Etikettarkiv: korruption

KOKAIN GÖR INGEN FIN

cocaLasse Wierups och Matti Larssons Svensk maffia var något så ovanligt som en trovärdig skildring av buset i det här landet – det tyckte t o m busarna själva. Samma sak ansåg busarna om Infiltratören. Den har jag inte själv läst (märk väl: jag är ingen buse).

Den nya boken Kokain – drogen som fick medelklassen att börja knarka – av Wierup och Erik de la Reguera är säkert lika trovärdig och bra. Förutom i grundantagandet och i sensmoralen.

Per Svensson köper det hela rakt av i sin DN-recension. Han skriver:

Allt är intressant, men det som bär det 500-sidiga reportaget är dess politiska patos, det outtalade därför som ligger gömt i boktiteln. Kokain har fått medelklassen i väst att knarka, därför faller fattiga länder samman.

Att fattiga länder faller samman för att det finns en stor efterfrågan på kokain i de rika länderna står utom allt tvivel. Men jag förhåller mig frågande till antagandet att kokainet har fått medelklassen i väst att knarka. Det gör även Johannes Forsberg i sin Expressenrecension. Han avslutar den med att det finns andra förklaringar till att människor börjar knarka, bland annat leda och ”själens obotliga ensamhet”. Och det håller jag med om.

Hade inte kokainet funnits skulle såklart medelklassen i väst använt en annan drog. Vill man döva sig, då hittar man sätt att göra det på. Som någon sa: Verkligheten är till för dem som inte klarar av att ta droger. (OBS: Skämt!)

En människa som är tillfreds med sig själv och sitt liv torskar inte på droger. Det visade sig exempelvis att soldater från Vietnam som var allvarligt heroinberoende medan de befann sig i krigets fasor kunde sluta utan vidare när de kom hem igen. Antagligen av det enkla skälet att de då mådde bra igen. Man tar inte droger för att det finns. Man använder rusmedel för att man vill bort från pressande förhållanden eller för att döva inre demoner.

Det är inte så konstigt att det framgångsrika behandlingsprogram som kallas Minnesotamodellen klassar även alkohol som en drog. Samma gäller inom 12-stegsprogrammen Drug Addicts Anonymous, Cocain Addicts Anonymous och Narcotics Anonymous. Du får ingen medalj om du inte även är avhållsam från alkohol och receptförskrivna men beroendeframkallande läkemedel. Alla sinnesförändrande substanser räknas som droger. Och varför? Jo, för att den som vill fly verkligheten kan göra det på flera olika sätt och med flera olika substanser, även om de flesta har en personlig favorit (en primärdrog). Man använder alltså inte droger för att de finns, utan för att man av ett eller annat skäl vill bort från sig själv.

Sedan har vi det moraliska budskapet i Kokainboken, vilket tyder på … naivitet, kanske? Lasse Wierup säger i en DN-intervju:

Ungdomar, och framförallt välbeställda 70-talister som köper rättvisemärkta bananer kan nog avstå från kokain om de får klart för sig vilka människoföraktande organisationer i Latinamerika de stöder med sina missbrukspengar. Om de får veta hur maffia­strukturerna utnyttjar människor i underläge.

Tänk om det vore så väl! Shit, vad grymt om blotta sanningen räckte som antikroppar mot korruption, utsugning, övergrepp och allt jävla elände som den här arma planeten är nedlusad av. Men vad säger oss erfarenheten? Folk kan ju för fan inte ens säga åt en granne som spöar skiten ur sin fru. Domare som köper sex får fortsatta uppdrag. Björn Rosengren? Hur länge var han rökt? Berlusconi? Bojkottar vi italienska produkter?

Och här handlar det dessutom om en drog. Drogens kraft är ohyggligt stark. Det första som ryker hos droganvändare är dessutom moralen. Att bojkotta en drog är inte direkt som att bojkotta bananer eller apelsiner. Och inte ens det gör vi i tillräcklig utsträckning.

Wierup och hans medförfattare gör utmärkt research. Men slutsatserna de dragit av kokainhandeln är verklighetsfrånvända. Det kommer framtiden garanterat att utvisa.

Tuff skit för alla som sätter för stor tilltro till människors moral i en kultur utan ryggrad.

TÄNK SJÄLV – MEN SKYLL DIG SJÄLV!

david_mot_goliat_1Tänk själv!

Det slagordet var poppis bland politiska hippies en gång i tiden. Och bland anarkister.

Att tänka själv är en bristvara. Dessutom är det jobbigt. Det innebär att man kan sabba stämningen och känna sig alienerad. I värsta fall blir man straffad av ett starkt etablissemang.

Just idag vill jag nämna två personer som tänkt själv och vågat gå mot strömmen.

Den ena är unga Amanda, som tog parti för den utfrusna och numera rikskända Linnéa från Bjästa.

Den andre är Erik Gandini, killen bakom dokumentärfilmen ”Videocracy” (visas på tisdag i SVT1 kl 22.00).

Båda är visslare, var och en inom sin kontext. Det krävs stort mod hos en tonårsflicka i ett litet bysamhälle för att peka ut den orättvisa som drabbade hennes kompis. Och det behövs en rejäl dos civilkurage för att skapa en avslöjande dokumentär om en av Europas värsta psykopatiska maktmissbrukare Silvio Berlusconi. Även om texten han skrivit i DN framkallar TLDR (too long didn’t read)-känslor är den värd besväret.

När folk i efterhand får reda på hur korruptionen och fegheten fungerar ihop blir de ofta indignerade. Bjästaskandalen är ett perfekt exempel på det. Men vi vill inte kännas vid vår egen feghet i vardagen.

Erik Gandini:

Italien är inte ett land där journalister sätts i fängelse eller mördas. Bristen på pressfrihet handlar om försiktighet, man är rädd om sin anställning och sin privatekonomi. Det är inte ens säkert att Berlusconi själv står bakom varje censurdekret. När man vet att kungen kan bli arg, så blir vanliga människor mer rojalistiska än kungen själv.

Det är inte modigt att efteråt, när någon framgångsrikt blåst i visslan, förfasa sig över de oförrätter som visslaren avslöjat. I själva verket är väckarklockan oftast ute på djupt vatten, och nickedockorna ser gärna på när han kämpar mot kallsuparna och är nära att drunkna.

Margaret von Platen skriver i sin ”Sanningssägare eller karriärist – en bok om civilkurage”:

Bilden av sanningssägaren som uppskattad hjälte är förljugen. Det är svårt nog att, såsom budbäraren, framföra andras negativa nyheter. Än värre är det att vara den som själv avslöjar missförhållanden och till råga på allt basunerar ut dem till allmänheten. Dessutom är det osäkert om det kröns med framgång.

Videocracy tar inte slut där filmen slutar. Den har blivit extremt motarbetad av Berlusconis vasaller och praktiskt taget stoppad. Majoritetens sympatier ligger ännu hos maktmissbrukaren.

Och i Sverige. Vad händer här? Vem är vår Berlusconi?

IDAG KÄND I MORGON SKÄMD

stieg

Apropå det här med kändisar. Som bara blir alltfler. Och som desperat slåss om medieutrymmet.

Johan Croneman skrev en tevekrönika om fenomenet Kändisar som tar sig själva på för stort allvar. Och kom in på en tankegång som lätt glöms bort, nämligen den som handlar om konstnärskapet, alltså det som gjort en del av kändisarna kända.

”De riktiga konstnärerna sliter med sina uppgifter, brottas med sina tvivel, slåss mot en värld som går på tvärs med deras ideal. Ifrågasätter sina roller, sina privilegier, ser sig som en del av världen. Inte enbart som en del av en vip-inbjudan.”

Och jag läser vidare i en annan artikel, ett utdrag ur Kurdo Baksis nya bok Min vän Stieg Larsson.

”Stieg ville bli en bestsellerförfattare. Detta önskemål bottnade inte endast i att han ville tjäna pengar, han ville tjäna pengar för att kunna förverkliga sina drömmar: fortsätta att ge ut Expo, kanske grunda ett institut som kontinuerligt bevakade intoleranta grupperingar. Med hjälp av en god ekonomi ville han förändra världen. Pengarna han tjänade på sina böcker skulle han kunna använda till att hjälpa andra människor. Personligen var han inte intresserad av att leva i lyx. Han skulle nog inte byta ut sin svarta axelremsväska mot en attachéväska!”

Jag leds in i den kluvna tankegång jag många gånger haft om Stieg Larsson. Som kanske en av de sista i Sverige öppnade jag äntligen Män som hatar kvinnor, förra året. Och efter 20 sidor var jag fast, jag som inte ens gillar krim i vanliga fall. Men texten brann av genuint hat mot korruption och förtryck, inte minst kvinnoförtryck. Det känns rättvist att Milenniumtrilogin blivit några av världens mest sålda böcker. Jag gläds åt det. Men tänk om Stieg Larsson fått uppleva sina exempellösa framgångar, fått ta del av de hundratals miljonerna?

Hur hade han tacklat sin position som världskändis? Pengar korrumperar. Framgång blir en revansch för ett tidigare utanförskap. Och Stieg Larsson var inte insläppt i de ”fina” kretsarna. Skulle han stå emot lockelsen i de dörrar som succén öppnar? Stå fast vid sina ideal? När det finns ett otal exempel på motsatsen?

Ibland dyker därför denna bitterljuva tanke upp: Vad skönt att vi slapp se honom själv bli köpt.