Etikettarkiv: Leif GW Persson

EN FÖRFATTARES DÖD

unni_mur_alt1Jag hade hoppats att jag inte skulle behöva skriva om det här, men nu ser jag mig nödd och tvungen. Min nya bok Bluffen är nämligen tystad och kraftigt motarbetad av våra största maktcentra. Nej, jag är inte paranoid eller inbilsk. Jag har funnits i branschen tillräckligt länge och känner tillräckligt många människor i den för att få det hela kvittrat i mitt öra.

1

Det är ju väldigt tjusigt med tryck- och yttrandefrihet, fint att läsa behjärtansvärda texter i de stora drakarna om maktövergrepp, korruption och haltande demokrati. Angeläget att få ta del av Wikileaks dokument över nedtystade missförhållanden. Viktigt att analysera Mellanösternkonflikten.

Det som är långt borta.

Det går också bra att ge fanatiska medelmåttor som Marcus Birro ett obegränsat medieutrymme. Självcentrerade histrioniker med huvudet i arslet kan aldrig kläcka ur sig obekväma sanningar eftersom de har fullt sjå med att vårda den ömtåliga myten om sig själva. Och så kan man ägna spaltkilometer åt Sverigedemokraterna. Stolt sträcka upp näven och förkunna att man är mot rasism.

Media framhåller gärna att de ägnar sig åt självkritik. Thomas Mattsson har till och med skapat en väl synlig spalt där han rättar till felaktigheter i tidningen. Men vad går i övrigt mediernas självkritik ut på? Är det när kvällstidningarnas chefredaktörer får tuppfäktas om lämpligheten gällande vissa namnpubliceringar eller rubrikskapande kring ej bekräftade men spektakulära missgärningar, exempelvis Sven-Otto Littorins eventuella sexköp? Är detta den enda mediekritik som står oss till buds?

När Gömdaskandalen rullades upp blev raseriet i bloggosfären så stort att riksmedia inte längre kunde avstå från att ta upp frågan. Men det var en tråd i härvan som klipptes av och som fick ligga kvar och fräsa bland bloggarna. Det var den kanske mest intressanta och den handlade om de mäktigaste mediernas utbredda vänskapskorruption. Den självkritiken ägnar sig inte våra medier åt, att kartlägga vilka som äter ur samma köttgryta, vem som sitter i knät på vem. Vilka mediechefer som firar semester ihop och umgås ymnigt på fritiden.

Inte heller redovisas de pengaströmmar som forsar mellan bokförlag och media, avtalen som görs upp, de till mutor gränsande rabattvillkor som sluts i olika led, eller de lojalitetsband som knyts mellan starka medieprofiler och det profithungriga bokförlaget, där medieprofilerna får sina böcker utgivna till monstruösa marknadsföringsåtgärder.

Ponera att den folkkäre tevekändisen X ger ut en bok på förlaget Y som ger tidningen Z feta erbjudanden om att till sin bilaga distribuera gratis ljudböcker eller pocketutgåvor. Dessutom umgås X privat med både Z:s chefredaktör och med förlagschefen på Y. Tror ni då att X eller tidningen Y skulle vilja befatta sig med en person som ifrågasätter dessa ekonomiska och vänskapspräglade samband?

Nej, eller hur?

Bluffen är en rolig bok, lätt att läsa, men det gör den bara ännu farligare. En rolig och lättläst spänningsroman som avslöjar makt och korruption i bok- och mediebranschen skulle ju kunna nå ut också. Klart att den måste stoppas till varje pris av dem som blir avklädda. I det här lilla landet har vissa medieprofiler fått mer makt än ministrar, mer makt än chefredaktörer på stora mediehus. Jag valde att låna in Jan Guillou och Leif GW Persson som romankaraktärer för att illustrera denna makt. Och nu sitter alltså chefer för våra riksmedier och blockerar allt inkommande material om min bok för att rikstjurarna, deras egentliga överhuvuden, vill ha det så. De lyfter helt sonika ut artiklar om Bluffen. Inte ens en recension har boken fått i stockholmspressen. Tänk att vara så ägd. (Disclaimer: En alert läsare upplyste om att AB hade en recension. Dock står den inte att finna på webben av någon anledning. Thente vek en hel kolumn i DN innan boken kom ut, fast det var ju ingen recension, dock är jag mer än nöjd med DN:s insats, det behöver jag nog poängtera. Främst vänder jag mig mot krypandet och rövslickandet i den svenska medieeliten.)

Naturligtvis skulle Guillous och GW:s undersåtar protestera om de läste detta. De skulle skylla på allt möjligt. Platsbrist, nyhetsvärdering, tillfälligheter. Men nu har jag ju mina källor. Dessutom skulle nog Thomas Mattsson hänvisa till att Expressen minsann inte drog sig för att trampa Guillou på tårna när de publicerade KGB-skandalen, vilket Guillou såklart rasat över, eftersom hans kungakrona tillfälligt hamnade på sniskan av avslöjandet.

Men mediernas uppgift att granska makten måste väl gå ut på mer än att sätta dit makthavare för att de betalat en Toblerone ur fel portmonnä, köpt en bostadsrätt, fått en Louis Vuitton-handväska i present, skattefifflat eller eventuellt gått till prostituerade. Även om den sortens avslöjanden också kan ha sin relevans behöver ju maktens själva mekanismer granskas. Med det avser jag sättet som makten, framförallt mediemakten, utövas på; hur den missbrukas, hur den vidmakthålls, hur dess kritiker förtigs och hur dess tronföljare utses – denna maktgranskning äger inte rum överhuvudtaget.

Jag tror att allmänheten skulle vara oerhört intresserad av att få veta vilka kotterier och kamaraderier som finns inom medierna och hur spelet bakom kulisserna egentligen ser ut. Det är det min huvudperson Berit Hård upptäcker i förbifarten medan hon försöker undvika att själv bli korrumperad. Men den typen av maktgranskning undviker media, för då skulle ju folk kunna bli upplysta på allvar om hur den tredje statsmakten på sikt undergräver demokratin. Då är det bättre att slänga ut ett köttben då och då om svarta barnflickor eller en och annan muthärva.

Ignorance is bliss, särskilt för makthavarna.

2

Nu kanske någon tror att detta är ett pity party à la Birro eller Ranelid om att jag inte fått tillräckligt med media kring min senaste roman och att jag bara vill tjäna pengar. Så är det inte. Vad jag gör just nu är att slåss för min och för mitt författarskaps överlevnad. Ni anar inte hur mycket mer jag hade kunnat berätta om räv- och rackarspelen i själva bokbiznizen. Men det tar jag kanske en annan gång. Jag ser hur som helst inget egenvärde i att flamsa runt i diverse mediejippon, oftare tackar jag nej än ja. I tingeltangel-sammanhang är jag nämligen välkommen, där är jag ju inte farlig. Men media har alltid skrämt mig. Ofta infinner sig ett diffust och kvarsittande obehag av att närvara i spalterna eller i rutan. Förutom när jag får chansen att meddela mig med mina läsare om något jag skrivit. Skriva är allt jag ber om. Nu hotas den gärningen, och därmed är även jag själv hotad.

Medan jag skrev Bluffen fick jag idel ryggdunkar från människor som fick reda på vad boken handlade om. Människor i branschen. De ville gärna förse mig med smaskigt skvaller om de nämnda personerna (skvaller som jag inte har använt mig av). De jublade över mitt mod.

De hyllar mitt mod även nu. Jag är ute mycket, träffar massor av folk. ”Tänk, att du vågar utmana de där gubbarna!” Paradoxalt nog är det just denna inställning som kräver att jag är modig. Det är ju rädslan att opponera sig som ger makthavarna deras makt. Men jag är faktiskt ganska less på att höra det nu. Att jag är modig. Om det nu är en så viktig egenskap – se till att förvärva den då! Istället för att bänka er på första parkett för att se på medan jag förblöder.

”Du är så stark”, får jag jämt höra. ”Du är så stark, du reser dig alltid.” Nu börjar jag faktiskt undra varför jag ska det. Är det för att ge en ny föreställning där jag ska slåss från den dödsdömdes position?

Det är inget fel på mitt självförtroende som författare. Frågan är om det finns plats i den här dypölen för en författare som jag. Och nu håller det scenario som utspelas i Bluffen på att iscensättas i realtid. Läser ni boken får ni reda på vad. Arbetstiteln var En författares död. Enligt medielogikens prioriteringar är en kvinna för övrigt alltid mer värd som lik än som levande.

Jag hade också tänkt kalla boken Alla älskar en död författare.

Nu heter den som bekant Bluffen. Det är bättre. Och apropå det. Det var jag som bröt mig in i Jannes vinkällare, denna viktiga nyhet som hamnade på löpet och gav Janne chansen att än en gång få gråta ut i teve. Men de där svindyra vinerna smakade bara blask. En riktig vinkännare går efter smaken och inte prislappen. Och medaljerna som Janne köpt på en tobaksaffär i Finland var ju fejk, så de slängde jag i grovsoprummet. Det jag kastar där brukar alltid komma till användning. Kanske går någon uteliggare runt med dem nu.

VEM KAN MAN LITA PÅ?

bild15

Trots hettan måste jag försöka få ordning på torpet gällande den pågående Littorinhärvan.

För det första: Den omtvistade krishanteringen. Att regeringen släppte karln som om de blivit skållade var i själva verket en alltför sen reaktion. Littorin var ju inblandad i en skitig vårdnadstvist – det är där de borde stått på bromsen. För länge sedan m a o. Med få undantag (förekomst av incest, övergrepp etc) tyder utdragna vårdnadsutredningar på att de inblandade vuxna inte är vid sina sinnens fulla bruk. En minister som är engagerad i en sådan process är direkt olämplig på sin post.

För det andra: Moralfrågan. Många libertarianskt sinnade män ifrågasätter sexköpslagen och ogiltigförklarar sexköp som ett brott. De avfärdar lagen som ”moralisk”, en del kallar t o m moral en ”1900-talsföreteelse” och ett sätt för vissa att känna sig förmer än andra. Men hur många vill leva i en civilisation utan moral (om man ens kan tänka sig en civilisation utan moral)? Det är väl moralen som gör oss just mänskliga. Men varje gång en hot shot gör sig skyldig till en primitiv förseelse, rentav en lagöverträdelse – då försvaras hen med ordet ”mänsklig”: hen är ju inte mer än människa. – Skilj på moralkakor och moral, s’il vous plaît.

För det tredje: Påståendet att skandalen är en tragedi för alla inblandade. Exfrun lär knappast ha haft något emot att hennes antagonist dragits i smutsen. De enda som har rätt att uppleva saken som en tragedi är väl barnen, men den tragedin seglade upp redan i o m vårdnadstvisten. OM den f d prostituerade kvinnan ljuger (vilket Littorin påstår) må det vara tragiskt, men sammanfattningen – att det är en tragedi för alla inblandade – är nästan detsamma som att slå fast att kvinnan ljög. För, om det stämmer, att Littorin köpt sex, då är det ingen tragedi för honom. Då är det en konsekvens av en vuxen politikers handlande, eventuellt också en indikation på sexmissbruk. Men det är ändå den vuxne som ska ta ansvar för sitt beteende och dess följder

Den ende hitintills som lyckats hålla huvudet kallt i hettan och skrivit klarsynt och osentimentalt om Littorinaffären är – läs och häpna! – Leif GW Persson i Expressen. Idag är han själv en makthavare, men blev hårt straffad en gång i tiden när han bekräftade sanningen om Geijeraffären och råkade ut för Palmes dementimaskin. Då sparkades han köksvägen rätt ut i kylan.

Jag tar inte ställning till Littorins eventuella skuld, men jag tänker inte delta i något pity party förrän hans eventuella oskuld klarlagts.

Och när jag ögnar i kommentarsfälten till artiklarna om Littorin och ser det kvinnofientliga raseri som så vildsint florerar där, då är jag jävligt glad över att vi har ett statsskick med representativ demokrati. Därför är det kanske extra viktigt att hålla viss koll på moralen hos våra politiskt valda representanter.

Henrik Alexandersson har iaf haft den goda smaken att leta fram detta ur det korta minnets gömmor. Då var det pressekreterare Littorin som flåsade Per Bill i nacken för att denne kört fyllerally med sin barnvagn:

Sven Otto Littorin bekräftar i dag för Expressen: Ja. Jag ställde en rak fråga till Pelle (Bill). Antingen går du ut och berättar om vad som har hänt och att du ska ta en time- out från politiken. Eller också gör jag det som partisekreterare, om du inte orkar. Jag sa också åt honom att han måste söka professionell hjälp. Vi kunde inte vänta. Vi måste informera snabbt, för vår skull i partiet, för Pelles skull.

Så: Vem kan man lita på? (Så löd f ö rubriken till en av Göran Lindbergs föreläsningar.)

Update: Jan Helins vettiga förklaring till publiceringen.