Etikettarkiv: likriktning

VILL DU OCKSÅ SKRIVA EN BOK?

060322_mb_dan_brown_tnNu ska jag tråka ut er igen genom att älta bokbranschen. Fast bara lite, så häng kvar.

Det har ju klagats mycket på bestsellerismen. (Jag är för stressad för att länka, men googla gärna om ni inte känner er insatta.) Bland annat är det ju bara ett fåtal titlar, inom ett fåtal genrer (crimlit, chiclit, truelit), som finns i sortimentet i dagligvaruhandeln. Den traditionella bokhandeln har också tvått sina händer över att så stora volymer böcker numera säljs till kraftigt rabatterade priser i storköpen. Också endast ett fåtal titlar.

Då tycker man att de klassiska bokkedjorna borde erbjuda det bredare sortimentet som en service till människor som har tid och ork att besöka en bokhandel. Men enligt en säljare jag språkade med tar istället bokhandeln in allt mindre skönlitteratur och satsar på, vad ska man kalla det, ploj & skoj. ”Så här blir du/gör du”-böcker. Krimskrams. Det beror givetvis på att de anser att dessa böcker ger mer klirr i en ansträngd kassa.

Men var hamnar vi nu? Skönlitteratur köps på Pressbyrån, bensinstationen, snabbköpet och 7-Eleven. I bokhandeln rafsar du åt dig småtramsiga presentböcker. Eller kokböcker. Och allmänt tingeltangel. Det är att balansera på en tunn tråd, för allt det där kommer säkert snabbköpen – de som inte redan gör det – att tillhandahålla. Då kan nog bokhandeln tacka för kaffet.

Men mitt i allt detta tycks alltfler spinna författardrömmar. Varför? Med den mördande konkurrens och den insnävning av utbudet som är dagens realiteter kan författaraspiranterna lika gärna knäppa händerna och be om ett mirakel. Det är faktiskt illa nog för de flesta redan etablerade författare. Är det de få lyckligt utvalda deckarsuccéerna som skapat dessa febriga illusioner? Är det hoppet om att bli rik och berömd?

Då kan jag ge ett stalltips: Bli först rik och berömd. Skriv sedan en bok om hur du blev rik och berömd.

DEN DÖENDE MEDELKLASSEN

soffpotatis1Jag är egentligen för trött för att skriva, men nu sitter jag här och hör helikoptersmatter som torde komma från någon avdelning av det där jääävla bröllopet. Och jag kan verkligen inte ens förmå mig att slå på teven.

Allt jag redan tänkt har Lena Andersson formulerat så perfekt som det bara går, i DN. Hon skriver om den total(itär)a kärleken, denna heteronormativa tvåsamhet som nu även blivit homonorm. Peter Jöback berättade glatt i P1:s Stil om sitt stundande bröllop, halleluja.

Inte många ifrågasätter längre äktenskapet och kärnfamiljen, den gamla kvinnofällan. Vi rättar oss i ledet och tar sikte mot altargången. Nästan alla lånar ut sig till det kungliga jippot, ty vem vill förneka kärleken, det vackraste som finns? Till priset att vi låter bli att tala om allt som pågår i kärlekens namn.

Vi vill leva i en dröm. Särskilt nu, när demokratin håller på att vittra samman i dess mest väsentliga avsnitt, och därför är det svårt att inte hemfalla i misantropi.

Likriktningen är fanatisk. Jag skulle ut och köpa en bok efter att jag kastat runstenen till läsplatta i väggen. Det gick inte. I det konforma och knapphändiga utbudet trevade jag efter en roman med bett, med samhällskritik, som gestaltar andra sorters livskvaliteter än dem som bjuds ut i nystartade tidningen Blossom (bläääh!) Och nej – nämn för fan ingen deckare nu, tack! Men jag kom inte förbi travarna av böcker som alla speglade dessa, i mina ögon, förvridna medelklassvärderingar som jag fått så fett med nog av.

Och valrörelsen gör samma sak. Speglar den enorma medelklassen som har växt och växt och nu håller på att växa ihjäl sig. En missnöjd medelklass är en farlig politisk kraft. Således gör de etablerade partierna allt för att blidka den. Sålunda erbjuds som vanligt kortsiktiga lösningar för att stimulera det materiella välstånd som täpper till truten på denna nervösa medelklass. Så länge de kan renovera sina kök och tjacka en ny och ännu större plattteve bryr de sig inte shit om vad som händer med det kritiska tänkande som utgör grundvalen för en vital demokrati. Sorgligt men sant är ju att diktaturer fungerar bra om befolkningen har det gott ställt i materiellt avseende.

Det är inte en slump att självhjälpsindustrin vunnit så stor terräng under det senaste decenniet. En ekonomiskt hotad medelklass, en detroniserad befolkning som låtit sig styras in i ett konsumtionsvansinne, måste plågas av existentiell tomhet – det står i det finstilta, det de inte läste. Då drar livscoacherna in som en gräshoppssvärm och erbjuder intravenös lycka medan de mjölkar myndigheter, företag och privatpersoner på slantar som kunde ha gjort nytta för ensamstående mammor och unga människor födda på 80- och 90-talen som nu klöser på väggarna.

Och det sorgligaste av allting är att de bästa lösningarna aldrig får bli politiska lösningar. En sådan lösning vore att erbjuda medborgarna fri tid. Tid att tänka, tid att vara kreativ, tid för kärlek och gemenskap, tid för samtal och möten. Löner är ju bara ett sätt att fördela det som produceras. Därför är arbetslöshet absurt i en tid när en del av befolkningen arbetar ihjäl sig (ofta med ganska onödiga arbetsuppgifter) för att få vara kvar i medelklassghettot medan andra straffas ekonomiskt och socialt för att de inte släpps in på arbetsmarknaden.

Och så sitter vi och dör i soffan till underhållning som aldrig får oss att vakna, underhållning som bara bekräftar ännu en gång att lyckan i livet är en trygg och sövande medelklasstillvaro.

Tills vi får cancer, vår partner har träffat en annan och våra barn börjar knarka.

Sleep well!