Etikettarkiv: Johannes Forsberg

ELDSJÄLENS TICKANDE BOMB

julian-assangeDet har ältats så mycket om Julian Assange nu att jag drar mig lite för att ens nämna hans namn. Mycket av problemet ligger ju där. Att man knappt kan uttala Wiki utan att Assange kommer med av bara farten.

I Expressen skrev Johannes Forsberg en frän ledare om denne omstridde figur och både det hat och den dyrkan han vispat upp.

Men är någon förvånad? Piska mig om jag har fel här, men jag läste någonstans att Assange växt upp i en familj som var sektmedlemmar. Och oavsett om det stämmer – vilken sorts personlighetstyp krävs för att dra igång en riskfylld verksamhet?

Oftast en eldsjäl, en karismatisk person. Det sägs att psykopati återfinns i hög frekvens bland samhällstoppar. Hur många entreprenörer känner ni? Hur många av dem är lite (eller mycket) galna?

It goes with the territory. Den som ställer sig i främsta ledet för en rörelse som innebär utmaningar och förändringar behöver vara gränslös. Och när det gäller just att vinna anhängare är denna gränslöshet attraktiv. Han/hon vågar göra det omöjliga möjligt. Anhängarna kan tryggt gömma sig bakom eldsjälen med de sprutande visionerna. Går det åt helvete är det visionärens röv som ryker.

Men hos den personlighetstypen ligger också en tickande bomb, ditlagd i bagaget från barndomen. En destruktiv energi. Den gränslöse är just gränslös. Alla dessa maktens män som missbrukar sex. Alla dessa artister som missbrukar droger. Det ligger i deras natur. De får aldrig nog. Den politiske visionären kan bli en diktator. Företagsledaren en tyrann. Frikyrkopastorn en mördare.

Alla dessa ledare från helvetet hade en gång en fantastisk idé som blev till ett fanatiskt projekt. Med framgången och uppmärksamheten frodades deras egon och förvandlade ursprungstanken till en personkult.

Det är tragiskt, och det är farligt. Johannes Forsberg skriver om hur Julian Assange blir ”rent stalinistiskt uppretad av medarbetaren Daniel Domscheit-Bergs kritik och stänger egenhändigt av honom från Wikileaks, som påstådd ’läcka'”

Assange tycks alltså, i likhet med andra karismatiska igångsättare, hemfalla åt storhetsvansinne, som sedan leder till utrensningar.

Det är därför som man aldrig borde låta den här sortens människor få komma till makten. De passar utomordentligt bra till att väcka opinioner, entusiasmera medarbetare och rikta rättmätig kritik mot ett stelnat system. De är en dynamitgubbe i arslet på etablissemanget. Men se vad som hände med exempelvis Fidel Castro.

Gerillaledare fyller sin funktion så länge de befinner sig i verkligt underläge. Men låt dem smaka på makten, och elden är lös. Och det är en svart eld som alla blir illa svedda av.

Så fort en chef slutar delegera ansvar, så fort en ledare bestämmer att allt måste gå via honom/henne – avsätt fanstyget. Då är det dags att förvalta det pund som eldsjälen kammade hem.

KOKAIN GÖR INGEN FIN

cocaLasse Wierups och Matti Larssons Svensk maffia var något så ovanligt som en trovärdig skildring av buset i det här landet – det tyckte t o m busarna själva. Samma sak ansåg busarna om Infiltratören. Den har jag inte själv läst (märk väl: jag är ingen buse).

Den nya boken Kokain – drogen som fick medelklassen att börja knarka – av Wierup och Erik de la Reguera är säkert lika trovärdig och bra. Förutom i grundantagandet och i sensmoralen.

Per Svensson köper det hela rakt av i sin DN-recension. Han skriver:

Allt är intressant, men det som bär det 500-sidiga reportaget är dess politiska patos, det outtalade därför som ligger gömt i boktiteln. Kokain har fått medelklassen i väst att knarka, därför faller fattiga länder samman.

Att fattiga länder faller samman för att det finns en stor efterfrågan på kokain i de rika länderna står utom allt tvivel. Men jag förhåller mig frågande till antagandet att kokainet har fått medelklassen i väst att knarka. Det gör även Johannes Forsberg i sin Expressenrecension. Han avslutar den med att det finns andra förklaringar till att människor börjar knarka, bland annat leda och ”själens obotliga ensamhet”. Och det håller jag med om.

Hade inte kokainet funnits skulle såklart medelklassen i väst använt en annan drog. Vill man döva sig, då hittar man sätt att göra det på. Som någon sa: Verkligheten är till för dem som inte klarar av att ta droger. (OBS: Skämt!)

En människa som är tillfreds med sig själv och sitt liv torskar inte på droger. Det visade sig exempelvis att soldater från Vietnam som var allvarligt heroinberoende medan de befann sig i krigets fasor kunde sluta utan vidare när de kom hem igen. Antagligen av det enkla skälet att de då mådde bra igen. Man tar inte droger för att det finns. Man använder rusmedel för att man vill bort från pressande förhållanden eller för att döva inre demoner.

Det är inte så konstigt att det framgångsrika behandlingsprogram som kallas Minnesotamodellen klassar även alkohol som en drog. Samma gäller inom 12-stegsprogrammen Drug Addicts Anonymous, Cocain Addicts Anonymous och Narcotics Anonymous. Du får ingen medalj om du inte även är avhållsam från alkohol och receptförskrivna men beroendeframkallande läkemedel. Alla sinnesförändrande substanser räknas som droger. Och varför? Jo, för att den som vill fly verkligheten kan göra det på flera olika sätt och med flera olika substanser, även om de flesta har en personlig favorit (en primärdrog). Man använder alltså inte droger för att de finns, utan för att man av ett eller annat skäl vill bort från sig själv.

Sedan har vi det moraliska budskapet i Kokainboken, vilket tyder på … naivitet, kanske? Lasse Wierup säger i en DN-intervju:

Ungdomar, och framförallt välbeställda 70-talister som köper rättvisemärkta bananer kan nog avstå från kokain om de får klart för sig vilka människoföraktande organisationer i Latinamerika de stöder med sina missbrukspengar. Om de får veta hur maffia­strukturerna utnyttjar människor i underläge.

Tänk om det vore så väl! Shit, vad grymt om blotta sanningen räckte som antikroppar mot korruption, utsugning, övergrepp och allt jävla elände som den här arma planeten är nedlusad av. Men vad säger oss erfarenheten? Folk kan ju för fan inte ens säga åt en granne som spöar skiten ur sin fru. Domare som köper sex får fortsatta uppdrag. Björn Rosengren? Hur länge var han rökt? Berlusconi? Bojkottar vi italienska produkter?

Och här handlar det dessutom om en drog. Drogens kraft är ohyggligt stark. Det första som ryker hos droganvändare är dessutom moralen. Att bojkotta en drog är inte direkt som att bojkotta bananer eller apelsiner. Och inte ens det gör vi i tillräcklig utsträckning.

Wierup och hans medförfattare gör utmärkt research. Men slutsatserna de dragit av kokainhandeln är verklighetsfrånvända. Det kommer framtiden garanterat att utvisa.

Tuff skit för alla som sätter för stor tilltro till människors moral i en kultur utan ryggrad.