Etikettarkiv: mediemakt

INNEHÅLL SOM FORMSAK

bloggare-1_25717717Ann Charlott Altstadt bashade modebloggerskor i Aftonbladet och hävdade bland annat att 80–90-talisterna troligtvis är den minst samhällskritiska generationen någonsin. På twitter uppstod genast reaktioner, där somliga tog i synnerhet Elin Kling i försvar (hon gör en ”smart” tidning) och ansåg att Altstadt inte har på fötterna för att uttala sig i ämnet.

Jag tänker inte gå in på de framgångsrika modebloggorskorna som sådana. Men Altstadts ifrågasättande av samhällsvärderingar där en lyckad medborgare är en köpstark medborgare är desto mer relevant. Hon menar att 80-talets Satsa på dig själv-kampanj med Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) som avsändare blev startskottet till en ny individualistisk anda, där egenföretagandet och snabba affärer kom att bli ledstjärna. Det var helt enkelt inte längre fult att vara rik.

Sedan dess har det accelererat, och idag är det en självklarhet att den som ror hem mycket stålar förtjänar respekt. Kommersialismen har blivit som ett eget samhällssystem. Allt mäts och vägs. Många klick, oavsett varför, får i sig ett nyhetsvärde och skapar mer efterfrågan.

Nu är ju detta inget nytt. Mätbara succéer har väl alltid haussats i medierna. Men när Altstadt beskriver en hel ung generation som ägd och okritisk beror det snarare på vilka som lyfts fram än på hur det egentligen står till med denna generations kritiska sinnelag. Det är nämligen högst okommersiellt att utöva samhällskritik, såvida man inte gör det synnerligen spektakulärt. Och görs det tillräckligt spektakulärt blir det snabbt söndermalt i de stora mediekäftarna. Attac-rörelsen, The Pirate Bay-rättegången och Wikileaks är några exempel på hur en enorm mediehajp nöter ner intresset så att frågorna som initialt restes får karaktären av en snabbt övergående trend. Marknaden blir så att säga mättad.

Men det finns många i den fördömda och kommersiellt nedsmittade generationen som är starkt negativa till denna kvantitetstyranni. De märks bara inte. För det är inte attraktivt (=kommersiellt) att vara antikommersiell. Altstadt gör ett tappert försök att damma av slagord som ”Kärlek och Uppror” från proggens och punkens tid. Men proggen och punken var uppseendeväckande kulturyttringar med stor kommersiell potential. Och punken som sådan hävdade just individens självbestämmande: Ta en gitarr eller en pennjävel och spela eller skriv! Gör det själv! Och gör det NU!

Skillnaden är innehållet. Idag lyder uppmaningen: Ta ett bloggverktyg och se till att få många klick! Och det är väl i sig inget fel. Problemet ligger i budskapet. Budskapet som sådant måste vara kommersiellt. Mottagaren uppmanas inte till att tänka själv eller till att ta ställning i en angelägen samhällsfråga, utan till att skaffa en produkt eller något plagg som modeindustrin vill kränga. Kommersen genomsyrar allt, även själva budskapet.

Det är som om förgrundsfigurerna för en ungdomsrevolt skulle stå på scen och bara uppmana publiken att köpa likadana instrument som de själva har. Typ. Och när innehållet trängs undan till förmån för kommers, då blir innehållet bara en formsak.

Update: Har skrivit om Blondinbellismen på SVT Debatt.

EN FÖRFATTARES DÖD

unni_mur_alt1Jag hade hoppats att jag inte skulle behöva skriva om det här, men nu ser jag mig nödd och tvungen. Min nya bok Bluffen är nämligen tystad och kraftigt motarbetad av våra största maktcentra. Nej, jag är inte paranoid eller inbilsk. Jag har funnits i branschen tillräckligt länge och känner tillräckligt många människor i den för att få det hela kvittrat i mitt öra.

1

Det är ju väldigt tjusigt med tryck- och yttrandefrihet, fint att läsa behjärtansvärda texter i de stora drakarna om maktövergrepp, korruption och haltande demokrati. Angeläget att få ta del av Wikileaks dokument över nedtystade missförhållanden. Viktigt att analysera Mellanösternkonflikten.

Det som är långt borta.

Det går också bra att ge fanatiska medelmåttor som Marcus Birro ett obegränsat medieutrymme. Självcentrerade histrioniker med huvudet i arslet kan aldrig kläcka ur sig obekväma sanningar eftersom de har fullt sjå med att vårda den ömtåliga myten om sig själva. Och så kan man ägna spaltkilometer åt Sverigedemokraterna. Stolt sträcka upp näven och förkunna att man är mot rasism.

Media framhåller gärna att de ägnar sig åt självkritik. Thomas Mattsson har till och med skapat en väl synlig spalt där han rättar till felaktigheter i tidningen. Men vad går i övrigt mediernas självkritik ut på? Är det när kvällstidningarnas chefredaktörer får tuppfäktas om lämpligheten gällande vissa namnpubliceringar eller rubrikskapande kring ej bekräftade men spektakulära missgärningar, exempelvis Sven-Otto Littorins eventuella sexköp? Är detta den enda mediekritik som står oss till buds?

När Gömdaskandalen rullades upp blev raseriet i bloggosfären så stort att riksmedia inte längre kunde avstå från att ta upp frågan. Men det var en tråd i härvan som klipptes av och som fick ligga kvar och fräsa bland bloggarna. Det var den kanske mest intressanta och den handlade om de mäktigaste mediernas utbredda vänskapskorruption. Den självkritiken ägnar sig inte våra medier åt, att kartlägga vilka som äter ur samma köttgryta, vem som sitter i knät på vem. Vilka mediechefer som firar semester ihop och umgås ymnigt på fritiden.

Inte heller redovisas de pengaströmmar som forsar mellan bokförlag och media, avtalen som görs upp, de till mutor gränsande rabattvillkor som sluts i olika led, eller de lojalitetsband som knyts mellan starka medieprofiler och det profithungriga bokförlaget, där medieprofilerna får sina böcker utgivna till monstruösa marknadsföringsåtgärder.

Ponera att den folkkäre tevekändisen X ger ut en bok på förlaget Y som ger tidningen Z feta erbjudanden om att till sin bilaga distribuera gratis ljudböcker eller pocketutgåvor. Dessutom umgås X privat med både Z:s chefredaktör och med förlagschefen på Y. Tror ni då att X eller tidningen Y skulle vilja befatta sig med en person som ifrågasätter dessa ekonomiska och vänskapspräglade samband?

Nej, eller hur?

Bluffen är en rolig bok, lätt att läsa, men det gör den bara ännu farligare. En rolig och lättläst spänningsroman som avslöjar makt och korruption i bok- och mediebranschen skulle ju kunna nå ut också. Klart att den måste stoppas till varje pris av dem som blir avklädda. I det här lilla landet har vissa medieprofiler fått mer makt än ministrar, mer makt än chefredaktörer på stora mediehus. Jag valde att låna in Jan Guillou och Leif GW Persson som romankaraktärer för att illustrera denna makt. Och nu sitter alltså chefer för våra riksmedier och blockerar allt inkommande material om min bok för att rikstjurarna, deras egentliga överhuvuden, vill ha det så. De lyfter helt sonika ut artiklar om Bluffen. Inte ens en recension har boken fått i stockholmspressen. Tänk att vara så ägd. (Disclaimer: En alert läsare upplyste om att AB hade en recension. Dock står den inte att finna på webben av någon anledning. Thente vek en hel kolumn i DN innan boken kom ut, fast det var ju ingen recension, dock är jag mer än nöjd med DN:s insats, det behöver jag nog poängtera. Främst vänder jag mig mot krypandet och rövslickandet i den svenska medieeliten.)

Naturligtvis skulle Guillous och GW:s undersåtar protestera om de läste detta. De skulle skylla på allt möjligt. Platsbrist, nyhetsvärdering, tillfälligheter. Men nu har jag ju mina källor. Dessutom skulle nog Thomas Mattsson hänvisa till att Expressen minsann inte drog sig för att trampa Guillou på tårna när de publicerade KGB-skandalen, vilket Guillou såklart rasat över, eftersom hans kungakrona tillfälligt hamnade på sniskan av avslöjandet.

Men mediernas uppgift att granska makten måste väl gå ut på mer än att sätta dit makthavare för att de betalat en Toblerone ur fel portmonnä, köpt en bostadsrätt, fått en Louis Vuitton-handväska i present, skattefifflat eller eventuellt gått till prostituerade. Även om den sortens avslöjanden också kan ha sin relevans behöver ju maktens själva mekanismer granskas. Med det avser jag sättet som makten, framförallt mediemakten, utövas på; hur den missbrukas, hur den vidmakthålls, hur dess kritiker förtigs och hur dess tronföljare utses – denna maktgranskning äger inte rum överhuvudtaget.

Jag tror att allmänheten skulle vara oerhört intresserad av att få veta vilka kotterier och kamaraderier som finns inom medierna och hur spelet bakom kulisserna egentligen ser ut. Det är det min huvudperson Berit Hård upptäcker i förbifarten medan hon försöker undvika att själv bli korrumperad. Men den typen av maktgranskning undviker media, för då skulle ju folk kunna bli upplysta på allvar om hur den tredje statsmakten på sikt undergräver demokratin. Då är det bättre att slänga ut ett köttben då och då om svarta barnflickor eller en och annan muthärva.

Ignorance is bliss, särskilt för makthavarna.

2

Nu kanske någon tror att detta är ett pity party à la Birro eller Ranelid om att jag inte fått tillräckligt med media kring min senaste roman och att jag bara vill tjäna pengar. Så är det inte. Vad jag gör just nu är att slåss för min och för mitt författarskaps överlevnad. Ni anar inte hur mycket mer jag hade kunnat berätta om räv- och rackarspelen i själva bokbiznizen. Men det tar jag kanske en annan gång. Jag ser hur som helst inget egenvärde i att flamsa runt i diverse mediejippon, oftare tackar jag nej än ja. I tingeltangel-sammanhang är jag nämligen välkommen, där är jag ju inte farlig. Men media har alltid skrämt mig. Ofta infinner sig ett diffust och kvarsittande obehag av att närvara i spalterna eller i rutan. Förutom när jag får chansen att meddela mig med mina läsare om något jag skrivit. Skriva är allt jag ber om. Nu hotas den gärningen, och därmed är även jag själv hotad.

Medan jag skrev Bluffen fick jag idel ryggdunkar från människor som fick reda på vad boken handlade om. Människor i branschen. De ville gärna förse mig med smaskigt skvaller om de nämnda personerna (skvaller som jag inte har använt mig av). De jublade över mitt mod.

De hyllar mitt mod även nu. Jag är ute mycket, träffar massor av folk. ”Tänk, att du vågar utmana de där gubbarna!” Paradoxalt nog är det just denna inställning som kräver att jag är modig. Det är ju rädslan att opponera sig som ger makthavarna deras makt. Men jag är faktiskt ganska less på att höra det nu. Att jag är modig. Om det nu är en så viktig egenskap – se till att förvärva den då! Istället för att bänka er på första parkett för att se på medan jag förblöder.

”Du är så stark”, får jag jämt höra. ”Du är så stark, du reser dig alltid.” Nu börjar jag faktiskt undra varför jag ska det. Är det för att ge en ny föreställning där jag ska slåss från den dödsdömdes position?

Det är inget fel på mitt självförtroende som författare. Frågan är om det finns plats i den här dypölen för en författare som jag. Och nu håller det scenario som utspelas i Bluffen på att iscensättas i realtid. Läser ni boken får ni reda på vad. Arbetstiteln var En författares död. Enligt medielogikens prioriteringar är en kvinna för övrigt alltid mer värd som lik än som levande.

Jag hade också tänkt kalla boken Alla älskar en död författare.

Nu heter den som bekant Bluffen. Det är bättre. Och apropå det. Det var jag som bröt mig in i Jannes vinkällare, denna viktiga nyhet som hamnade på löpet och gav Janne chansen att än en gång få gråta ut i teve. Men de där svindyra vinerna smakade bara blask. En riktig vinkännare går efter smaken och inte prislappen. Och medaljerna som Janne köpt på en tobaksaffär i Finland var ju fejk, så de slängde jag i grovsoprummet. Det jag kastar där brukar alltid komma till användning. Kanske går någon uteliggare runt med dem nu.

EN DING DING VÄRLD

fritzlvgaMinns ni den där filmen, har glömt titeln, med en galen seriemördare som la upp tortyrmässiga dödanden på nätet och ju fler som tittade, desto snabbare gick offren sin plågsamma död till mötes. Vilket naturligtvis inte hindrade folk från att titta. Och vilket givetvis inte hindrade nyhetskanalerna från att sända.

Nu slog en av kvällisarna upp ett filmat självmord. En 21-årig kille. Namn och bild och allt prydde ettan. Jag länkar inte, it goes without saying.

Om detta framkallar en självmordsvåg bland unga kan man spekulera i, men det skulle inte förvåna mig. Den unge Werthers lidanden utlöste på sin tid en ökad självmordsfrekvens bland unga när romanen nådde ut. Vems var felet? Vems är felet nu ifall fler unga följer i 21-åringens spår?

En sak kan jag i alla fall våga påstå. Det medierna slår upp stort, det blir stort. Positivt eller negativt spelar ingen roll. SD:s genomslag skulle knappast bli så grandiost utan mediernas hjälp. Massmördare blir ikoner tack vare mediernas kittlande och omfattande porträttering. Sen får de tonvis av fanmail på kåken.

Det gör inget om det är freaks man lyfter fram. Snart blir de inbjudna till de mer seriösa sammanhangen. Det är därför vi får dras med Marcus Birro, Bert Karlsson, Jan Guillou, Helge Fossmo, Anna Anka, Blondinbella och nutjob 1, 2, 3 (… 99) till döddagar. Ju knasigare, ju bättre. Är man riktigt weird från början och därför råkar dra till sig ett gäng skadeglada begapare, då ökar trafiken till knäppgökens plattform. Det är allt som räknas, allt som behövs. Kvittar väl om publiken sitter med skämskuddar. Freakshow, damer och herrar – det är ju jätteunderhållande!

Självmord live, våldtäkt live, dårar live – och snart sitter de i samma tevesoffa som Kristian Luuk och Fredrik Reinfeldt. Eller talar med Skavlan. Det är dit vi nått. Ända ner till botten. Eller vänta – botten? Detta är såklart bottenlöst.

Var gick det snett? Jo, det gick åt helvete i samma sekund som medierna förstorade upp det extrema. Ni vet att det har en normaliserande funktion, va. Rentav en normerande effekt. Och så skickar vi upprörda tweets om ett eller annat utspel från cirkusdjuren. Larmar och gör oss till. Och ger dem fler maneger.

Var det inte Blondin 2 (numera brunett) som nyligen blev utnämnd till Årets Entreprenör? Av en tidning som går ut på shopping. Där hon prydde omslaget med det stolta citatet att hon shoppar för 20 000 kronor i månaden. Wheee! Jubel!

Grattis till alla inblandade i denna nya värld. Ding ding. Bling bling. Tjing tjong.

Ät skit – det är gott!