Etikettarkiv: marknadssamhället

DRESSERADE BAKTERIER

imagesNu kan vi förfasa oss över de unga igen. I en undersökning gjord av World Valley Survey har det visat sig att många unga (21 %) skulle kunna tänka sig att sälja sin röst till riksdagsvalet för en mindre summa pengar, och – ännu värre – att mer än var fjärde ung i Sverige (– 29 år) tycker att det vore okej med en diktatur.

Jaha? Vem blir förvånad? Det är ju bara att se sig omkring.

De unga som främst hämtar information från nätet kanske går ut på den största sajten aftonbladet.se för att kolla nyhetsflödet. Vad får man för nyheter där? Tidningarnas webbsidor har en speciell nyhetsvärdering där det viktigaste är antal klick, vilket ger underlag åt annonsörerna.

Har de unga bara inbillat sig att det lönar sig mer att söka till en realitysåpa än att engagera sig politiskt i något av partiernas ungdomsförbund? Såklart inte. De är väl inte dumma. Att fläka ut sitt liv och underliv ger åtminstone en inträdesbiljett till den offentlighet där all samhällsdebatt förs. Visserligen är många ungas produktcykel i denna offentlighet kort, men de får sina 15 sekunder. Problemet är att de då aldrig förväntas ha åsikter om politik och samhälle, utan endast fläka ut sitt liv och underliv ytterligare. Har de tur kan de därefter få en kolumn i något av de större bladen, men det är under förutsättning att de fortsätter spela rollen de tilldelats. Och de har ju redan fått sina förebilder.

De unga som bjudits egna plattformar har ända sedan Killinggängets mediala genombrott lärt sig att det säkraste sättet att erhålla uppskattning från uppdragsgivarna och få framskjutna platser är att servera intima detaljer om sig själva eller att öppet håna enskilda kändisar, helst kändisar utan någon maktposition, gärna dem som befinner sig i nerförslut. Skugge och Schulman är typexempel, Guillou kan sägas vara stamfadern.

Är man inte lagd åt det hånfulla hållet kan man använda sig av kvinnobröst, som Rosing, Gynning och Rimér. Och sköter man sina kort riktigt rätt blir man snart uppvaktad av bokförlagen, som numera växt in i en kvalmig symbios med boulevardpress och populärunderhållning.

Vart man än vänder sig blir man vägd och mätt efter kriterier som bara löper längs skalan ”mest”. Och mest är bäst. Alla kan översättas till en summa, och denna summa är det enda som avgör ens värde. I en sådan konkurrens strävar alla efter att bli lika, och därmed blir de utbytbara. Inför förra riksdagsvalet dominerade opinionsundersökningarna valrörelsen. De stora partierna tävlade i vem som bäst kunde tillfredsställa den stora gruppen mittenväljare, de blev intill förväxling lika och därmed utbytbara.

Så, varför vara seriös? Varför skaffa universitetspoäng och dra på sig feta studieskulder? Varför utsätta sig för risken att bli bildad och därmed lära sig tänka nyanserat och kritiskt när det mest önskvärda är att förvandla sig till ett varumärke, en produkt? En produkt som när som helst kan ersättas av en annan likadan. De som sitter på samhällsmakten måste vara ohyggligt nöjda över en befolkning som beter sig som en dresserad bakteriestam.

Och de unga som ser detta – vad har de för val? De är inte ens kuggar i ett maskineri. De står på ett löpande band som i tomtens verkstad och bara hoppas på att få en OK-stämpel i baken. En stämpel som visar att de motsvarar den standardiserade mallen och som försäkrar att de aldrig tänker avvika från den.

När alla är varor på en marknad behövs varken demokrati eller diktatur. Tacka fan för att så många unga inte bryr sig.

FLYGPLATSFOBI

miniatyr_gate20arlanda20flygplats20a920uta-bi1115Har ni varit med om den klaustrofobiska känsla som kan uppstå när man befinner sig på en stor, internationell flygplats? När man förflyttar sig från en punkt till en annan och allt bara upprepar sig? Delikatesser, konfekt, smink, sprit & tobak, kläder, accessoarer, teknik, lektyr, kafé, bar, delikatesser, konfekt, smink, sprit & tobak, kläder, accessoarer, teknik, lektyr, kafé, bar, delikatesser, konfekt, smink, sprit & tobak, kläder, accessoarer, teknik, lektyr, kafé, bar … I evighet amen.

Vilket håll du än rör dig åt – samma maniska likriktning. Du kanske känner för att fly från det till synes generösa men egentligen mycket begränsade sortimentet, där endast de kapitalstarkaste varumärkena syns. Så du dyker in i en av bok- och tidningsbutikerna. Mängder av titlar står uppradade längs väggarna, alla platser är numrerade efter placering på försäljningslistan. Men visst finns det många böcker! Efter en stunds botaniserande finner du emellertid att de skönlitterära böckerna går att dela in i tre grupper:

Brott och straff – Omslagstypografi med feta linjärer, ofta lite ruffiga. Bild på någon hotfull figur i dimma eller skymning, dova färger. Ett eller många oförklarliga mord har begåtts. En sliten hjälte löser mysteriet, men vägen dit är kantad av bibliska motiv, massiva uppräkningar av alla de detaljer den ambitiöse författaren researchat fram. Ungefär som förtjockningsmedlet i den majonnäs flygplatsens mackor innehåller. Det är detta bulkmedel som utgör 90 procent av läsningen.

Shopping/Fucking (inte Fuck shopping) – Snirklig omslagstypografi i glada, varma färger. Ofta med tecknad illustration av en ung kvinna som hoppar eller också cupcakes och inslagna presenter. De här böckerna ser helt enkelt ut som godis. Handlingen som man kan utläsa på insida eller baksida går ofta ut på att en kvinna 30 + blir dumpad av sin pojkvän eller finner sin man i sängen med sin sekreterare. Hon kan också förlora jobbet ungefär samtidigt. Lätt stukad företar hon en sorts resa, gör av med sina slantar, gör bort sig lite, träffar vänner, får nya vänner och till sist får hon en ny och bättre man samt ett nytt och bättre jobb. Ungefär så. Män kan också skriva i den här genren. Då handlar det ofta om deras rädsla för att comitta, de flyr, deras mamma blir sjuk, de kanske måste ta hand om ett barn, och ett, tu, tre lär de sig vad relationer egentligen handlar om.

Gråtande barn – Här kan omslagstypografin variera, gärna se en aning dyster ut, fast inte som kriminallitteraturen. En bild på ett barn passar bra. För det handlar om hur barn far illa eller är sjuka eller autistiska. När jag var på Heathrow häromdan råkade en sådan hjärtknipande bok ligga överst på topplistan. Läsaren blir lovad många sköna tårar. Inte sällan är dessa berättelser true stories. Detta är litteraturens Gråtande barn-tavlor.

Riddarsagor – Kräver ingen närmare presentation. De är som Arn-böckerna. Kanske en aning mer sofistikerade. Men det är kors och sköldar och medeltida landskap. Du kan läsa om Kung Arthur och riddarna kring runda bordet, så har du urkunden, det borde räcka.

På samtliga omslag eller innersidor står orden ”bestseller”, ”succé” eller helt krasst bara hur många miljoner ex som redan sålts av boken i fråga. På somliga omslag finns en blaffa där man får veta att detta är ”The next Stieg Larsson” eller ”The next Dan Brown” eller The next någon annan. Du bjuds alltså enbart mer av det som redan finns. Mer av samma. Kopior. Ingenting får sticka ut för mycket. Du förväntas vilja ha eviga repriser på samma tema.

Och jag går där och försöker välja en bok värd tiden det tar att läsa den. Till sist hittar jag The Finkler Question av Howard Jacobsen. Men det är bara för att han fick Man Booker-priset. Jag finner även en annan roman som blev nominerad till samma pris. Då kan man kvala in. Men annars. Samma, samma, samma. Förtjockningsmedel.

Det är som schampo och tandkräm. Hur många sorter som helst – samma innehåll. Detta är vad den ”fria” marknaden gav oss. Och jag går där bland tio-i-topp-parfymerna som folk tydligen köper för att de vill lukta som miljoner andra, och böckerna folk köper för att de vill läsa det alla andra läser och bli likadana i huvudet som miljoner andra. Och titta på Let’s Dance och Idol, som är köpta format från internationella jätteproduktionsbolag, visade i länder världen över med miljoners miljoner tittare.

Där går jag runt på flygplatsen och inser att flygplatsens topografi numera är den stadsmiljö, det mönster, som jag tvingas verka inom. Flygplatserna sammanfattar vårt samhälle.

Mer, mer, mest, mest – en kommersiell pest.