdragna vårdnadsutredningar på att de inblandade vuxna inte är vid sina sinnens fulla bruk. En minister som är engagerad i en sådan process är direkt olämplig på sin post.

För det andra: Moralfrågan. Många libertarianskt sinnade män ifrågasätter sexköpslagen och ogiltigförklarar sexköp som ett brott. De avfärdar lagen som ”moralisk”, en del kallar t o m moral en ”1900-talsföreteelse” och ett sätt för vissa att känna sig förmer än andra. Men hur många vill leva i en civilisation utan moral (om man ens kan tänka sig en civilisation utan moral)? Det är väl moralen som gör oss just mänskliga. Men varje gång en hot shot gör sig skyldig till en primitiv förseelse, rentav en lagöverträdelse – då försvaras hen med ordet ”mänsklig”: hen är ju inte mer än människa. – Skilj på moralkakor och moral, s’il vous plaît.

För det tredje: Påståendet att skandalen är en tragedi för alla inblandade. Exfrun lär knappast ha haft något emot att hennes antagonist dragits i smutsen. De enda som har rätt att uppleva saken som en tragedi är väl barnen, men den tragedin seglade upp redan i o m vårdnadstvisten. OM den f d prostituerade kvinnan ljuger (vilket Littorin påstår) må det vara tragiskt, men sammanfattningen – att det är en tragedi för alla inblandade – är nästan detsamma som att slå fast att kvinnan ljög. För, om det stämmer, att Littorin köpt sex, då är det ingen tragedi för honom. Då är det en konsekvens av en vuxen politikers handlande, eventuellt också en indikation på sexmissbruk. Men det är ändå den vuxne som ska ta ansvar för sitt beteende och dess följder

Den ende hitintills som lyckats hålla huvudet kallt i hettan och skrivit klarsynt och osentimentalt om Littorinaffären är – läs och häpna! – Leif GW Persson i Expressen. Idag är han själv en makthavare, men blev hårt straffad en gång i tiden när han bekräftade sanningen om Geijeraffären och råkade ut för Palmes dementimaskin. Då sparkades han köksvägen rätt ut i kylan.

Jag tar inte ställning till Littorins eventuella skuld, men jag tänker inte delta i något pity party förrän hans eventuella oskuld klarlagts.

Och när jag ögnar i kommentarsfälten till artiklarna om Littorin och ser det kvinnofientliga raseri som så vildsint florerar där, då är jag jävligt glad över att vi har ett statsskick med representativ demokrati. Därför är det kanske extra viktigt att hålla viss koll på moralen hos våra politiskt valda representanter.

Henrik Alexandersson har iaf haft den goda smaken att leta fram detta ur det korta minnets gömmor. Då var det pressekreterare Littorin som flåsade Per Bill i nacken för att denne kört fyllerally med sin barnvagn:

Sven Otto Littorin bekräftar i dag för Expressen: Ja. Jag ställde en rak fråga till Pelle (Bill). Antingen går du ut och berättar om vad som har hänt och att du ska ta en time- out från politiken. Eller också gör jag det som partisekreterare, om du inte orkar. Jag sa också åt honom att han måste söka professionell hjälp. Vi kunde inte vänta. Vi måste informera snabbt, för vår skull i partiet, för Pelles skull.

Så: Vem kan man lita på? (Så löd f ö rubriken till en av Göran Lindbergs föreläsningar.)

Update: Jan Helins vettiga förklaring till publiceringen.

KOKAIN GÖR INGEN FIN

cocaLasse Wierups och Matti Larssons Svensk maffia var något så ovanligt som en trovärdig skildring av buset i det här landet – det tyckte t o m busarna själva. Samma sak ansåg busarna om Infiltratören. Den har jag inte själv läst (märk väl: jag är ingen buse).

Den nya boken Kokain – drogen som fick medelklassen att börja knarka – av Wierup och Erik de la Reguera är säkert lika trovärdig och bra. Förutom i grundantagandet och i sensmoralen.

Per Svensson köper det hela rakt av i sin DN-recension. Han skriver:

Allt är intressant, men det som bär det 500-sidiga reportaget är dess politiska patos, det outtalade därför som ligger gömt i boktiteln. Kokain har fått medelklassen i väst att knarka, därför faller fattiga länder samman.

Att fattiga länder faller samman för att det finns en stor efterfrågan på kokain i de rika länderna står utom allt tvivel. Men jag förhåller mig frågande till antagandet att kokainet har fått medelklassen i väst att knarka. Det gör även Johannes Forsberg i sin Expressenrecension. Han avslutar den med att det finns andra förklaringar till att människor börjar knarka, bland annat leda och ”själens obotliga ensamhet”. Och det håller jag med om.

Hade inte kokainet funnits skulle såklart medelklassen i väst använt en annan drog. Vill man döva sig, då hittar man sätt att göra det på. Som någon sa: Verkligheten är till för dem som inte klarar av att ta droger. (OBS: Skämt!)

En människa som är tillfreds med sig själv och sitt liv torskar inte på droger. Det visade sig exempelvis att soldater från Vietnam som var allvarligt heroinberoende medan de befann sig i krigets fasor kunde sluta utan vidare när de kom hem igen. Antagligen av det enkla skälet att de då mådde bra igen. Man tar inte droger för att det finns. Man använder rusmedel för att man vill bort från pressande förhållanden eller för att döva inre demoner.

Det är inte så konstigt att det framgångsrika behandlingsprogram som kallas Minnesotamodellen klassar även alkohol som en drog. Samma gäller inom 12-stegsprogrammen Drug Addicts Anonymous, Cocain Addicts Anonymous och Narcotics Anonymous. Du får ingen medalj om du inte även är avhållsam från alkohol och receptförskrivna men beroendeframkallande läkemedel. Alla sinnesförändrande substanser räknas som droger. Och varför? Jo, för att den som vill fly verkligheten kan göra det på flera olika sätt och med flera olika substanser, även om de flesta har en personlig favorit (en primärdrog). Man använder alltså inte droger för att de finns, utan för att man av ett eller annat skäl vill bort från sig själv.

Sedan har vi det moraliska budskapet i Kokainboken, vilket tyder på … naivitet, kanske? Lasse Wierup säger i en DN-intervju:

Ungdomar, och framförallt välbeställda 70-talister som köper rättvisemärkta bananer kan nog avstå från kokain om de får klart för sig vilka människoföraktande organisationer i Latinamerika de stöder med sina missbrukspengar. Om de får veta hur maffia­strukturerna utnyttjar människor i underläge.

Tänk om det vore så väl! Shit, vad grymt om blotta sanningen räckte som antikroppar mot korruption, utsugning, övergrepp och allt jävla elände som den här arma planeten är nedlusad av. Men vad säger oss erfarenheten? Folk kan ju för fan inte ens säga åt en granne som spöar skiten ur sin fru. Domare som köper sex får fortsatta uppdrag. Björn Rosengren? Hur länge var han rökt? Berlusconi? Bojkottar vi italienska produkter?

Och här handlar det dessutom om en drog. Drogens kraft är ohyggligt stark. Det första som ryker hos droganvändare är dessutom moralen. Att bojkotta en drog är inte direkt som att bojkotta bananer eller apelsiner. Och inte ens det gör vi i tillräcklig utsträckning.

Wierup och hans medförfattare gör utmärkt research. Men slutsatserna de dragit av kokainhandeln är verklighetsfrånvända. Det kommer framtiden garanterat att utvisa.

Tuff skit för alla som sätter för stor tilltro till människors moral i en kultur utan ryggrad.