Etikettarkiv: KGB

A CRIMINAL MIND

kriminellEfter Guillous senaste duperingskonster har det blivit svårt att stå upp med hjärtat till vänster. Hans kvinnliga förlagskompanjon skitade under Gömdaskandalen ner begreppet feminism lika betänkligt som Jan nu smittat ner vänsterbegreppet.

En massa högergubbar kryper fram ur sina hålor och vädrar fräsch morgonluft, liksom misogyner och antifeminister gjorde då, för snart ett år sedan då Monica Antonssons Mia – sanningen om Gömda kom ut (nu i pocket). Man anar en sjuk uppslutning. Så långt är en del av reaktionerna på KGB-gate alltså väldigt tråkiga för folk med vänstersympatier.

Men schälvklart (Guillous röst) är ALLTIHOP en konspiration.

Vore det inte Guillou detta handlade om skulle hela saken falla i den medieskugga som han själv tycks hysa sådan skräck inför. Istället ser de avundschuka kollegorna chansen att sticka varsin kniv i honom, med Expressen som härförare. Nu har drevet gått, ”en fantastisk upplevelse” med Jans egna ord. För det beror ju schälvklart på hans oerhörda betydelse i den svenska offentligheten.

Personförföljelse, alltså.

Det handlar om människan, instämmer GW.

En människa som använt spaltkilometer till egna personliga vendettor, som krossat karriärer, hånat, förlöjligat, mobbat, sparkat neråt, tystat uppstickare och blåst upp sig själv till bristningsgränsen är nu ett offer för futila hämndbegär. Expressen har han ju dessutom dumpat när de försökte ragga upp honom, så man förstår deras motiv: som en försmådd kvinna vill de nu ta kål på honom.

Känslor, alltsammans är bara känslor. Och då är det väl inte värt något?

Läsarnas och beundrarnas besvikelse över att en man som sagt sig stå i rättvisans, demokratins och sanningens tjänst plötsligt visar sig ha undanhållit information om sitt femåriga samröre med modern tids mest fruktade underrättelseorganisation, vad är väl det? Vad är väl förtroende? Vad är väl moral?

Och nu ångrar han ingenting alls, förutom att han åkte dit på det. Men det var ju inte hans fel. Det var de illvilliga murvlarna på Expressen. Jag kommer bara att osökt tänka på de flesta kriminella som får chansen att uttala sig om sina brott. Hade de aldrig torskat hade de liksom inte gjort något fel. Jävla snutar! Jävla samhälle!

Hör ni ekot?

PRIDE & GLORY

guillou

För att fira de fina utmärkelser och nomineringar som Stockholm Pride fått nyligen (dubbelfinalister i The London International Awards, vinnare av Eventbarometern samt nominering i reklamtävlingen 100-wattaren), gick jag till restaurang Momma igår kväll.

De heterosnubbar som råkar ramla in på det stället måste först tro att de hamnat i ett eldorado. Det kryllar av urläckra tjejer. Majoriteten är dock inte intresserade av män. Men Momma är en succé. Där kan man hänga i baren eller gå runt bland borden och bara njuta av kvinnlig fägring. Och det gjorde jag. Herregud, man kan ju bli lesbisk för mindre …

Klockan sex på morgonen blev jag uppringd av en vän som upplyste mig om att Guillougubben varit KGB-agent. Och jag kunde inte låta bli att tänka, att den där karln, han har fan pinkat i vartenda hörn (han har ju som bekant även varit invigningstalare på Pride).

Intressant är, som många redan påtalat, att Jan Guillou, som noggrant redovisat varje fjärt han släppt under åren, inte med ett ord nämnt sitt samröre med KGB. Intressant också att TV4, när de tog upp nyheten lät Jan Mossander – Guillous personlige vän – kommentera det hela. Lagom trovärdigt.

Lite mer intressant är det kanske ändå att titta i Peter Bratts memoarbok Med rent uppsåt där en korrespondens mellan Guillou och Bratt som pågick under de aktuella åren återges och där Jan fördömde sin kompanjon i IB-affären (Bratt) för att denne inte var tillräckligt kommunistisk.

Storyn är s a s hemma, men sedan får man se. Så länge Guillou och hans hov själva får bemöta avslöjandet lär vi bara bli intrasslade i lögner och förvillas av dimridåer. Han kommer att vända det hela till bara ännu ett av sina storslagna dåd, om än i ung och naiv tappning.

Och i morgon har städgumman Jan Helin utlovat en stor intervju med Guillou i Aftonbladet. Undrar om man ens bör läsa den. Jag menar, om man vill tro på god publicistisk sed.

Under alla år då Guillou fått härja fritt och alltid fått sista ordet har jag undrat vad som gör svenska journalister så rädda för honom att de nästan aldrig pallat ställa honom mot väggen, trots att det är lätt att punktera lögnerna. Det kan ju vara så enkelt som att de flesta anser det obehagligt att bli beskyllda för att vara misslyckade, sinnessjuka, avundsjuka eller bittra. Eller besitta några av de drag som är typiska för Guillou himself.

Så, nu ska dramadrottningen få ännu en show.

Jag ids inte ens poppa popcorn.