Etikettarkiv: Lena Andersson

KONFORMISMENS DIKTATUR

(Personerna på bilden har inget med texten att göra)

Skulle du säga till en opinionsbildare of any kind – en redaktör, en kolumnist, en ledarskribent, en recensent eller nöjesjournalist att dennes smak, tes eller åsikt var osjälvständig, då skulle vederbörande bli arg och hävda att hen minsann var professionell och kunnig nog att bilda sig egna uppfattningar. Du har trampat på en öm tå och risken finns att du aldrig blir förlåten. Ja, risken är faktiskt stor att du blir utfrusen ur den sfär där den kritiserade hämtar sin världsbild.

Därmed har opinionsbildaren egentligen redan bevisat sin osjälvständighet. För att återställa ordningen, dvs den självbild som säger till smak- eller åsiktsdomaren att hen är en fritt tänkande individ som minsann står utanför grupptrycket, måste störande element (de som hävdar motsatsen) rensas ut ur gemenskapen.

För att legitimera denna utstötning behöver man omdefiniera den misshagliga sanningssägaren och även själv tro på denna definition. Den som kritiserat opinionsbildaren blir då inte bara en som kritiserat en opinionsbildare/makthavare. Personen ifråga beskrivs som ”bråkig”, ”konstig”, ”korkad”, ”paranoid”, ”missanpassad” – en som sabbar den goda stämningen.

På så vis upprätthålls den egna åsiktshegemonin och opinionsbildarna kan fortsätta bekräfta den smak och de åsikter/värderingar som bildar ett sammanhållande kitt hos dem som äger tolkningsföreträdet.

För att ytterliga stärka den egna gruppens rättrådighet utses ofta en fiende som sägs utgöra ett hot mot de demokratiska ideal som den homogena och inflytelserika gruppen anser sig omfatta. En vi-och-dom-känsla har skapats.

Den egna och ”rättänkande” gruppen har nu lagt beslag på den ”goda moralen” och den ”goda smaken”. Men för att inte känna sig så maktfullkomliga som de faktiskt är måste de inbilla sig själva och varandra att de är vågade och rentav rebelliska, att det är DE som går mot strömmen.

Vi vill gärna inbilla oss att historiens misstag inte ska upprepas av oss och många säger sig befara ett naziåtertåg i o m de främlingsfientliga missnöjespartier som nu intar Europas parlament. De beskylls för att förenkla och spela på folks rädslor. Men vad gör de rättrådiga? Förenklar inte de när de tror att en ny fascism kommer intrampande med marschstövlar? Tänk om den nya fascismen smugit sig in i samtidens strukturer, i själva etablissemanget som så ihärdigt stöter bort de systemkritiska?

Ja, tänk om en ny diktatur kan komma att utgöras av mediernas sektliknande, konformistiska arbetsplatsanda, av deras egendomliga urvalskriterier när de lyfter fram sina nya stjärnämnen vars uppdrag endast tycks gå ut på att antingen leverera grava förenklingar eller spy ur sig simpla och illa underbyggda elakheter.

Jag måste nog säga att jag är mer rädd för Alex Schulman än för Jimmie Åkesson, även om båda gossarna är medieprodukter.

Det som inspirerade mig till att skriva detta inlägg var Lena Andersson, som alltid tänker ett varv längre. Här ett utdrag ur hennes DN-ledare:

Så länge vi orienterar efter värmekällorna och undviker det som riskerar att frysa ut oss är vi färgade av diktaturens mentalitet, anpassligheten.

Så: Om vi en dag lever i en diktatur – kommer vi ens att förstå att det är en diktatur?

Update: Bengt Ohlsson skriver om något angränsande i DN, nämligen om att det som ofta kännetecknar makthavare är att de vägrar erkänna sin makt. Makten ligger alltid någon annanstans.

TID FÖR NYA BERÄTTELSER

folkhemHade egentligen tänkt pausa från politiken ett tag, men två artiklar eldade upp mig igen.

Den ena är skriven av Isobel Hadley-Kamptz och behandlar lånefällan. Enligt artikeln tar svenskarna nya lån på tre miljarder i veckan. I storstäder minskar stadigt antalet hyresrätter, samtidigt som kvadratmeterpriset för bostadsrätter ökat med nära 600 procent sedan början av 90-talet. Det gör att folk i allt högre utsträckning måste låna enorma belopp för att bara få någonstans att bo. Att låna pengar uppmuntras också av det finansiella systemet, det sätter sprätt på konsumtionen. Konsumtion anses vara det överlägsna medlet mot lågkonjunkturens negativa effekter. Så folk lånar. Och lånar.

Men lånefesten ger även baksmällor. För det första blir de skyhöga skulderna ett hinder mot att säga upp sig från jobbet, tagga ner och ändra kurs. Vad gör det med våra möjligheter att exempelvis ifrågasätta villkoren på våra arbetsplatser? Vad gör det med vår förmåga att tänka kritiskt och visa civilkurage? Skuldbördan skapar fogliga medborgare.

För det andra kan de vidlyftiga lånen bli en fattigdomsfälla. Om man blir långtidssjuk eller arbetslös eller bara går i pension är risken stor att räntorna inte kan betalas. Man kanske måste sälja sin bostad till underpris och sitter då kvar med en skuld man inte kan lösa (för dem som går på socialbidrag är det ett krav att sälja bostaden).

Det gäller alltså att vara frisk, att inte klaga, att inte stanna upp, att inte ha satsat på fel jobb eller fel företag (som det kan börja gå dåligt för), och det gäller att inte vara solidarisk med dem som misslyckats med att uppfylla nämnda kriterier. Och som på beställning sänker sig den ideologiska överbyggnaden som en cynisk flumridå: Var inget offer! Det är inte hur man har det, utan hur man tar det. Du är din egen värsta fiende. Etc.

Och den inställningen är så vedertagen att t o m Hollywood kan driva med den. Men tillsammans med socialdemokratins kris och högerns nya, liberala, skepnad skapar verklighetens skoningslösa kommersialism och dess Bli din egen lyckas smed-ideologi en skrämmande tomhet och en total brist på politiska visioner. Jag menar visioner om det goda samhället, ett samhälle där medborgarna är medskapande, ett samhälle som grundar sig på våra genuina behov, inte bara på rädslan att inte kunna betala våra räkningar.

Men hur ska vi kunna föreställa oss något annat, något bättre, en mening med tillvaron, när vi varken har tid eller mod att ställa frågan till oss själva om vad vi egentligen värdesätter? Konsumtionens ledstjärna lyser skarpt över familjens sköten. De belånade hemmen är avfolkade större delen av tiden, när vi inte sover. Många familjer har inte ens tid eller ork att samlas runt en gemensam måltid där riktiga samtal kan utspinna sig. Också våra bostäder är fasader.

I detta tomrum famlar vi efter sätt att stilla en djupt upplevd klåda i själen. Och väljer den enklaste lösningen: vi blir missbrukare. Mer av samma. Vi köper andliga steroider – mindfulness, retreatresor, yogakurser, schakrahealing – och vi tar det helst intravenöst. Så här blir du lycklig på två sekunder! Sedan skrattar månglarna på vägen till banken.

I samma tomrum, där kultur är något vi skaffar oss på bensinstationer, där du måste hänga med i Idol för att hänga med i snacket, i dessa utrymda intellekt förtvinar fantasin. Den enda kreativa akt vi ger oss hän åt är vilken färg vi ska ha på de nya soffkuddarna.

I detta oreflekterande klimat kan enkla och primitiva lösningar vinna stort gehör. Och det är just i detta utsvultna och på samma gång proppmätta tillstånd som vi därför behöver ett politiskt nyskapande.

Vi behöver en berättelse om vilka vi är och vart vi skulle kunna vara på väg.

Om detta skriver Lena Andersson i DN, och hon skriver så bra att artikeln måste läsas och stå för sig själv.

Kanske kommer den nya berättelsen att utspela sig kring medborgarnas tid? Tid är ju det enda vi aldrig kan få tillbaka.

DEN DÖENDE MEDELKLASSEN

soffpotatis1Jag är egentligen för trött för att skriva, men nu sitter jag här och hör helikoptersmatter som torde komma från någon avdelning av det där jääävla bröllopet. Och jag kan verkligen inte ens förmå mig att slå på teven.

Allt jag redan tänkt har Lena Andersson formulerat så perfekt som det bara går, i DN. Hon skriver om den total(itär)a kärleken, denna heteronormativa tvåsamhet som nu även blivit homonorm. Peter Jöback berättade glatt i P1:s Stil om sitt stundande bröllop, halleluja.

Inte många ifrågasätter längre äktenskapet och kärnfamiljen, den gamla kvinnofällan. Vi rättar oss i ledet och tar sikte mot altargången. Nästan alla lånar ut sig till det kungliga jippot, ty vem vill förneka kärleken, det vackraste som finns? Till priset att vi låter bli att tala om allt som pågår i kärlekens namn.

Vi vill leva i en dröm. Särskilt nu, när demokratin håller på att vittra samman i dess mest väsentliga avsnitt, och därför är det svårt att inte hemfalla i misantropi.

Likriktningen är fanatisk. Jag skulle ut och köpa en bok efter att jag kastat runstenen till läsplatta i väggen. Det gick inte. I det konforma och knapphändiga utbudet trevade jag efter en roman med bett, med samhällskritik, som gestaltar andra sorters livskvaliteter än dem som bjuds ut i nystartade tidningen Blossom (bläääh!) Och nej – nämn för fan ingen deckare nu, tack! Men jag kom inte förbi travarna av böcker som alla speglade dessa, i mina ögon, förvridna medelklassvärderingar som jag fått så fett med nog av.

Och valrörelsen gör samma sak. Speglar den enorma medelklassen som har växt och växt och nu håller på att växa ihjäl sig. En missnöjd medelklass är en farlig politisk kraft. Således gör de etablerade partierna allt för att blidka den. Sålunda erbjuds som vanligt kortsiktiga lösningar för att stimulera det materiella välstånd som täpper till truten på denna nervösa medelklass. Så länge de kan renovera sina kök och tjacka en ny och ännu större plattteve bryr de sig inte shit om vad som händer med det kritiska tänkande som utgör grundvalen för en vital demokrati. Sorgligt men sant är ju att diktaturer fungerar bra om befolkningen har det gott ställt i materiellt avseende.

Det är inte en slump att självhjälpsindustrin vunnit så stor terräng under det senaste decenniet. En ekonomiskt hotad medelklass, en detroniserad befolkning som låtit sig styras in i ett konsumtionsvansinne, måste plågas av existentiell tomhet – det står i det finstilta, det de inte läste. Då drar livscoacherna in som en gräshoppssvärm och erbjuder intravenös lycka medan de mjölkar myndigheter, företag och privatpersoner på slantar som kunde ha gjort nytta för ensamstående mammor och unga människor födda på 80- och 90-talen som nu klöser på väggarna.

Och det sorgligaste av allting är att de bästa lösningarna aldrig får bli politiska lösningar. En sådan lösning vore att erbjuda medborgarna fri tid. Tid att tänka, tid att vara kreativ, tid för kärlek och gemenskap, tid för samtal och möten. Löner är ju bara ett sätt att fördela det som produceras. Därför är arbetslöshet absurt i en tid när en del av befolkningen arbetar ihjäl sig (ofta med ganska onödiga arbetsuppgifter) för att få vara kvar i medelklassghettot medan andra straffas ekonomiskt och socialt för att de inte släpps in på arbetsmarknaden.

Och så sitter vi och dör i soffan till underhållning som aldrig får oss att vakna, underhållning som bara bekräftar ännu en gång att lyckan i livet är en trygg och sövande medelklasstillvaro.

Tills vi får cancer, vår partner har träffat en annan och våra barn börjar knarka.

Sleep well!