Etikettarkiv: mainstream

ÄR DU LISTAD, LILLE VÄN?

thomas-bodstrom-rymmarenJag gnäller ju då och då över att det är så bökigt att få tag på en bra bok om man har bråttom, vilket man som regel har. På de ställen där vi konsumerar våra förnödenheter finns ett pocketställ med ett strängt begränsat urval på 10 – 15 titlar som redan dominerat marknaden som inbundna utgåvor. Vill du inte läsa dessa trallvänliga ”sidvändare” får du göra dig omaket att gå till en ”riktig” bokhandel, men även där är det mainstreamutbudet som ligger framskyltat.

Tror ni att det är för att Bodström m fl är sådana läsvärda författare som vi ser folk ligga på stränder eller sitta på bussar och tåg med deras senaste pocket? Nej, läsaren har inte haft något större val i stressen på flygplatsen eller supermarket. Dessutom är även fritiden så sönderhackad av stimuli att det faktiskt är svårt att uppbåda den koncentration som krävs för att läsa en riktigt bra och sammansatt roman.

I sommar har jag dragit igenom ett par pissdåliga krimromaner och en kackig sliskfeelgoodbok som jag läste ut mest av förundran över författarens cyniska livsåskådning – eller bottnade den bara i enfald? Efteråt kände jag mig hursomhelst smutsig och ledsen och dessutom full av osunt förakt inför dessa författares stora läsekretsar. En miljard flugor kan ju inte ha fel: skit är gott.

Och så seglade då sommarens ”författargräl” upp i nyhetstorkan. För att min tes ska stämma fogar jag in denna pseudohändelse som en del i resonemanget om nivelleringens slutliga triumf. Tidigare har den här sortens författarkäbbel varit en beef mellan ”högt” och ”lågt” eller mellan ”kvinnlig” och ”manlig” litteratur. Men nu är det alltså ett lågvattenmärke som ger sig på ett annat lågvattenmärke och anmärker på den senares litterära kvalitet.

End of discussion, botten är nådd.

Men, så har vi ju – halleluja – internet! Framtidens rättvisa distributionskanaler där tusen blommor får blomma. Mångfaldens segertåg. Slutet på mainstreamtyrannin. På nätet väljer du själv i det totala utbudet. E-böckerna laddas hem till paddan eller plattan. Mellanhänderna försvinner. Power to the people – och till upphovsmännen.

Det låter ju alldeles underbart. Men vilka upphovsmän handlar det om? Jo, i stort sett de redan etablerade, de vars varumärken gammelbranschen ägnat mycket tid och resurser åt att bygga upp. Klart som fan att nobelpristagare och amerikanska storsäljare tjänar bra på att sälja sina e-boksformat utan mellanhänder. Men då är vi ju kvar i bestsellerismen. Även på nätet dominerar nämligen topplistornas mainstreamsörja. På Amazon, på iTunes, på Adlibris, Bokus, ja, även på The Pirate Bay är det mainstream som syns och som är mest seedat och lättast att få tag i.

I den pågående diskussionen om hur man ska hitta lönsamma nätmodeller för tidningar är det bara att sorgfälligt konstatera att aftonbladet.se är vinnaren. Den största, alltså – åt den som har ska varda givet.

Förra sommaren var det The Summer of Love för piratrörelsen. Nu går vi runt med baksmälla. Jag ser inga tendenser till att mångfalden ska segra och att fler ska få dela på kakan, inte på ett bra tag iaf. Det enda som tyder på en sådan utveckling är de stora spelarnas paranoida våndor och deras ohederliga iver att stifta lagar mot den tillgänglighet av mainstreamkulturen som de själva banat väg för. Jakten på fildelare avslöjar en misstanke om att det kommer att bli just skräpet som de flesta i framtiden inte vill betala för, den kiosklitteratur som förlagsjättarna så ensidigt koncentrerat sig på att översvämma marknaden med. Och då finns det en viss möjlighet att folk väljer att lägga sina pengar på kvalitet.

Man kan också redan idag välja kvalitet. Risken är ju annars att man glömmer hur det känns att läsa en riktigt bra bok.

ETT FRITT KULTURLIV

ung-gatumusiker-vasterlanggatanJaha, nu har jag alltså, intet ont anande blivit en medlem i Kulturskaparna som gått ut med ett manifest i SvD om hur vi på internet ska kunna få betalt för våra alster i enlighet med vår upphovsrätt.

Förutom att det irriterar mig en aning att jag plötsligt är med i en sammanslutning utan att ha blivit informerad eller tillfrågad först, stör Kulturskaparnas manifest mig genom sin beskäftiga uppmaning till bredbandsleverantörerna att ta ansvar för fildelningen genom att inrätta betaltjänster för upphovsrättsskyddade verk. Rätta mig gärna om jag har fel, men ska Telia och Comhem bli nya mellanhänder?

Emma har bloggat klokt och välavvägt om saken och efterlyser istället egna betaltjänster, alltså från Kulturskaparna själva.

Rasmus har också plockat upp frågan. Jag citerar ett stycke, som i sin tur är hämtat från 1977 års tilläggsdirektiv till Upphovsrättsutredningen:

Upphovsrätten är därför främst av betydelse för upphovsmän som lyckas vinna framgång hos den stora publiken och som kan göra sig gällande på den kommersiella marknaden. För konstnärer som ännu inte vunnit rykte och erkännande har upphovsrätten knappast något ekonomiskt värde. Det har därför blivit nödvändigt att på annat sätt skapa förutsättningar för ett rikt och mångfasetterat kulturskapande. Av särskild betydelse härvidlag är det omfattande stöd som i olika former i dag ges åt kulturell verksamhet från samhällets sida. Även på andra sätt verkar samhället för att underlätta eller möjliggöra kulturskapande.

Mitt förbund, Författarförbundet, har cirkum 3000 medlemmar. Hur många utav dessa tror ni lyckas vinna framgång hos den stora publiken? En procent? Två? Knappast fler. Somliga klarar sig nödtorftigt med hjälp av stipendier och statliga allmosor. De övriga – majoriteten – får hanka sig fram. Vad har de att vinna på att Kulturskaparnas utspel? Hur stor plats skulle de få i Telias och Comhems betaltjänster (om en sådan tjänst ens är realistisk)?

Med tanke på hur de stora telecombolagen gör sitt urval av filmer de visar mot betalning, finns det väl ingen anledning att tro att övriga kultursektorers alla utövare skulle gynnas av deras betaltjänster. Jag ser det redan framför mig. Mainstreamgeggan skulle breda ut sig där också.

Ett bra sätt för enskilda kulturskapare att få ekonomisk ersättning för sina digitalt förmedlade verk borde väl vara att sprida dessa själva via de kanaler som redan finns och förlita sig på den höga betalningsmoral som Kulturskaparnas Sifoundersökning visat: att de allra flesta är villiga att betala för kulturupplevelser om det bara finns smidiga sätt och kostnaden står i proportion till vad de får. Tekniska möjligheter för detta finns redan. Och det vore väl en rimligare lösning, nu när kreatörerna alltmer kommit att skapa och underhålla sina egna varumärken.

Frivilligt, enkelt, rimligt och lättillgängligt är ledorden för dagens kulturkonsumenter. Och fritt – inga jävla konstaplar och böter, vare sig de kommer från upphovsrättsindustrin eller från bredbandsoperatörerna.

WILD SIDE BLUES & MAINSTREAM LIES

lou_reed-fullNi vet hur det kan bli. Man fastnar alldeles för många timmar framför datorn och glider bara längre och längre ut i nån periferi eller klafsar runt i nostalgi. Gärna i sällskap med ett glas rödtjut.

Jag skulle sätta ihop en Spotifylista inför min nyårsmiddag och bara råkade nostalgitrippa när jag gick in på Lou Reed. Bara råkade höra raden:

How do you think it feels, when you’re speeding and lonely …

Det var då jag – ta daa – drabbades av en nygammal insikt. Alla konstnärer (inbegripet artister, författare och skådisar) som har nåt att komma med mår skit. Lever osunt och självförbrännande, stoppar huvet i arslet och spyr sen ur sig det de funnit i sitt såriga inre. I bästa fall blir det stor konst; skildringar av utanförskap, av relationer som rister sönder av känslostormar, av en tillvaro där ingenting är tryggt och säkert.

I bästa fall tar omvärlden emot konstnärens walk on the wild side, som voyeurer. Andra känner igen brottstycken, särskilt unga, som ännu står utanför och tittar in.

På den tiden då jag plöjde självhjälpslitteratur och försökte tänka positivt påpekades ofta för mig att kulturlivets betraktelser av livet var förljugna, att det gav oss en felprogrammering, att vi fick budskapet att kärlek alltid gjorde ont och att vi uppmuntrades till ett flyktbeteende.

Parallellt löper tongångarna att artisterna ska vara förebilder och har ett ansvar. Att de inte ska romantisera en destruktiv livsstil. En fascistoid och plastig underhållning får istället ta över marknaden – glättiga, schematiska och förljugna feelgoodberättelser eller helt osannolika kioskdeckare med en galen massmördare lös i byn. De svenniga upphovsmännen skrattar av lycka på väg till banken. Nu kan de pimpa upp sin svennighet ytterligare.

Men vem ska berätta om hur det känns att sitta ensam och påtänd?

DOERS ARE DOING IT FOR THEMSELVES!

Nu vill jag hissa två kreatörer som tagit steget ut i det okända utan skyddsnät.

467elahanna1_287605aDen ena har jag redan skrivit om ett par gånger, men hon tål verkligen att nämnas igen. Det är Hanna Sköld som gjort långfilmen Nasty Old People i egen regi och lagt upp den på TPB för fri sharing. Filmen har visats på mindre biografer i landet, även här i Stockholm, på Bio Rio.

Nasty Old People är en riktig pärla, med en huvudperson som skulle kunna beskrivas som en lightversion av Lisbeth Salander. En film med lätt förhöjd verklighetskänsla, uppskruvad, poetisk, absurd, egensinnig och djupt sympatisk.

250px-daniel_abergDen andra personen som går sin egen väg är författaren Daniel Åberg. Han ger ut sin andra roman Vi har redan sagt hejdå helt på egen hand för att visa att det går. Eller snarare: hur det går. Om detta bloggar han dag för dag och är wide open.

Länge har den rådande åsikten om folk som gör på detta sätt varit att deras verk inte håller måttet och att ingen aggregator därför vill stödja dem. Flera exempel har på senare tid visat att det inte alls måste vara så. Givetvis finns det många glada amatörer därute, men varken Hanna eller Daniel tillhör dem. De har höga konstnärliga krav på sig själva.

Men när mainstreamkulturen mest ägnar sig åt spekulativt nonsens och inte bryr sig om kvalitet är det många unga musiker, författare, filmare och konstnärer som inte vill stå där i den långa kön till kommersialismens lyckohjul bara för att få en nitlott.

Dessa pionjärer tar det första osäkra steget och bryter ny mark för att andra sedan ska kunna ta säkrare steg. Därmed tar de också risker. För att deras risktagande ska bli mindre hoppas jag att vi supportar dem på alla sätt vi kan. Genom att sprida deras verk, donera pengar, skriva om dem och på alla vis uppmuntra deras mod.

Jag tänker hålla ett öga på vad som händer och återkomma för att påminna om att man kan gå utanför mittfåran.

Gör det! Gå ut ur lämmeltåget!

Och läs också vad Anna Troberg skrivit om upphovsmännens trängda läge.