Etikettarkiv: litteraturkritik

FRIPLÅT TILL FINRUMMET

kristallkronaI förra posten berättade jag om hur man lyckas komma ut som ännu en mainstreamförfattare och därmed slippa sitt enerverande jobb som journalist på en stor mediefabrik. Men bland flera av dessa nyrika författare gnager ändå ett missnöje: De blir sällan respekterade av kultureliten.

Därför tänkte jag nu reda ut begreppen kring hur man glider in genom kulturkotteriets osynliga väv. Det är nämligen oskrivna och subtila regler som gäller för inträde i denna exklusiva klubb. Påtalar du dessa regler har du redan gjort till skyldig till ett klavertramp. Så, läs istället min guide:

• För det första ska du se till att ha jobb på eller åtminstone vara knuten till något av mediehusens lite ”finare” avdelningar, exempelvis ledarredaktionen eller kultursidorna. Du kan också få godkänt om du är redaktör för en av de utrotningshotade kulturtidskrifterna. Allra bäst kanske ändå Sveriges Radio är, framför allt P1 (P3 kan också med ett nödrop passera). En klar merit har du om du jobbat med teaaater. Men du får absolut inte förekomma i televisionens skvalprogram eller i populärpressen. Inte i det initiala skedet i alla fall.

• Gången är nämligen sådan att du kan gå från högt till lågt, däremot inte från lågt till högt. Vissa undantag görs om du är poet, då kan du ändå inte vara kommersiell. Men generellt går det bra att först vara hyllad av den kulturmaffia du ingår i för att sedan – ibland med hjälp av dessa hyllningar – nå försäljningsframgångar eller stort underhållningsvärde. Inleder du din karriär i underhållningsindustrin och så småningom gör anspråk på att vara ”seriös”, då är risken emellertid stor att du blir utsatt för hånfulla sågningar. Vem tror du att du är? Komma här och vara pretentiös när du sprattlat runt på kändispremiärer eller skrivit manus till en tevesåpa – ånej, hos oss får du ställa dig längst bak i kön.

• Det viktigaste filtret är recensionerna, inte – som när det gäller underhållningslitteratur – ymnigt förekommande intervjuer i folkliga forum. Ställer du upp på intervjuer i boulevardpressen och jingeltelevisionen innan din bok släpps kan du rentav bli ”diskvalificerad” från recensioner. Är du själv litteraturkritiker får du förstås välvilliga anmälningar från dina kolleger. I övrigt är recensionerna rastret genom vilket du blir sedd av kulturetablissemanget. Du ska alltså sikta mot att få överlag goda recensioner. Hur gör man det?

• Naturligtvis bör du skriva bättre än mainstreamförfattarna. De har ju fått rådet att absolut inte anstränga sig med själva prosan, inte krångla till det så att charterresenärerna med förbryllad min lägger ifrån sig boken. Vad är då bra? Tja, rent krasst är ju ”bra” i de här sammanhangen helt enkelt bara det som tillfredsställer kritikernas smak. Men kritikens smak skiftar. Strindbergs prosa ansågs på sin tid vara vulgär och alldeles för skrikig med sina utropstecken och affekterade dialoger. Men det FINNS skillnad mellan att skriva bra och dåligt. Du som vill in i finrummet bör därför förstå vilka kriterier som sorterar pärlorna ur skiten:

a) Förlaget. I vanlig ordning är det av enorm betydelse vilket förlag du ger ut din bok hos. Ett stort och anrikt förlag är det enklaste alternativet, men även mindre och kreddiga fungerar om du vänder dig till de kvalitetsmedvetna. Vilka förlag som är kreddiga tar du lätt reda på genom att läsa recensioner i de ledande dagstidningarna i ett par veckor. De okreddiga förekommer helt enkelt inte på kultursidorna mer än i undantagsfall.

b) Ämnesvalet. En favorit i repris är klassfrågan. Torftiga, proletära miljöer uppskattas som regel av finsmakarna, gärna med ett klassresetema. Det behöver inte bli så knivigt för dig som är svenskfödd; skaka bara hårt i ditt släktträd så dimper snart ett hederligt arbetaräpple ner. Är du inte svenskfödd – ännu bättre. Då kan du skriva en underdogbetraktelse om det nya proletariatet, invandrarna. Brukar tacksamt tas emot, och det med viss rätt.

c) Distansen. Litterära smakdomare och de läsare dessa vänder sig till (kvinnliga akademiker 55+) ogillar närgångenhet. Samtidsskildringar bör du således undvika för att vara på den säkra sidan. Förlägg istället handlingen till förfluten tid, absolut inte färskare än 70-talet. Barndomsskildringar brukar fungera ypperligt och går dessutom utmärkt att kombinera med klassperspektivet. Eller så väljer du ut en historisk gestalt (kanske rentav en fiktiv sådan, från en känd och erkänd roman) vars öde du kan fabulera om. Måste du nödvändigtvis uppehålla dig kring vår egen tid, se då istället till att skapa geografisk distans. Placera berättelsen i en avlägsen och/eller exotisk miljö – kanske en öststat? Ta en titt på de våra Augustprisvinnare, så får du en vink.

d) Prosan. Här gäller det att utöva litterär gestaltning. Det betyder bl a att inte skriva läsaren på näsan. Show, don’t tell. Eller less is more. Till det krävs dessvärre en viss fallenhet, en talang om du så vill. Ett gott råd är att läsa kritikerrosad skönlitteratur, inte för att härma utan för att i alla fall förstå skillnaden mellan, säg, Liza Marklund och Majgull Axelsson. Eller kanske ännu hellre mellan Dan Brown och Chuck Palahniuk. Fast om du nu skulle råka skriva lika häftigt som Palahniuk är det inte helt säkert att detta skulle uppskattas av en svensk kritiker. Håll dig därför till den utstakade smala vägen. Annars kan du hamna mellan två stolar och bli ett missförstått geni.

Och så till sist en disclaimer: Idag släpps även skräpförfattarna in att gästspela i de litterära salongerna eftersom kultureliten förlorat självförtroendet. De vill ju behålla sin högutbildade publik, som numera också har Dan Brown på nattduksbordet. Och de litterärt skolade kulturredaktörerna är säkert trötta på att ständigt bli beskyllda av storsäljarna för att vara snorkiga stofiler.

Den som skriker högst vinner. Kanske är det trots allt därför bättre att vara deckarförfattare med fet plånbok än att vara en finförfattare som nödtorftigt livnär sig på att kritisera skräpförfattarna.

/Unni Anka