Etikettarkiv: mobbning

ALEX SCHULMAN VIFTAR MED SIN SOLFJÄDER OCH LÅTSAS VARA FIN DAM

Jag yttrade mig negativt i en kvällstidning om Ranelids medverkan i Melodifestivalen vilket väckte ont blod hos några av hans tillskyndare, däribland Alex Schulman, som twittrade följande:

”Så märkligt att unni Drougge – mästerpajasen numero uno, urmodern av pajasar – kallar Ranelid för pajas för att han ska vara med i schlagern”

Denna tweet följdes av en annan:

”Drougge är inte bara obegåvad, vilket man får vara. Hon har äcklig hållning i det allra mesta. Allt hon tycker och är – jag är motsatsen.”

Och sedan denna:

”Jag ska aldrig mer nämna namnet Unni Drougge, i tal eller skrift. Det är ett löfte! Jag känner mig åderlåten varje gång det händer. Nu: nog.”

Så bra – då kan Alex återgå till sin vanliga syssla: att smöra för män i underhållningsindustrin. Det gör han ju så bra, för det kräver ingen intellektuell förmåga. Det kräver bara ett utvecklat luktsinne som leder honom fram till det för tillfället rätta rövhålet att slicka.

Alex kan nämligen inte förstå varför det av många uppfattas som tragiskt att Ranelid, en gång uppburen författare, rasat ner i det folkliga lättunderhållningsträsket. Den insikten kan man kanske inte begära av en kille som började sin bana med en skvallerblogg och sedan fortsatte synas i teveunderhållningens lågvattenmärken, exempelvis Paradise Hotel.

Här är en längre artikel där jag mer utförligt försökt redogöra för problematiken runt Ranelid.

Men jag har, nota bene, inget principiellt emot människor som livnär sig som nöjesjournalister, teveprogramledare etc. Problemet uppstår när en skvallerbloggare får hybris och tror att hans blajiga omdömen är värdefulla utsagor bara för att de når ut till många och bara för att han sällan blir emotsagd av det hov som svärmar kring honom eftersom han ligger med kungen.

Ligger med kungen?

Ja, just det. Alex Schulman går att likna vid Madame du Barry, en ung kvinna med stor social begåvning som arbetade sig upp från att vara sällskapsdam och biträde i en modebutik till att bli älskarinna åt diverse framgångsrika män, vilket mynnade ut i att hon blev Ludvig XV:s kurtisan. Kungen gjorde henne till sin mätress och hon fick sedermera stort inflytande.

Men även om Alex Schulman fått kungens gunst, viftar med sin solfjäder och låtsas vara fin dam är han egentligen en gatflicka.

Sedan är det förstås en annan diskussion om huruvida Madame du Barry förtjänade sin position. Mig veterligen var hon i alla fall inte en elak mobbare. Men det är Alex.

JAN GUILLOU – BROBRÄNNAREN

När det gäller svenska mediemonster står sig samtliga slätt i jämförelse med Guillou, vars häpnadsväckande hybris tycks förvärras för varje pojkrumsfantasi han fäster på papper. Själv har jag länge bortsett från tokfransens alla utspel. Efter att jag gav ut Bluffen tyckte jag nämligen att jag gjort mitt. Man får liksom leva med att gubbens gränslösa ego löper amok som en medial tumörsjukdom – det har med underhållningsvärde att göra. Vi behöver några knäppgökar att dra på smilbanden åt, och Guillou är en av dem.

Som de flesta narcissistiska makthavare omger han sig endast av ja-sägare och får därmed allt mindre kontakt med den oredigerade verkligheten (han har exempelvis kategoriskt och konsekvent vänt ryggen åt hela internet). Guillou tror således att hans ord ännu väger tungt och att han är en stor man i staten. Utan att skämta tillkännager han därför att han är ”skickad” att skriva en romansvit om 1900-talet. Det är bara han som kan göra det, säger han. Därefter läser han historia för högstadiet, plockar samman de mest rafflande episoderna och placerar dessa i några bröders öden. Man får osannolika sexskildringar ur Afrikas djup, för sådant känner Guillou till utan att ens ha läst Joseph Conrad. Det räcker ju med historia för högstadiet och hans egna pojkdrömmar.

Med andra ord är Jan sig lik; i sina egna ögon är han fullt jämförbar med, säg, Thomas Mann. Det som däremot inte upphör att förvåna är hur medieeliten fortsätter låta honom vara en stat i staten. Efter de snälla recensionerna, som egentligen kunde ha utformats som råa gapflabb, får så Jan kliva upp i mediernas höga bönetorn och därifrån utdela högljudda och förödmjukande underkännanden av sina kritiker. Har någon annan författare den rätten?

Jans antiintellektualism når nya bottennoteringar när han dessutom får uttala sig i P1 om nobelprisvinnaren och poeten Thomas Tranströmer vars verk han aldrig läst eftersom denne skriver ”obegripligt”. Nu har ju Jan yttrat om även mina böcker att de är obegripliga, vilket jag givetvis tar som en komplimang, men någonstans i detta, att Guillou tillåts uttala sig om en älskad nobelprisvinnare han aldrig läst, upphör underhållningsvärdet. Läs mer om det här.

Är det en sorts normaliseringsprocess svenska medier genomgått när det gäller Guillous plumpa elakheter, fräcka lögner och aggressiva påhopp? Det är som att låta skolans värste mobbare få avbryta lektionerna med att moona, jaga ut läraren och tända eld på studiematerialet.

Jag säger som någon unge i den första Arn-filmen: Lägg av! Det är inte roligt längre. (För, visst talade man så på 1100-talet;) Om Jan Guillou inte gör annat än att bränna broar – varför ägnar sig då så många runt honom åt att reparera dem?