Etikettarkiv: kulturskymning

I'M SO BORED WITH THE USA

img_3334Så, nu ska jag berätta lite om min tripp till det förlovade landet.

Det är inte första gången jag besöker amerikat, men det är första gången jag är i kaliforniat. Egentligen hade jag tänkt åka till San Francisco, men där var för kallt så här års. Så jag bestämde mig för LA.

Varför just jag? Jag som egentligen avskyr allt det USA står för. Redan vid inkörsportarna undrade jag varför det ska vara så jävla svårt att komma in i landet. Men jag har länge sett en utveckling i Sverige som vrids alltmer mot den amerikanska livsstilen. En allt större och alltmer välbeställd medelklass. En alltmer krass kommersialism. En tilltagande individualism. Medmera. Så jag ville väl se hur långt skadan framskridit och jämföra med moderlandet.

Och omväxling förnöjer. Nu har jag varit här i några dagar, och först av allt kan jag konstatera det alla redan upplyst mig om: LA är bilismens absoluta triumf.

Varje morgon sticker jag ut och springer en runda uppåt mot kullarna. Framför varje smäckig villa står det två bilar. Utanför mitt fönster (jag har balkong också) pågår en vansinnig biltrafik på Hollywood Boulevard. Det låter flott med Hollywood. Men fy fan, vad fult här är. Låg bebyggelse, mest bara ludor, som ibland viker undan för stora bilparkeringar och fickor med enbart hamburgarhak, Starbuck’s, Subways, Donuts och diverse salonger där man kan tatuera sig, klippa håret eller fixa naglarna – allt under en vidrig och gräll neonrörsbelysning.

Jag vet att många får en annan bild av den här staden. Man kan undvika det jag ser och bara röra sig i de poshigaste kvarteren. Fast varför? Eller: hur gör man för att slippa se skiten? Det är alltså dessa feta boulevarder som ibland korsas av highways, och om man går på tvären kommer man in på förortsliknande villagator med fruktansvärt ful bebyggelse, ofta i tysk stil, med fusk-korsvirke. Eller bara som kåkar byggda av Lego.

Jag promenerar hemåt om kvällarna och bara förundras över bristen på smak och stil. Och märk väl, att jag kan gilla det som är plottrigt och tacky. Men det här är bara hiskligt. Rätt vad det är dyker en kyrkjävel upp. Eller kyrka är synd att kalla det. De har bara fläkt upp några väggar och en skylt. Och dit går folk och ber och lyssnar på predikanter! För jänkarna är dessutom ett religiöst folk.

Jag begick det stora misstaget att berätta för en snubbe jag träffade att det var ”ugly” här. Han blev sårad. Det skulle kanske jag också ha blivit om en uppblåst turist sa att Stockholm var fult. Men ärligt: Stockholm är fortfarande en fin stad och Sverige är fortfarande ett fint land. Men vill vi få det så här? Som det är i Staterna? Apatiska människor som slafsar runt i illasittande jeans och gympadojor för tio dollar. Fattiga, fast ändå feta på friterad mat? Som tar vilka skitjobb som helst bara för att kunna bo och käka?

Och så överallt denna äckliga reklam för superstjärnornas senaste bidrag till kulturskymningen. Snacka om storstadsdjungel.

Jag har inte uppfunnit hjulet här, denna iakttagelse är jag alls inte ensam om, men den blir så slående just här i LA när jag åker buss eller tunnelbana med människor som inte ens har råd med bil i detta motoreldorado. Tuben är dessutom underutvecklad och bussarna är överfulla.

Jag inser hur bra jag har det. Och jag lovar – jag hade gråtit varje morgon om jag vaknade upp i en av de stillösa villorna mellan Sunset Boulevard och Hollywood Boulevard. Även om det säkert anses fint att få disponera över ett hus i kvarteren här omkring skulle jag bli djupt deprimerad av att vara förunnad det.

Var detta vad den fria marknaden och kapitalismen gav oss? Är det ditåt vi strävar? Är det vad vi kallar utveckling? Ett brutalt klassamhälle där de obemedlade kan sitta på en fullknökad buss med obarmhärtig belysning som exponerar deras trötta och nötta ansikten medan de ser ut över bergen med pangvillorna, salongerna med botoxbehandlingarna och reklamen för den senaste bästsäljarboken: ”How to stay sexy forever” med ett vitt kvinnoansikte tillhörande en nerbantad kärring som sluppit äta sig mätt på hamburgare och donuts – ska vi få det så, Reinfeldt?

Ska vi få det så, EU? Fri konkurrens?

Och under tiden direktsänds revolten i Egypten som bästa teveunderhållning med förundrade utrop över vad teknologin lyckats åstadkomma, för det är väl en hollywoodfilm som skildrade hjältesagan om Facebook, va?

Och konstigt nog har just Hollywood gjort flera riktigt bra filmer på sista tiden. Vantrivs även Hollywood i kulturen?

BODSTRÖMS DECKARE GAV SD PLATS I RIKSDAGEN

lobbyistenNu ska jag leverera ett halsbrytande resonemang, men efter den här valrörelsen och dess utfall ter sig tillvaron ändå så bisarr att jag ger mig ut på denna slingrande väg. Så håll i er:

Thomas Bodströms deckare bär skulden till det bedrövliga valresultatet.

När alliansen segrade 2006 hade redan den liberala marknadsekonomin börjat löpa amok. Avregleringar, utförsäljning av allmännyttan, nedrustning av välfärden, förnedring av arbetslösa, evighetslånga vårdköer och en centralstimulerad köpfest för den stressade, livspusslande medelklassen var i full gång under Göran Persson-regimen. Svenska folket fick uppleva ett omvälvande systemskifte långt tidigare än den dag då alliansen tog över rodret för att slutföra arbetet med den totala marknadsanpassningen. Eller uppleva – ge bröd och skådespel åt folket, så håller de sig lugna och märker inte vad som sker.

För det är vad de senaste två decennierna burit i sitt sköte: Underhållning.  Underhållning till jävla döds. När det blev fritt fram för reklamfinansierad tv och radio exploderade dessa etermedier i en kaskad av glitter, jinglar, tuttar och muzak som den svältfödda public service-befolkningen välkomnade som när barn uppfödda på havregröt bjuds på en skål med färggrant lösgodis.

Sen dess har junk food och lösgodis, i överförd bemärkelse, dominerat det kulturella utbudet. Ge folk vad folk vill ha! Detta Bert Karlssonska slagord har skallat över kulturlandskapet och blivit en klyscha som nu fått en demokratisk klang. Och vad folk vill ha är naturligtvis sockerlösning, helst intravenöst. Varför ska skolbarnen behöva tugga sig igenom vårt fullkornsbakade kulturarv? Köp istället in Jonas Gardell och Jan Guillou, i klassuppsättningar. Det är väl bra att de läser. Hellre att de läser något än inget alls.

Vi har alltså gjort dygd av Bert Karlssons filosofi, och även syftet – att bli svintät på människors dåliga smak – är numera hedervärt. Idag står författare med socialistiska rättvisepatos på kulturscenerna och rabblar ogenerat upp sina försäljningssiffror och allt de kunnat köpa för slantarna dessa genererat. Coolt! Och uppenbarligen skäl nog att tjacka den där deckaren.

Och där har vi Bodström, som hedrar denna kulturella bottennotering genom att skita ur sig undermålig kiosklitteratur och som deltar i full skala i det kommersiella jippo som marknadsekonomin släppt loss. Så tydligt som han bara kan går han kommersialismens ärenden, i sällskap av sina partikamrater som alla beter sig som popstjärnor i underhållningsindustrins olika utmarker.

Klart som fan att moderaterna kan kuppa och kapa ordet ”arbetarparti”.

Klart att Jimmie Åkesson får en plats i solen när hela tillvaron förvandlats till en jouröppen Kiviks Marknad som trängt ut all reflektion till förmån för sövande och kravlös underhållning som skåpat ut alla språkliga nyanser, allt kritiskt tänkande, alla alternativa livsstilar, alla filosofiska spörsmål, alla bildande resonemang och alla försök att skildra människans hela komplexitet.

Klart att släthyade Jimmie boy framstår som ett under av äkthet där han på okonstlat blekingemål drar växlar på den rädsla och det politikerförakt som gror därute, utanför medelklasspolitikens yogifierade snömos och kommersiella lyckohjul. Hur skulle en proppmätt medelklass som flaxar mellan botox och detox märka av den frustration som nu kanaliserats in i ett parti med nasserötter? Hur skulle Mona Sahlin kunna ge röst åt människor hon aldrig hör, människor som inte åker till Barcelona för att partaja lite?

Och när valvakan kläddes i underhållningsindustrins dramaturgiska grepp, som om den vore en Idolomröstning, eller när ett enormt koppel journalister störtar till SD:s valvakelokal, beredda att flascha på utav bara helvete när Jimmie äntrar scenen, då ser vi en stjärna födas. Ty, det är så stjärnor skapas.

Och på samma sätt som när folk blint köper en Bodströmdeckare för att de reser sig i jättelika travar så att hela folket kan köpa varsin, på samma sätt springer alla åt samma håll, mot vinnaren, mot den som har ljuset på sig. Det är detta beteende som den s k fria marknaden odlat och premierat medan de sövt ner förmågan till kritiskt sinnelag med hjälp av samma marknadskrafter, där den enklaste underhållningen får det mesta utrymmet.

Så har hela det här valet kulminerat i en brakshow där sossarna losade big time (served the fuckers right) för att deras företrädare så lydigt och vällustigt och egoistiskt anpassade sig efter den fria marknaden, där moderaterna kammade hem nästan hela spelet och där vi fick en joker i leken, som säkert inom kort kan ses frottera sig med Bodström/Pagrotsky et al på diverse galamingel i nöjesindustrins kölvatten.

Grattis Sverige! Och grattis till den gigantiska, dygnet runt-öppna Marknaden som skramlar ända in i sovrummet där en Bodströmdeckare ligger och väntar på nattduksbordet.

Ja, grattis till en ny demokrati! FTW!