Etikettarkiv: medielogik

STJÄRNA ELLER SJUKDOM

För ett antal år sen, kan ha varit 2004, gick min dåvarande sambo och jag över Medborgarplatsen då ett par killar som delade ut flygblad kom fram och ville diskutera hur samhällets tolerans inför brott begångna av invandrare ökat till det absurdas gräns. Flygbladet handlade om en svensk liten pojke som blivit mördad av invandrare. Givetvis fick man se en bild på den mördade gossen, flygbladet skulle ju tala till magen, inte förståndet.

Min dåvarande pojkvän, som ofta uttryckte arabhat och kom med lösningar som att man borde asfaltera hela Mellanöstern, gillade budskapet och bad om att få veta mera om organisationen bakom. (Ex-sambon är f ö samme person som flera kända svenska och norska författare valt att anlita som agent, däribland Guillou, Marklund och Holt… he he, så fick jag det sagt också.)

Jag sa åt min kille att det där var en vidrig politisk yttring och förklarade detsamma för flygbladsutdelarna, som hade sina likasinnade spridda över hela torget. Då hoppade ännu en person fram och började knäppa bilder på mig samtidigt som en av rassarna fräste: ”Tig, din marxistfitta!”

Jag minns inte vilka personerna bakom flygbladet var, jag har för mig att det var dem som stod bakom den årliga Salemmarschen. I den deltog bl a Sverigedemokraterna. Ett par dagar senare stod anhängare av denna grupp på Götgatsbacken, och även då fotades människor som inte välkomnade deras griller.

Sen dess har mycket skit flutit i kloakerna och många råttor kunnat äta sig feta på det tankegods som förpassats dit. Jag hade länge tänkt att dessa stolliga grupperingar var förhållandevis harmlösa; obehagliga, men ingen politisk kraft att ta riktigt på allvar.

Jag trodde fel.

Ett halvt decennium senare börjar SD-marschen mot riksdagen. Och medieuppslutningen blir total. Det spelade ingen roll att opinionssiffrorna bara låg på 5–6 %, SD stod enligt mätningarna på tröskeln till riksdagen och för det skulle Jimmie Boy belönas med en kraftig knuff. Inte heller var SD:s islamofobiska valfilm skäl nog att hårdlansera Sverigedemokraterna. Ja – jag kan inte låta bli att se det som annat än en lansering. Under själva valvakan fylldes SD:s tillhåll med fler journalister än Sverigedemokrater. Alla ville vara med när en ny stjärna skulle födas.

Och en ny stjärna föddes.

Idag riktas mediernas fokus på en annan ung, manlig islamhatare, nämligen Anders Behring Breivik. Han har visserligen begått ett av tidernas mest kallblodiga terrordåd, men istället för att demonisera honom (vilket definitivt skett om han vore en muslimsk terrorist) görs upprepade försök att humanisera den norske terroristen, som i mycket hämtat sin ideologiska inspiration från samma källa som våra egna Sverigedemokrater. Dag efter dag frontar de stora drakarna med hans välrakade, ljushyade nuna. ”Hur många har jag dödat?” får han lov att i jag-form ropa ut, killen som nu kallas vid sitt förnamn Anders.

Jag skrev i Expressen om den begynnande personkulten kring Norge-nollan. Föga har det hjälpt. Intresset kring hans person piskas upp enligt det simpla narrativ och den förenklade logik som medierna gjort till sin, precis på samma sätt som när intresset runt Sverigedemokraternas vittrade seger skruvades upp tills segern var ett faktum.

Vi förväntas tycka att det är fascinerande, rentav sexigt, med hot som kommer inifrån, hot som uppträder i dräkter vi känner igen oss i. Avstånden minskar. Sverigedemokraterna finns ibland oss, Breivik skulle kunna vara vem som helst, här – i vår omedelbara närhet.

Men tumörsjukdomar finns också inom oss. Skulle ni fråga tumören varför den försöker döda det system den växer inom, då skulle tumören säkert svara upprört att den har en större plan, att den tänker ta över systemet. Cancersvulster är en del av våra kroppar, de utvecklar nya blodkärl och vävnader som vårt eget blod rinner genom. Ska vi inte tycka att de är farliga då? Ska vi istället storögt studera deras skadegörelse och göra sjukdomen begriplig?

TID ATT PRATA, DAGS ATT ÄLSKA

11297230ts1278232378817_slot100slotwide75articlefullNu när riksmedierna satt tänderna i twittertråden Pratomdet och alla profiltyckare har fått kasta upp sin egen vinkel, då har som brukligt själva kärnan exploaterats och frågan har kavlats ut till menlös självhjälpsretorik.

Nu pratas det mest om att bli bättre på att sätta gränser. Har ni hört den förut?

Snart kommer det hela att kännas som tjat istället för prat, för det viktiga pratet har ersatts med floskler. Eller med en vildsint spekulation kring Assangemålet.

Detta är medielogik. Sex säljer (i synnerhet om det rör sig kring vaga sexuella övergrepp mot kvinnor – det är ju sexigt!). Assange säljer också (han är ju assexig!).

Men kampen går vidare. Kampen för verklig jämställdhet.

Jag är nämligen så sjukt trött på att män och kvinnor ska polariseras och sättas upp mot varandra. De flesta av oss vill ju verkligen funka ihop. För när vi inte gör det blir vi skitledsna. Många av oss blir till och med aggressiva, bittra, brända och förtvinade.

Det är vår lott i livet att älska och bli älskade. Filosofin, psykologin, konsten och litteraturen har ständigt ägnat sig åt kärlekens stora gåta och hur den trasslar in sig i våra liv. Kärleken förstörs av maktanspråk. Och med makt följer övertramp.

Det var dessa övertramp jag hade velat att vi skulle kunna prata om, utan att det behövde leda till trivialisering och bara skapa ett underhållningsvärde, som snart kommer att bytas ut mot nästa flavour of the month.

Men ha koll på Prataomdet och håll det civila – inte det mediala – samtalet vid liv!

Och this just in. Det är DET HÄR jag vill att vi pratar mer om.

"RIKTIGA MEDIER"

farskockTunnelbanehändelsen, då en kille tvingades radera bilder han tagit på två snutar som stod och bossade, har i vanlig ordning gått vägen från bloggar till prassel. Ni som ännu inte läst om grejen – gå till källan. En riktigt spännande David & Goliat-historia.

Kjell Häglund tar upp saken i Journalisten som ännu ett tecken på att de digitala medierna sprungit ifrån den traditionella journalistiken, avseende perspektiv och analys. Dessutom plockar prasselmedierna upp en story först sedan den nått ut brett via bloggar och sociala medier.

Ett av problemen med den journalistik som utövas i vad en viss gammal överstepräst kallat ”riktiga medier” är de slimmade redaktionerna, där belastningen på varje enskild reporter ökat radikalt. Tidsbristen leder till usel källkritik, slarv och glesa maskor. Krisen i tidningsbranschen påverkar också nyhetsvärderingen; en ”tevenyhet” (vad som hänt i ett förinspelat underhållningsprogram, ofta flera månader bakåt i tiden) betraktas ofta som en större nyhet än en fråga som borde beröra betydligt mer. Men pseudonyheter kränger som bekant lösnummer.

Ett annat problem med ”riktiga medier” är flockbeteendet – att alla som på en given signal plötsligt bevakar samma sak, som nu de sexuella trakasserierna bland scenkonstarbetare. Det skrivs och talas om en tystnad som äntligen brutits. Men vilka var det som höll tyst? För det där visste vi ju. Det är väldigt mycket som journalistkåren vet men inte torgför. Sen kommer en murbräcka och det bara väller ut, och alla flaggar på med typ samma sak.

Fine. Om det inte vore så att de företeelser som uppgraderats till nyheter så snabbt nöts ner och blir skämda. Snart ligger de dumpade och söndertuggade vid vägkanten medan kopplet rejsar vidare till nästa byte, nästa uppgrävda köttben. Sextrakasserier av kvinnliga skådisar är således snart överspelade, rentav ofräscha. Och så får saken ligga i karantän. Och utan att vi blivit klokare kan sextrakasserierna, övervakningshoten, kvinnofridskränkningarna, politikerskandalerna etc fortsätta pågå i tystnad. En ny och längre tystnad.

Thanks to ”riktiga medier”.