Etikettarkiv: kokain

KOKAIN GÖR INGEN FIN

cocaLasse Wierups och Matti Larssons Svensk maffia var något så ovanligt som en trovärdig skildring av buset i det här landet – det tyckte t o m busarna själva. Samma sak ansåg busarna om Infiltratören. Den har jag inte själv läst (märk väl: jag är ingen buse).

Den nya boken Kokain – drogen som fick medelklassen att börja knarka – av Wierup och Erik de la Reguera är säkert lika trovärdig och bra. Förutom i grundantagandet och i sensmoralen.

Per Svensson köper det hela rakt av i sin DN-recension. Han skriver:

Allt är intressant, men det som bär det 500-sidiga reportaget är dess politiska patos, det outtalade därför som ligger gömt i boktiteln. Kokain har fått medelklassen i väst att knarka, därför faller fattiga länder samman.

Att fattiga länder faller samman för att det finns en stor efterfrågan på kokain i de rika länderna står utom allt tvivel. Men jag förhåller mig frågande till antagandet att kokainet har fått medelklassen i väst att knarka. Det gör även Johannes Forsberg i sin Expressenrecension. Han avslutar den med att det finns andra förklaringar till att människor börjar knarka, bland annat leda och ”själens obotliga ensamhet”. Och det håller jag med om.

Hade inte kokainet funnits skulle såklart medelklassen i väst använt en annan drog. Vill man döva sig, då hittar man sätt att göra det på. Som någon sa: Verkligheten är till för dem som inte klarar av att ta droger. (OBS: Skämt!)

En människa som är tillfreds med sig själv och sitt liv torskar inte på droger. Det visade sig exempelvis att soldater från Vietnam som var allvarligt heroinberoende medan de befann sig i krigets fasor kunde sluta utan vidare när de kom hem igen. Antagligen av det enkla skälet att de då mådde bra igen. Man tar inte droger för att det finns. Man använder rusmedel för att man vill bort från pressande förhållanden eller för att döva inre demoner.

Det är inte så konstigt att det framgångsrika behandlingsprogram som kallas Minnesotamodellen klassar även alkohol som en drog. Samma gäller inom 12-stegsprogrammen Drug Addicts Anonymous, Cocain Addicts Anonymous och Narcotics Anonymous. Du får ingen medalj om du inte även är avhållsam från alkohol och receptförskrivna men beroendeframkallande läkemedel. Alla sinnesförändrande substanser räknas som droger. Och varför? Jo, för att den som vill fly verkligheten kan göra det på flera olika sätt och med flera olika substanser, även om de flesta har en personlig favorit (en primärdrog). Man använder alltså inte droger för att de finns, utan för att man av ett eller annat skäl vill bort från sig själv.

Sedan har vi det moraliska budskapet i Kokainboken, vilket tyder på … naivitet, kanske? Lasse Wierup säger i en DN-intervju:

Ungdomar, och framförallt välbeställda 70-talister som köper rättvisemärkta bananer kan nog avstå från kokain om de får klart för sig vilka människoföraktande organisationer i Latinamerika de stöder med sina missbrukspengar. Om de får veta hur maffia­strukturerna utnyttjar människor i underläge.

Tänk om det vore så väl! Shit, vad grymt om blotta sanningen räckte som antikroppar mot korruption, utsugning, övergrepp och allt jävla elände som den här arma planeten är nedlusad av. Men vad säger oss erfarenheten? Folk kan ju för fan inte ens säga åt en granne som spöar skiten ur sin fru. Domare som köper sex får fortsatta uppdrag. Björn Rosengren? Hur länge var han rökt? Berlusconi? Bojkottar vi italienska produkter?

Och här handlar det dessutom om en drog. Drogens kraft är ohyggligt stark. Det första som ryker hos droganvändare är dessutom moralen. Att bojkotta en drog är inte direkt som att bojkotta bananer eller apelsiner. Och inte ens det gör vi i tillräcklig utsträckning.

Wierup och hans medförfattare gör utmärkt research. Men slutsatserna de dragit av kokainhandeln är verklighetsfrånvända. Det kommer framtiden garanterat att utvisa.

Tuff skit för alla som sätter för stor tilltro till människors moral i en kultur utan ryggrad.

VECKANS DUMMASTE PUDEL

olle_plura_mediumI Aftonbladet kan vi läsa om veckans pudling:

En 57-årig karl dricker några glas vin på sitt hotellrum på Avenyn och går vid niorycket på kvällen till Kometen för att käka ett skrovmål. Han ser en snubbe han tycker sig känna igen, och snubben har kola. Plura köper, vräker i sig fet mat och går ut för att ta ett rökverk. Då kommer snuten och syr in honom. Han hade fyra gram på sig. På natten har han svårt att komma till ro, men somnar klockan tre till en repris av teveprogrammet där han är kock.

Sen ursäkterna: Det var en fyllegrej, han har det egentligen jättebra i sitt liv och sjunger ett par dar senare på gudstjänstgiget i Annedalskyrkan om att man gör dumma grejer ibland:

– Det känns skönt att vara här i kyrkan denna dag, säger Plura strax före extranumret.

Han har valt låten ”Huvudet högt”. En strof handlar om att det alltid finns saker man inte skulle ha gjort. Efteråt dånar applåderna i kyrkorummet.

Bara att bli lugn av att se sig själv i ett kockprogram … jeeezus! Och fyra gram – det är inte så lite. Fyra gram kola är det bra drag i, han hade nog tänkt lajna på ordentligt. En fyllegrej … eh, efter några glas vin? Och så darret på rösten, pudlandet. Och så Aftonbladets etta.

Det är nåt med folkkära artister, särskilt gubbrockare. Nåt som får mig att förakta deras lättlurade och sentimentala publik. Den stora förlåtande, medberoende famnen. Den äcklar mig.