Etikettarkiv: journalistik

VEM "ÄLSKAR" INTERNET?

tsunamisI min förra post om internets frälsningsarmé kände sig Jocke Jardenberg påhoppad eftersom han är en av dem som ofta utbrister i ett ”Jag älskar internet!”

Jocke försvarar sig med att han även ställer upp ideellt och inte bara tjänar pengar på att vara internetkonsult. Jodå. Det gäller ju att visa framfötterna och ständigt positionera sig i den ökade konkurrensen bland internetexperter. Men Jardenbergs huvudsakliga och – skulle jag tippa – ej blygsamma intäkter kommer sig av att han blir anlitad för att predika internets lov inför kunder med starka ekonomiska resurser. Det behöver väl knappast påpekas att han har svårt att förhålla sig kritisk till det han livnär sig på.

Egentligen är hela denna diskussion lite töntig. De som är under 30 rycker säkert på axlarna eller fnyser åt de ”vuxna på internet” som närsynt ägnar sig åt navelskåderi kring våra göranden och låtanden här ute, som gång på gång uppfinner hjulet. Internet är här för att stanna. Frågan är vari det revolutionerande ligger.

Som alltid vid ett stort teknikskifte uppstår nya drömmar. Men det som också uppstår är nya makthavare. Jocke har blivit en av dem, vilket han framställer som något positivt eftersom han före denna tekniska omdaning inte hade någon makt alls. Själv ser jag ingen skillnad. Makt som makt. Makthavare ställer sig sällan skeptiska till det system de skaffat sig makt inom. Däremot ser de gärna till att utmåla den traditionella ordningen, den de lämnat, som mossig och döende. Klart de gör det! Men är det särskilt vågat?

Det viktiga är väl att försöka skönja bristerna i det nya systemet, inte bara applådera det, särskilt inte som det styrs av samma hierarkiska tänkande och i stort sett samma värderingar som det föråldrade. Av det jag hittills hört av Joakim Jardenberg återkommer hans ställningstagande mot ”det gamla”. Exempelvis hävdar han att de etablerade mediehusen är hopplöst omoderna medan hoppet och lösningarna finns i digitalvärlden.

Men vilka lösningar? Förutom att internet kännetecknas av oräkneliga sociala kontaktytor och en aldrig förr skådad snabbhet – what else is new? Har nyhetsbevakningen blivit bättre pga att de stora tidningarna finns på webben? Nyheterna på nätet är ju upplagda efter tradmediernas mönster och tas fram i de stora mediehusen.

Än har ingen ekonomiskt fungerande modell över hur nätjournalistik ska löna sig blivit uppfunnen. För ett par år sedan vurmades mycket kring medborgarjournalistik. Av det blev det platt fall. Och att komma in med tips till medier är heller inget nytt. Interaktiviteten, som det talats så varmt om, har lett till lååånga kommentarsfält som få journalister orkar eller hinner läsa. Det medborgerliga inflytandet är blott en chimär.

Ovanpå det är de affärsmodeller som verkligen lyckats på internet beroende av en kanske ännu större storskalighet än i det gamla systemet. De digitala verktygen är ju lika dyra att utforma och underhålla för 100 användare som för 100 000 000 användare. Men de blir inte vinstmaskiner förrän en enorm massa människor strömmat till eftersom de enskilda betalningarna är mycket små.

De lönsamma modeller vi fått är monster som Aftonbladet.se och Blondinbella. De har lyckats dra in betydande annonsintäkter pga den stora kvantitativa uppslutningen. Jag måste säga att jag hade klarat mig utan det där, och något nyskapande ser jag inte heller – om man inte med nyskapande avser större portioner enfald än man tidigare skådat.

I det danska radioprogrammet Mennesker og medier diskuteras nätets utmaningar med betydligt större finess och mycket mer kritiskt än här hemma. För ett par veckor sedan nämndes ”nyhetsisomorfism”: man får bara mer av samma. Jag efterlyser en kritisk hållning även i det konsensusdrypande Sverige till vad internet egentligen har åstadkommit och hur det rent konkret kan komma att utvecklas. Jocke bad mig att konkretisera mer. Det är precis vad jag vill be honom göra.

För jag vill inte ha en dödfödd debatt mellan tjurskalliga bakåtsträvare och frälsta internetfantaster, jag hoppas på en dialog mellan oss som redan är inne, vi som tycker om internet för dess eventuella demokratiska förtjänster men som pallar vara kritiska mot de digitala fenomen som lika gärna kan urholka demokratin.

Nu tror kanske många att jag är negativ till våra mikroelektroniska landvinningar och längtar tillbaka till gamla tider. Så är det inte. Min blogg, liksom twitter, är till exempel min livlina i ett medieklimat som präglas av ängslighet och nonsens. Wikipedia är ett unikt och demokratiskt projekt som inte styrs av profitintressen. Fri fildelning är ett demokratiskt sätt att tillgängliggöra kultur på. Google har underlättat mitt arbete på ett oöverskådligt sätt. Med mera.

Men vi behöver #prataomdet, prata ärligt och utan floskler om vart det där tåget som alla är så rädda för att missa är på väg.

"RIKTIGA MEDIER"

farskockTunnelbanehändelsen, då en kille tvingades radera bilder han tagit på två snutar som stod och bossade, har i vanlig ordning gått vägen från bloggar till prassel. Ni som ännu inte läst om grejen – gå till källan. En riktigt spännande David & Goliat-historia.

Kjell Häglund tar upp saken i Journalisten som ännu ett tecken på att de digitala medierna sprungit ifrån den traditionella journalistiken, avseende perspektiv och analys. Dessutom plockar prasselmedierna upp en story först sedan den nått ut brett via bloggar och sociala medier.

Ett av problemen med den journalistik som utövas i vad en viss gammal överstepräst kallat ”riktiga medier” är de slimmade redaktionerna, där belastningen på varje enskild reporter ökat radikalt. Tidsbristen leder till usel källkritik, slarv och glesa maskor. Krisen i tidningsbranschen påverkar också nyhetsvärderingen; en ”tevenyhet” (vad som hänt i ett förinspelat underhållningsprogram, ofta flera månader bakåt i tiden) betraktas ofta som en större nyhet än en fråga som borde beröra betydligt mer. Men pseudonyheter kränger som bekant lösnummer.

Ett annat problem med ”riktiga medier” är flockbeteendet – att alla som på en given signal plötsligt bevakar samma sak, som nu de sexuella trakasserierna bland scenkonstarbetare. Det skrivs och talas om en tystnad som äntligen brutits. Men vilka var det som höll tyst? För det där visste vi ju. Det är väldigt mycket som journalistkåren vet men inte torgför. Sen kommer en murbräcka och det bara väller ut, och alla flaggar på med typ samma sak.

Fine. Om det inte vore så att de företeelser som uppgraderats till nyheter så snabbt nöts ner och blir skämda. Snart ligger de dumpade och söndertuggade vid vägkanten medan kopplet rejsar vidare till nästa byte, nästa uppgrävda köttben. Sextrakasserier av kvinnliga skådisar är således snart överspelade, rentav ofräscha. Och så får saken ligga i karantän. Och utan att vi blivit klokare kan sextrakasserierna, övervakningshoten, kvinnofridskränkningarna, politikerskandalerna etc fortsätta pågå i tystnad. En ny och längre tystnad.

Thanks to ”riktiga medier”.