Etikettarkiv: makt

VÅLDTÄKTENS DJÄVULSKA GIFT

grand4Vad innebär en våldtäkt egentligen? Meningarna går vitt isär. I min roman Penetrering var våldtäkt ett tema. Boken både började och slutade med våldtäkt, i början bagatelliserades den, men i slutet … ja.

I ”våldtäktsdiskursen” finns två ytterlighetspositioner. Den ena framhärdar att våldtäkt är något av det absolut värsta en kvinna kan råka ut för. Efter ett sådant övergrepp är ingenting sig likt och traumat lämnar en djup rynka i själen.

Den andra ståndpunkten hävdar att vår syn på våldtäkt som en brännmärkning för evigt är ett utslag av hederstänkande; att det är omgivningen som stigmatiserar den drabbade kvinnan och att läkningen efter övergreppet kan gå relativt snabbt om vi inte fokuserar på att just könet utsatts för våld.

Men i populärkulturen brukar våldtäktsscener vara ödesdigra. Ta filmen Gran Torino, där en våldtäkt blir fullständigt avgörande för storyn. Det finns massor av andra exempel, men nyligen kollade jag teveserien Sons of Anarchy. Ni som tänker se den eller inte sett hela ombedes sluta läsa här.

Gemma, seriens superbitch, som är gift med the leader of the pack och mor till kronprinsen i mc-gänget, är en dam som inte bangar för vare sig skottlossning, slagsmål, blodig hämnd, porrklubbar eller iskalla intriger. Hon är bidrottningen som männen i denna kriminella våldskultur tillber och rådfrågar. Kvinnorna passar sig för att sticka upp mot henne. Hon är cool, het, smart, äldst och hon håller ställningarna med järnhand.

Men så ska ju seriens spänning axas upp, och det sker framförallt när en ny och förslagen spelare dyker upp för att lägga under sig den kaliforniska staden Charming. De olika gängens pakter splittras via klassiska härskarknep, och Sons of Anarchy ska krossas. Det mest djävulska angreppet iscensätts, och vad kan sabba en liten subkultur bättre än att gangbanga deras matriark? Detta sker alltså, Gemma blir gruppknullad både bak och fram och lämnas därefter i en pöl av – skam.

Taktiken lyckas. Gemma tror att hon kan överlista nidingsmännen genom att bära sin skam i tysthet, i vetskap om att gänget skulle gå bärsärkagång om de fick veta, och därmed skulle de också bli besegrade. Men traumat och skadorna fördärvar ändå relationen mellan offret Gemma och hennes man gängkungen. Gemma uppträder nämligen precis som en skändad kvinna. Hon blir tillbakadragen, frigid och skör; en spillra av sitt forna jag.

Till sist, när söndringen är katastrofal, berättar Gemma sanningen. Därefter förväntar hon sig att hennes man ska överge henne. Om en kvinna är våldtagen betraktas hennes kön som för alltid förstört. Någon har varit inne i det heliga och gjort det oheligt.

Sons of Anarchy är en serie byggd på klichéer, som så mycket annat i genren. Den är förljugen och våldsromantisk och allt möjligt annat, fast ändå extremt underhållande och inte lika förskönad som jag först trodde. Men det som kvarstår är ändå våldtäkten och föreställningarna runt dess konsekvenser.

Stämmer då inte detta? Är det en myt alltsammans? Nej. Varför skulle systematiska våldtäkter under krig vara så oerhört effektiva om inte just skändandet av kvinnors fortplantningsorgan ställde till med så förödande följder? I de bosniska byar där mödrar våldtogs skapades en inre splittring, som om ett dödligt virus trängt in i familjeorganismen. Våldtäkt är ett mycket precist och fatalt vapen. Det är en medveten strategi. Den fungerar. Våldtäkter i krig är som hålmantlade kulor. De träffar exakt men spränger sönder innanmätet.

Skulle vi då kunna ändra på våra föreställningar kring våldtäkt och därmed oskadliggöra detta vapen? Det tror inte jag. Vissa föreställningar, myter, symboler och betydelser går inte att bortse från. Fortplantningens realiteter är ännu centrala, de har med livets uppkomst att göra, det spelar ingen roll att vi numera vet och t o m kan se på film exakt hur det hela går till, invärtes. Det handlar om mer än blommor och bin. Jag vill verkligen inte framstå som flummig, men vi behöver nog försöka begripa varför sex fortfarande fascinerar när vi kan se på det hela ur vetenskaplig synvinkel. Det hjälpte inte att Inge och Sten på 60-talet beskrev en orgasm som en nysning i andra änden, vi är djupt rotade i vår sexualitet.

Det skrivs lagar kring människans sexuella yttringar, homosexuella måste kämpa för sin rätt, tidningar säljer på sex. Vi borde vara färdigutbildade men är det inte, blir det troligtvis aldrig. Under ytan är sexualitet och fortplantning ännu mystiskt.

Vad har då våldtäkt med sex att göra? Ja, så mycket vet vi åtminstone, att den som våldtar snarare är ute efter att demonstrera makt. Makt och kärlek hänger inte ihop, men makt och sex gör det ofta. Många sexuella fantasier innehåller element av makt, just för att kombinationen är så laddad. Våldtäkt handlar dock inte om rent sexuell upphetsning, det handlar om maktberusning, men målet – att angripa de kroppsliga rum som vi erövrade som mycket små – är diaboliskt uttänkt. Effekten är djup förödmjukelse, en alarmerande kontrollförlust.

Den som försöker förminska våldtäktens inneboende destruktivitet vill kanske inte heller erkänna barnets utvecklingsfaser: från hjälplöshet till suveränitet. En våldtäkt berövar människan just hennes individuella suveränitet, hennes självkontroll, hennes kroppskänsla och inte minst invaderar den hennes inre rum.

Jag tror inte att människan någonsin kan bli så rationell att kroppen bara upplevs som en maskin. Kroppen lagrar minnen och självbilder. I våra underliv finns hemligheter vi sällan vill dela med fler än dem vi noga valt ut. Våldtäkten blir en rationell plundring av vår irrationella och högst subjektiva värld.

Det gör ont, det är ont.

PS. Ni som inte sett filmen Irreversible kan gott göra det. Av den kan även den mest inpiskade kvinnohatare få en släng av feminism.

LUST PÅ LAMMKÖTT

lamm_textjpgw470ne0Vänner! Jag har inte glömt bort er, men ni har förmodligen glömt mig.

Jag sitter på franska rivieran och äter färskt lammkött, tills alldeles nyligen lyckligt ovetande om diverse tråkigheter gällande just ”lammkött”. Eller ovetande. Det handlar snarare om bortträngning. Solen och hettan gör detta. Tillvaron kretsar f n mest kring lyxproblem som dödliga skoskav, solutslag och ångest över att värmen förhindrar mig att skriva längre än till tio på morgonen, och då måste jag ju först ha hunnit ett varv på det lokala gymmet här i Cannes – ett gym som hälsovårdsmyndigheterna i Sverige hade stängt omedelbart om de finge råda här.

Men nu drar jag ändå en uppgiven suck över fallet Lindberg. Och ögnar igenom spaltfajten mellan Malin Ullgren och Dilsa Demirbag-Sten. Vänta er ingen spetsig analys, det tillåter inte mitt mosiga tillstånd. Men. Frågan. Den kommer till mig ändå: Om det inte är en genusfråga är det väl en maktfråga. Den som har makt vill ha lammkött. Och eftersom de hankönade innehar mest makt är det deras marknad och de som definierar den.

Vi får alltså lära oss genom all infotainment att män föredrar betydligt yngre sexpartners. Woody Allen, Philip Roth, Roman Polanski et al visar mer eller mindre öppet sina preferenser. Kapten Klänning också, gubevars. Bordellhärvan från 70-talet kommer förmodligen att gå till historien med innebörden att vi hade politiker som gillade att sätta på barn.

Kvinnorna då? Nja, ska man följa medieberättelserna dras ju de unga knoppande damerna av sig själva till viagragubbar som kunde ha varit deras farsor. Lindberg ville ju enligt uppgift att småflickorna skulle kalla honom ”pappa”.

Men tänk – ve och fasa – om de honkönade tänder på unga gossar i lika stor utsträckning som kukinnehavarna vill ha småtjejer?

Ska jag tala om en hemlighet? Det gör vi. Vi kan bara inte köpa unga kroppar i samma utsträckning.

MYGGOR OCH TIGRAR

mygga1Ibland är det bara så jävla tufft. Jag har valt att sparka uppåt istället för neråt. Jag gör det för att jag inte kan låta bli, för att jag stör mig på alla former av maktmissbruk och förtryck. Men fy fan, vad det kan kännas läskigt emellanåt.

Många tror säkert att jag bara är ute efter att provocera. Och att jag njuter av mothugg. De ser inte baksidan, anar inte hur hårt straffad jag blir.

Jag tycker inte särskilt synd om mig själv, för det leder ändå ingen vart. Däremot svär jag för mig själv flera gånger om dan. Jag svär ÅT mig själv flera gånger om dan också. För att jag inte kan hålla käften.

Jag har satsat allt och förlorat allt om och om igen. Jag har fått tunga makthavare emot mig. Och nu, när jag hade hoppats på en någorlunda trygg tillvaro, hårdnar kampen desto mer.

Vi är omgärdade av lögner. Telias nya logga ser ut som godis. Sony Eriksson liknar en grön karamell. Allt är ”mysigt”. Företag är våra kompisar. Jag fick en friend request från Kronofogden. Snart vill väl FRA också vara kompis med mig.

Folk blir alltmer lojala med sina arbetsgivare. De som jobbar på stora medieföretag säger ”vi” när de talar om medieprodukten de är tillsagda att tjäna pengar åt.

Politiker, mediestjärnor och rikingar kan göra bort sig hur många gånger som helst och ingenting händer. De sitter bara kvar och jäser. Ingenting är värt nåt annat än pengarna man genererar.

Och jag står inte ut med det. Men det känns som om många väntar på att bara få sticka en kniv i mig. Såga mig när jag kommer ut med en ny bok. Sparka och håna.

Ändå är jag bara en liten betydelselös prick. Jag har ingen egendom, inget kapital. Jag har bara min stora käft.

Och med den kommer jag att dö på barrikaderna. Jag som trodde att jag skulle få lugn och ro en dag.