Etikettarkiv: Jan Guillou

JAN GUILLOU – BROBRÄNNAREN

När det gäller svenska mediemonster står sig samtliga slätt i jämförelse med Guillou, vars häpnadsväckande hybris tycks förvärras för varje pojkrumsfantasi han fäster på papper. Själv har jag länge bortsett från tokfransens alla utspel. Efter att jag gav ut Bluffen tyckte jag nämligen att jag gjort mitt. Man får liksom leva med att gubbens gränslösa ego löper amok som en medial tumörsjukdom – det har med underhållningsvärde att göra. Vi behöver några knäppgökar att dra på smilbanden åt, och Guillou är en av dem.

Som de flesta narcissistiska makthavare omger han sig endast av ja-sägare och får därmed allt mindre kontakt med den oredigerade verkligheten (han har exempelvis kategoriskt och konsekvent vänt ryggen åt hela internet). Guillou tror således att hans ord ännu väger tungt och att han är en stor man i staten. Utan att skämta tillkännager han därför att han är ”skickad” att skriva en romansvit om 1900-talet. Det är bara han som kan göra det, säger han. Därefter läser han historia för högstadiet, plockar samman de mest rafflande episoderna och placerar dessa i några bröders öden. Man får osannolika sexskildringar ur Afrikas djup, för sådant känner Guillou till utan att ens ha läst Joseph Conrad. Det räcker ju med historia för högstadiet och hans egna pojkdrömmar.

Med andra ord är Jan sig lik; i sina egna ögon är han fullt jämförbar med, säg, Thomas Mann. Det som däremot inte upphör att förvåna är hur medieeliten fortsätter låta honom vara en stat i staten. Efter de snälla recensionerna, som egentligen kunde ha utformats som råa gapflabb, får så Jan kliva upp i mediernas höga bönetorn och därifrån utdela högljudda och förödmjukande underkännanden av sina kritiker. Har någon annan författare den rätten?

Jans antiintellektualism når nya bottennoteringar när han dessutom får uttala sig i P1 om nobelprisvinnaren och poeten Thomas Tranströmer vars verk han aldrig läst eftersom denne skriver ”obegripligt”. Nu har ju Jan yttrat om även mina böcker att de är obegripliga, vilket jag givetvis tar som en komplimang, men någonstans i detta, att Guillou tillåts uttala sig om en älskad nobelprisvinnare han aldrig läst, upphör underhållningsvärdet. Läs mer om det här.

Är det en sorts normaliseringsprocess svenska medier genomgått när det gäller Guillous plumpa elakheter, fräcka lögner och aggressiva påhopp? Det är som att låta skolans värste mobbare få avbryta lektionerna med att moona, jaga ut läraren och tända eld på studiematerialet.

Jag säger som någon unge i den första Arn-filmen: Lägg av! Det är inte roligt längre. (För, visst talade man så på 1100-talet;) Om Jan Guillou inte gör annat än att bränna broar – varför ägnar sig då så många runt honom åt att reparera dem?

EN FÖRFATTARES DÖD

unni_mur_alt1Jag hade hoppats att jag inte skulle behöva skriva om det här, men nu ser jag mig nödd och tvungen. Min nya bok Bluffen är nämligen tystad och kraftigt motarbetad av våra största maktcentra. Nej, jag är inte paranoid eller inbilsk. Jag har funnits i branschen tillräckligt länge och känner tillräckligt många människor i den för att få det hela kvittrat i mitt öra.

1

Det är ju väldigt tjusigt med tryck- och yttrandefrihet, fint att läsa behjärtansvärda texter i de stora drakarna om maktövergrepp, korruption och haltande demokrati. Angeläget att få ta del av Wikileaks dokument över nedtystade missförhållanden. Viktigt att analysera Mellanösternkonflikten.

Det som är långt borta.

Det går också bra att ge fanatiska medelmåttor som Marcus Birro ett obegränsat medieutrymme. Självcentrerade histrioniker med huvudet i arslet kan aldrig kläcka ur sig obekväma sanningar eftersom de har fullt sjå med att vårda den ömtåliga myten om sig själva. Och så kan man ägna spaltkilometer åt Sverigedemokraterna. Stolt sträcka upp näven och förkunna att man är mot rasism.

Media framhåller gärna att de ägnar sig åt självkritik. Thomas Mattsson har till och med skapat en väl synlig spalt där han rättar till felaktigheter i tidningen. Men vad går i övrigt mediernas självkritik ut på? Är det när kvällstidningarnas chefredaktörer får tuppfäktas om lämpligheten gällande vissa namnpubliceringar eller rubrikskapande kring ej bekräftade men spektakulära missgärningar, exempelvis Sven-Otto Littorins eventuella sexköp? Är detta den enda mediekritik som står oss till buds?

När Gömdaskandalen rullades upp blev raseriet i bloggosfären så stort att riksmedia inte längre kunde avstå från att ta upp frågan. Men det var en tråd i härvan som klipptes av och som fick ligga kvar och fräsa bland bloggarna. Det var den kanske mest intressanta och den handlade om de mäktigaste mediernas utbredda vänskapskorruption. Den självkritiken ägnar sig inte våra medier åt, att kartlägga vilka som äter ur samma köttgryta, vem som sitter i knät på vem. Vilka mediechefer som firar semester ihop och umgås ymnigt på fritiden.

Inte heller redovisas de pengaströmmar som forsar mellan bokförlag och media, avtalen som görs upp, de till mutor gränsande rabattvillkor som sluts i olika led, eller de lojalitetsband som knyts mellan starka medieprofiler och det profithungriga bokförlaget, där medieprofilerna får sina böcker utgivna till monstruösa marknadsföringsåtgärder.

Ponera att den folkkäre tevekändisen X ger ut en bok på förlaget Y som ger tidningen Z feta erbjudanden om att till sin bilaga distribuera gratis ljudböcker eller pocketutgåvor. Dessutom umgås X privat med både Z:s chefredaktör och med förlagschefen på Y. Tror ni då att X eller tidningen Y skulle vilja befatta sig med en person som ifrågasätter dessa ekonomiska och vänskapspräglade samband?

Nej, eller hur?

Bluffen är en rolig bok, lätt att läsa, men det gör den bara ännu farligare. En rolig och lättläst spänningsroman som avslöjar makt och korruption i bok- och mediebranschen skulle ju kunna nå ut också. Klart att den måste stoppas till varje pris av dem som blir avklädda. I det här lilla landet har vissa medieprofiler fått mer makt än ministrar, mer makt än chefredaktörer på stora mediehus. Jag valde att låna in Jan Guillou och Leif GW Persson som romankaraktärer för att illustrera denna makt. Och nu sitter alltså chefer för våra riksmedier och blockerar allt inkommande material om min bok för att rikstjurarna, deras egentliga överhuvuden, vill ha det så. De lyfter helt sonika ut artiklar om Bluffen. Inte ens en recension har boken fått i stockholmspressen. Tänk att vara så ägd. (Disclaimer: En alert läsare upplyste om att AB hade en recension. Dock står den inte att finna på webben av någon anledning. Thente vek en hel kolumn i DN innan boken kom ut, fast det var ju ingen recension, dock är jag mer än nöjd med DN:s insats, det behöver jag nog poängtera. Främst vänder jag mig mot krypandet och rövslickandet i den svenska medieeliten.)

Naturligtvis skulle Guillous och GW:s undersåtar protestera om de läste detta. De skulle skylla på allt möjligt. Platsbrist, nyhetsvärdering, tillfälligheter. Men nu har jag ju mina källor. Dessutom skulle nog Thomas Mattsson hänvisa till att Expressen minsann inte drog sig för att trampa Guillou på tårna när de publicerade KGB-skandalen, vilket Guillou såklart rasat över, eftersom hans kungakrona tillfälligt hamnade på sniskan av avslöjandet.

Men mediernas uppgift att granska makten måste väl gå ut på mer än att sätta dit makthavare för att de betalat en Toblerone ur fel portmonnä, köpt en bostadsrätt, fått en Louis Vuitton-handväska i present, skattefifflat eller eventuellt gått till prostituerade. Även om den sortens avslöjanden också kan ha sin relevans behöver ju maktens själva mekanismer granskas. Med det avser jag sättet som makten, framförallt mediemakten, utövas på; hur den missbrukas, hur den vidmakthålls, hur dess kritiker förtigs och hur dess tronföljare utses – denna maktgranskning äger inte rum överhuvudtaget.

Jag tror att allmänheten skulle vara oerhört intresserad av att få veta vilka kotterier och kamaraderier som finns inom medierna och hur spelet bakom kulisserna egentligen ser ut. Det är det min huvudperson Berit Hård upptäcker i förbifarten medan hon försöker undvika att själv bli korrumperad. Men den typen av maktgranskning undviker media, för då skulle ju folk kunna bli upplysta på allvar om hur den tredje statsmakten på sikt undergräver demokratin. Då är det bättre att slänga ut ett köttben då och då om svarta barnflickor eller en och annan muthärva.

Ignorance is bliss, särskilt för makthavarna.

2

Nu kanske någon tror att detta är ett pity party à la Birro eller Ranelid om att jag inte fått tillräckligt med media kring min senaste roman och att jag bara vill tjäna pengar. Så är det inte. Vad jag gör just nu är att slåss för min och för mitt författarskaps överlevnad. Ni anar inte hur mycket mer jag hade kunnat berätta om räv- och rackarspelen i själva bokbiznizen. Men det tar jag kanske en annan gång. Jag ser hur som helst inget egenvärde i att flamsa runt i diverse mediejippon, oftare tackar jag nej än ja. I tingeltangel-sammanhang är jag nämligen välkommen, där är jag ju inte farlig. Men media har alltid skrämt mig. Ofta infinner sig ett diffust och kvarsittande obehag av att närvara i spalterna eller i rutan. Förutom när jag får chansen att meddela mig med mina läsare om något jag skrivit. Skriva är allt jag ber om. Nu hotas den gärningen, och därmed är även jag själv hotad.

Medan jag skrev Bluffen fick jag idel ryggdunkar från människor som fick reda på vad boken handlade om. Människor i branschen. De ville gärna förse mig med smaskigt skvaller om de nämnda personerna (skvaller som jag inte har använt mig av). De jublade över mitt mod.

De hyllar mitt mod även nu. Jag är ute mycket, träffar massor av folk. ”Tänk, att du vågar utmana de där gubbarna!” Paradoxalt nog är det just denna inställning som kräver att jag är modig. Det är ju rädslan att opponera sig som ger makthavarna deras makt. Men jag är faktiskt ganska less på att höra det nu. Att jag är modig. Om det nu är en så viktig egenskap – se till att förvärva den då! Istället för att bänka er på första parkett för att se på medan jag förblöder.

”Du är så stark”, får jag jämt höra. ”Du är så stark, du reser dig alltid.” Nu börjar jag faktiskt undra varför jag ska det. Är det för att ge en ny föreställning där jag ska slåss från den dödsdömdes position?

Det är inget fel på mitt självförtroende som författare. Frågan är om det finns plats i den här dypölen för en författare som jag. Och nu håller det scenario som utspelas i Bluffen på att iscensättas i realtid. Läser ni boken får ni reda på vad. Arbetstiteln var En författares död. Enligt medielogikens prioriteringar är en kvinna för övrigt alltid mer värd som lik än som levande.

Jag hade också tänkt kalla boken Alla älskar en död författare.

Nu heter den som bekant Bluffen. Det är bättre. Och apropå det. Det var jag som bröt mig in i Jannes vinkällare, denna viktiga nyhet som hamnade på löpet och gav Janne chansen att än en gång få gråta ut i teve. Men de där svindyra vinerna smakade bara blask. En riktig vinkännare går efter smaken och inte prislappen. Och medaljerna som Janne köpt på en tobaksaffär i Finland var ju fejk, så de slängde jag i grovsoprummet. Det jag kastar där brukar alltid komma till användning. Kanske går någon uteliggare runt med dem nu.

A CRIMINAL MIND

kriminellEfter Guillous senaste duperingskonster har det blivit svårt att stå upp med hjärtat till vänster. Hans kvinnliga förlagskompanjon skitade under Gömdaskandalen ner begreppet feminism lika betänkligt som Jan nu smittat ner vänsterbegreppet.

En massa högergubbar kryper fram ur sina hålor och vädrar fräsch morgonluft, liksom misogyner och antifeminister gjorde då, för snart ett år sedan då Monica Antonssons Mia – sanningen om Gömda kom ut (nu i pocket). Man anar en sjuk uppslutning. Så långt är en del av reaktionerna på KGB-gate alltså väldigt tråkiga för folk med vänstersympatier.

Men schälvklart (Guillous röst) är ALLTIHOP en konspiration.

Vore det inte Guillou detta handlade om skulle hela saken falla i den medieskugga som han själv tycks hysa sådan skräck inför. Istället ser de avundschuka kollegorna chansen att sticka varsin kniv i honom, med Expressen som härförare. Nu har drevet gått, ”en fantastisk upplevelse” med Jans egna ord. För det beror ju schälvklart på hans oerhörda betydelse i den svenska offentligheten.

Personförföljelse, alltså.

Det handlar om människan, instämmer GW.

En människa som använt spaltkilometer till egna personliga vendettor, som krossat karriärer, hånat, förlöjligat, mobbat, sparkat neråt, tystat uppstickare och blåst upp sig själv till bristningsgränsen är nu ett offer för futila hämndbegär. Expressen har han ju dessutom dumpat när de försökte ragga upp honom, så man förstår deras motiv: som en försmådd kvinna vill de nu ta kål på honom.

Känslor, alltsammans är bara känslor. Och då är det väl inte värt något?

Läsarnas och beundrarnas besvikelse över att en man som sagt sig stå i rättvisans, demokratins och sanningens tjänst plötsligt visar sig ha undanhållit information om sitt femåriga samröre med modern tids mest fruktade underrättelseorganisation, vad är väl det? Vad är väl förtroende? Vad är väl moral?

Och nu ångrar han ingenting alls, förutom att han åkte dit på det. Men det var ju inte hans fel. Det var de illvilliga murvlarna på Expressen. Jag kommer bara att osökt tänka på de flesta kriminella som får chansen att uttala sig om sina brott. Hade de aldrig torskat hade de liksom inte gjort något fel. Jävla snutar! Jävla samhälle!

Hör ni ekot?

PRIDE & GLORY

guillou

För att fira de fina utmärkelser och nomineringar som Stockholm Pride fått nyligen (dubbelfinalister i The London International Awards, vinnare av Eventbarometern samt nominering i reklamtävlingen 100-wattaren), gick jag till restaurang Momma igår kväll.

De heterosnubbar som råkar ramla in på det stället måste först tro att de hamnat i ett eldorado. Det kryllar av urläckra tjejer. Majoriteten är dock inte intresserade av män. Men Momma är en succé. Där kan man hänga i baren eller gå runt bland borden och bara njuta av kvinnlig fägring. Och det gjorde jag. Herregud, man kan ju bli lesbisk för mindre …

Klockan sex på morgonen blev jag uppringd av en vän som upplyste mig om att Guillougubben varit KGB-agent. Och jag kunde inte låta bli att tänka, att den där karln, han har fan pinkat i vartenda hörn (han har ju som bekant även varit invigningstalare på Pride).

Intressant är, som många redan påtalat, att Jan Guillou, som noggrant redovisat varje fjärt han släppt under åren, inte med ett ord nämnt sitt samröre med KGB. Intressant också att TV4, när de tog upp nyheten lät Jan Mossander – Guillous personlige vän – kommentera det hela. Lagom trovärdigt.

Lite mer intressant är det kanske ändå att titta i Peter Bratts memoarbok Med rent uppsåt där en korrespondens mellan Guillou och Bratt som pågick under de aktuella åren återges och där Jan fördömde sin kompanjon i IB-affären (Bratt) för att denne inte var tillräckligt kommunistisk.

Storyn är s a s hemma, men sedan får man se. Så länge Guillou och hans hov själva får bemöta avslöjandet lär vi bara bli intrasslade i lögner och förvillas av dimridåer. Han kommer att vända det hela till bara ännu ett av sina storslagna dåd, om än i ung och naiv tappning.

Och i morgon har städgumman Jan Helin utlovat en stor intervju med Guillou i Aftonbladet. Undrar om man ens bör läsa den. Jag menar, om man vill tro på god publicistisk sed.

Under alla år då Guillou fått härja fritt och alltid fått sista ordet har jag undrat vad som gör svenska journalister så rädda för honom att de nästan aldrig pallat ställa honom mot väggen, trots att det är lätt att punktera lögnerna. Det kan ju vara så enkelt som att de flesta anser det obehagligt att bli beskyllda för att vara misslyckade, sinnessjuka, avundsjuka eller bittra. Eller besitta några av de drag som är typiska för Guillou himself.

Så, nu ska dramadrottningen få ännu en show.

Jag ids inte ens poppa popcorn.