Etikettarkiv: Jimmie Åkesson

KONFORMISMENS DIKTATUR

(Personerna på bilden har inget med texten att göra)

Skulle du säga till en opinionsbildare of any kind – en redaktör, en kolumnist, en ledarskribent, en recensent eller nöjesjournalist att dennes smak, tes eller åsikt var osjälvständig, då skulle vederbörande bli arg och hävda att hen minsann var professionell och kunnig nog att bilda sig egna uppfattningar. Du har trampat på en öm tå och risken finns att du aldrig blir förlåten. Ja, risken är faktiskt stor att du blir utfrusen ur den sfär där den kritiserade hämtar sin världsbild.

Därmed har opinionsbildaren egentligen redan bevisat sin osjälvständighet. För att återställa ordningen, dvs den självbild som säger till smak- eller åsiktsdomaren att hen är en fritt tänkande individ som minsann står utanför grupptrycket, måste störande element (de som hävdar motsatsen) rensas ut ur gemenskapen.

För att legitimera denna utstötning behöver man omdefiniera den misshagliga sanningssägaren och även själv tro på denna definition. Den som kritiserat opinionsbildaren blir då inte bara en som kritiserat en opinionsbildare/makthavare. Personen ifråga beskrivs som ”bråkig”, ”konstig”, ”korkad”, ”paranoid”, ”missanpassad” – en som sabbar den goda stämningen.

På så vis upprätthålls den egna åsiktshegemonin och opinionsbildarna kan fortsätta bekräfta den smak och de åsikter/värderingar som bildar ett sammanhållande kitt hos dem som äger tolkningsföreträdet.

För att ytterliga stärka den egna gruppens rättrådighet utses ofta en fiende som sägs utgöra ett hot mot de demokratiska ideal som den homogena och inflytelserika gruppen anser sig omfatta. En vi-och-dom-känsla har skapats.

Den egna och ”rättänkande” gruppen har nu lagt beslag på den ”goda moralen” och den ”goda smaken”. Men för att inte känna sig så maktfullkomliga som de faktiskt är måste de inbilla sig själva och varandra att de är vågade och rentav rebelliska, att det är DE som går mot strömmen.

Vi vill gärna inbilla oss att historiens misstag inte ska upprepas av oss och många säger sig befara ett naziåtertåg i o m de främlingsfientliga missnöjespartier som nu intar Europas parlament. De beskylls för att förenkla och spela på folks rädslor. Men vad gör de rättrådiga? Förenklar inte de när de tror att en ny fascism kommer intrampande med marschstövlar? Tänk om den nya fascismen smugit sig in i samtidens strukturer, i själva etablissemanget som så ihärdigt stöter bort de systemkritiska?

Ja, tänk om en ny diktatur kan komma att utgöras av mediernas sektliknande, konformistiska arbetsplatsanda, av deras egendomliga urvalskriterier när de lyfter fram sina nya stjärnämnen vars uppdrag endast tycks gå ut på att antingen leverera grava förenklingar eller spy ur sig simpla och illa underbyggda elakheter.

Jag måste nog säga att jag är mer rädd för Alex Schulman än för Jimmie Åkesson, även om båda gossarna är medieprodukter.

Det som inspirerade mig till att skriva detta inlägg var Lena Andersson, som alltid tänker ett varv längre. Här ett utdrag ur hennes DN-ledare:

Så länge vi orienterar efter värmekällorna och undviker det som riskerar att frysa ut oss är vi färgade av diktaturens mentalitet, anpassligheten.

Så: Om vi en dag lever i en diktatur – kommer vi ens att förstå att det är en diktatur?

Update: Bengt Ohlsson skriver om något angränsande i DN, nämligen om att det som ofta kännetecknar makthavare är att de vägrar erkänna sin makt. Makten ligger alltid någon annanstans.

STJÄRNA ELLER SJUKDOM

För ett antal år sen, kan ha varit 2004, gick min dåvarande sambo och jag över Medborgarplatsen då ett par killar som delade ut flygblad kom fram och ville diskutera hur samhällets tolerans inför brott begångna av invandrare ökat till det absurdas gräns. Flygbladet handlade om en svensk liten pojke som blivit mördad av invandrare. Givetvis fick man se en bild på den mördade gossen, flygbladet skulle ju tala till magen, inte förståndet.

Min dåvarande pojkvän, som ofta uttryckte arabhat och kom med lösningar som att man borde asfaltera hela Mellanöstern, gillade budskapet och bad om att få veta mera om organisationen bakom. (Ex-sambon är f ö samme person som flera kända svenska och norska författare valt att anlita som agent, däribland Guillou, Marklund och Holt… he he, så fick jag det sagt också.)

Jag sa åt min kille att det där var en vidrig politisk yttring och förklarade detsamma för flygbladsutdelarna, som hade sina likasinnade spridda över hela torget. Då hoppade ännu en person fram och började knäppa bilder på mig samtidigt som en av rassarna fräste: ”Tig, din marxistfitta!”

Jag minns inte vilka personerna bakom flygbladet var, jag har för mig att det var dem som stod bakom den årliga Salemmarschen. I den deltog bl a Sverigedemokraterna. Ett par dagar senare stod anhängare av denna grupp på Götgatsbacken, och även då fotades människor som inte välkomnade deras griller.

Sen dess har mycket skit flutit i kloakerna och många råttor kunnat äta sig feta på det tankegods som förpassats dit. Jag hade länge tänkt att dessa stolliga grupperingar var förhållandevis harmlösa; obehagliga, men ingen politisk kraft att ta riktigt på allvar.

Jag trodde fel.

Ett halvt decennium senare börjar SD-marschen mot riksdagen. Och medieuppslutningen blir total. Det spelade ingen roll att opinionssiffrorna bara låg på 5–6 %, SD stod enligt mätningarna på tröskeln till riksdagen och för det skulle Jimmie Boy belönas med en kraftig knuff. Inte heller var SD:s islamofobiska valfilm skäl nog att hårdlansera Sverigedemokraterna. Ja – jag kan inte låta bli att se det som annat än en lansering. Under själva valvakan fylldes SD:s tillhåll med fler journalister än Sverigedemokrater. Alla ville vara med när en ny stjärna skulle födas.

Och en ny stjärna föddes.

Idag riktas mediernas fokus på en annan ung, manlig islamhatare, nämligen Anders Behring Breivik. Han har visserligen begått ett av tidernas mest kallblodiga terrordåd, men istället för att demonisera honom (vilket definitivt skett om han vore en muslimsk terrorist) görs upprepade försök att humanisera den norske terroristen, som i mycket hämtat sin ideologiska inspiration från samma källa som våra egna Sverigedemokrater. Dag efter dag frontar de stora drakarna med hans välrakade, ljushyade nuna. ”Hur många har jag dödat?” får han lov att i jag-form ropa ut, killen som nu kallas vid sitt förnamn Anders.

Jag skrev i Expressen om den begynnande personkulten kring Norge-nollan. Föga har det hjälpt. Intresset kring hans person piskas upp enligt det simpla narrativ och den förenklade logik som medierna gjort till sin, precis på samma sätt som när intresset runt Sverigedemokraternas vittrade seger skruvades upp tills segern var ett faktum.

Vi förväntas tycka att det är fascinerande, rentav sexigt, med hot som kommer inifrån, hot som uppträder i dräkter vi känner igen oss i. Avstånden minskar. Sverigedemokraterna finns ibland oss, Breivik skulle kunna vara vem som helst, här – i vår omedelbara närhet.

Men tumörsjukdomar finns också inom oss. Skulle ni fråga tumören varför den försöker döda det system den växer inom, då skulle tumören säkert svara upprört att den har en större plan, att den tänker ta över systemet. Cancersvulster är en del av våra kroppar, de utvecklar nya blodkärl och vävnader som vårt eget blod rinner genom. Ska vi inte tycka att de är farliga då? Ska vi istället storögt studera deras skadegörelse och göra sjukdomen begriplig?