Etikettarkiv: Los Angeles

BILARNAS ELDORADO

img_3344Mannen jag mötte på flyget bodde i LA. Han började rabbla upp alla sevärdheter han tyckte att jag borde söka upp. Disneyland, Walk of Fame, The China Theatre, Hollywoodstjärnornas mansions … Tills jag avbröt och sa att jag inte var speciellt intresserad av turistfällor. Jag ville se det Los Angeles som ligger utanför turiststråken.

Den vänlige mannen med de vackra bruna ögonen gav mig sitt nummer.

I taxin från flygplatsen fick jag chaffisens nummer. Han ville ta mig till de skumma barerna i downtown, så farliga, sa han, att man måste ha pistol med sig.

Ingen av dessa herrar har jag ringt upp. Och i förra posten kan ni ju läsa hur bra det gick att röra sig utanför turismens snitslade banor.

Där turisterna inte är, där är det skabbigt, trasigt och deppigt. Man kan ju undra då, vad meningen är med att undvika turisteriet. Jag inser att det skulle ta månader, kanske år, att lära känna en stad som denna med över 20 miljoner invånare. Men man kan resa på olika sätt. Man kan närstudera ett begränsat distrikt och få en vag bild av hur folk har det. Eller så kan man röra sig mellan de tillrättalagda områdena.

I LA är det egentligen väldigt lätt att bara välja oaserna. Allting däremellan är fula transportsträckor. Tråkigt nog bor det människor även där.

Men jag har ändå kommit att gilla staden mer och mer. Klimatet är oslagbart och människor vänliga. De hejar på gatan, opretto. Kullarna är magnifika, vidunderliga. En helt makalös uppvisning i gröna nyanser. Det finns träd som ser precis ut som stora broccoliknippen. Alla sorters palmer, ja, mycket grönt, finns insprängt överallt. Många kåkar är hiskligt smaklösa, visst, men det finns också en fantasirikedom i stilblandningarna som känns befriande och så långt från ”ljust och fräscht” som man kan komma.

Så gjorde jag till sist ändå slag i saken. Jag tog en guidad busstur genom stan, annars hade jag inte hunnit se Mulholland Drive, Rodeo Drive, den galna utsikten och de sjukt påkostade husen i Hollywood Hills och Beverly Hills. Att lyssna på guiden (som såg ut som Steve Buscemi) under turen upp till stjärnornas residens var som att få en skvallerblaska uppläst för sig. Till sist slog jag dövörat till och började istället filosofera över hur människor kan copa med de enorma klasskillnader som så tydligt visas upp med rent fysiska höjdskillnader. Den billigaste villan i Beverly Hills ligger på 60 miljoner kronor.

Då var det skönt att komma ner till havet. Santa Monica var snyggt. Som Cannes ungefär. Men Venice Beach … Mmm. Där borde jag ha slagit mig ner. Inte för att man kunde köpa ett läkarintyg för ett par hundringar av en gubbe med stetoskop så att man fick tillåtelse att köpa cannabis på barer med namn som ”Amsterdam”, inte därför, även om det var lite kul. Nej, Venice Beach liknade nog inget annat jag sett. Jag blev helt enkelt glad där.

Men under färden ner till Downtown, ett slags mini-Manhattan, och upp mot Hollywood igen, förmörkades åter min bild av Los Angeles.

Bilarna.

Man kan ställa sig på en höjd i skymningstimmen och se bilarnas baklyktor bilda röda blodbanor genom staden. Det ser nästan vackert ut.

Men nere i stadstrafiken. Det är alltså inte bara bilarna i sig (jag tror inte på bilfria städer) utan det är det faktum att LA makat så mycket på sig och tagit så stor hänsyn till bilismen att bilarna utgör ett groteskt inslag i gatubilden. Bilarna har ett så absurt existensberättigande att de har blivit en sorts invånare, invånare med anspråk på stora parkeringar och jättegarage, fast framförallt äckliga betongbyggnader där bilar repareras, tvättas, säljs, hyrs ut och tankas. Även bilarna kräver alltså bostäder och restauranger (bensinstationer) överallt.

Vart man än beger sig och tänker: Ååh, vilka mysiga kvarter!, så avbryts alltid den upplevelsen av ett område som domineras av bilismen. Det är fel att beskriva dessa avbrott som ”sår” i stadsbilden. Det kan man möjligtvis kalla rivningstomter för. Bilarnas inslag i det mänskliga livet här för snarare tankarna till proteser som fått ersätta stympade lemmar.

Staden må vara hur stor till ytan som helst, men när de organiska sammanhangen huggs av och man kilar in döda leder överallt, då känns inte staden stor. Då känns den osammanhängande. Klaustrofobisk. Och så beskrivs också Los Angeles, jag har alltså inte uppfunnit hjulet.

Jag kan bara konstatera att en sådan stad har svårt att vinna mitt hjärta, när en stor del av dess invånare måste bo och arbeta i dessa känslolösa, avstängda kroppsdelar, dessa bilismens själlösa proteser. Det gör staden omänsklig.

Och nu har jag inte ens berört smogen.

Men i Venice Beach fläktar det från havet. Och där finns inga bilar så långt ögat kan se.

Rikingarnas vy
Rikingarnas vy
Sovrummet där Michael Jackson dog
Sovrummet där Michael Jackson dog
Hos "Kush-doktorn" i Venice Beach
Hos "Kush-doktorn" i Venice Beach
California Sun i Venice Beach
California Sun i Venice Beach

I'M SO BORED WITH THE USA

img_3334Så, nu ska jag berätta lite om min tripp till det förlovade landet.

Det är inte första gången jag besöker amerikat, men det är första gången jag är i kaliforniat. Egentligen hade jag tänkt åka till San Francisco, men där var för kallt så här års. Så jag bestämde mig för LA.

Varför just jag? Jag som egentligen avskyr allt det USA står för. Redan vid inkörsportarna undrade jag varför det ska vara så jävla svårt att komma in i landet. Men jag har länge sett en utveckling i Sverige som vrids alltmer mot den amerikanska livsstilen. En allt större och alltmer välbeställd medelklass. En alltmer krass kommersialism. En tilltagande individualism. Medmera. Så jag ville väl se hur långt skadan framskridit och jämföra med moderlandet.

Och omväxling förnöjer. Nu har jag varit här i några dagar, och först av allt kan jag konstatera det alla redan upplyst mig om: LA är bilismens absoluta triumf.

Varje morgon sticker jag ut och springer en runda uppåt mot kullarna. Framför varje smäckig villa står det två bilar. Utanför mitt fönster (jag har balkong också) pågår en vansinnig biltrafik på Hollywood Boulevard. Det låter flott med Hollywood. Men fy fan, vad fult här är. Låg bebyggelse, mest bara ludor, som ibland viker undan för stora bilparkeringar och fickor med enbart hamburgarhak, Starbuck’s, Subways, Donuts och diverse salonger där man kan tatuera sig, klippa håret eller fixa naglarna – allt under en vidrig och gräll neonrörsbelysning.

Jag vet att många får en annan bild av den här staden. Man kan undvika det jag ser och bara röra sig i de poshigaste kvarteren. Fast varför? Eller: hur gör man för att slippa se skiten? Det är alltså dessa feta boulevarder som ibland korsas av highways, och om man går på tvären kommer man in på förortsliknande villagator med fruktansvärt ful bebyggelse, ofta i tysk stil, med fusk-korsvirke. Eller bara som kåkar byggda av Lego.

Jag promenerar hemåt om kvällarna och bara förundras över bristen på smak och stil. Och märk väl, att jag kan gilla det som är plottrigt och tacky. Men det här är bara hiskligt. Rätt vad det är dyker en kyrkjävel upp. Eller kyrka är synd att kalla det. De har bara fläkt upp några väggar och en skylt. Och dit går folk och ber och lyssnar på predikanter! För jänkarna är dessutom ett religiöst folk.

Jag begick det stora misstaget att berätta för en snubbe jag träffade att det var ”ugly” här. Han blev sårad. Det skulle kanske jag också ha blivit om en uppblåst turist sa att Stockholm var fult. Men ärligt: Stockholm är fortfarande en fin stad och Sverige är fortfarande ett fint land. Men vill vi få det så här? Som det är i Staterna? Apatiska människor som slafsar runt i illasittande jeans och gympadojor för tio dollar. Fattiga, fast ändå feta på friterad mat? Som tar vilka skitjobb som helst bara för att kunna bo och käka?

Och så överallt denna äckliga reklam för superstjärnornas senaste bidrag till kulturskymningen. Snacka om storstadsdjungel.

Jag har inte uppfunnit hjulet här, denna iakttagelse är jag alls inte ensam om, men den blir så slående just här i LA när jag åker buss eller tunnelbana med människor som inte ens har råd med bil i detta motoreldorado. Tuben är dessutom underutvecklad och bussarna är överfulla.

Jag inser hur bra jag har det. Och jag lovar – jag hade gråtit varje morgon om jag vaknade upp i en av de stillösa villorna mellan Sunset Boulevard och Hollywood Boulevard. Även om det säkert anses fint att få disponera över ett hus i kvarteren här omkring skulle jag bli djupt deprimerad av att vara förunnad det.

Var detta vad den fria marknaden och kapitalismen gav oss? Är det ditåt vi strävar? Är det vad vi kallar utveckling? Ett brutalt klassamhälle där de obemedlade kan sitta på en fullknökad buss med obarmhärtig belysning som exponerar deras trötta och nötta ansikten medan de ser ut över bergen med pangvillorna, salongerna med botoxbehandlingarna och reklamen för den senaste bästsäljarboken: ”How to stay sexy forever” med ett vitt kvinnoansikte tillhörande en nerbantad kärring som sluppit äta sig mätt på hamburgare och donuts – ska vi få det så, Reinfeldt?

Ska vi få det så, EU? Fri konkurrens?

Och under tiden direktsänds revolten i Egypten som bästa teveunderhållning med förundrade utrop över vad teknologin lyckats åstadkomma, för det är väl en hollywoodfilm som skildrade hjältesagan om Facebook, va?

Och konstigt nog har just Hollywood gjort flera riktigt bra filmer på sista tiden. Vantrivs även Hollywood i kulturen?