Etikettarkiv: isobel hadley-kamptz

TID FÖR NYA BERÄTTELSER

folkhemHade egentligen tänkt pausa från politiken ett tag, men två artiklar eldade upp mig igen.

Den ena är skriven av Isobel Hadley-Kamptz och behandlar lånefällan. Enligt artikeln tar svenskarna nya lån på tre miljarder i veckan. I storstäder minskar stadigt antalet hyresrätter, samtidigt som kvadratmeterpriset för bostadsrätter ökat med nära 600 procent sedan början av 90-talet. Det gör att folk i allt högre utsträckning måste låna enorma belopp för att bara få någonstans att bo. Att låna pengar uppmuntras också av det finansiella systemet, det sätter sprätt på konsumtionen. Konsumtion anses vara det överlägsna medlet mot lågkonjunkturens negativa effekter. Så folk lånar. Och lånar.

Men lånefesten ger även baksmällor. För det första blir de skyhöga skulderna ett hinder mot att säga upp sig från jobbet, tagga ner och ändra kurs. Vad gör det med våra möjligheter att exempelvis ifrågasätta villkoren på våra arbetsplatser? Vad gör det med vår förmåga att tänka kritiskt och visa civilkurage? Skuldbördan skapar fogliga medborgare.

För det andra kan de vidlyftiga lånen bli en fattigdomsfälla. Om man blir långtidssjuk eller arbetslös eller bara går i pension är risken stor att räntorna inte kan betalas. Man kanske måste sälja sin bostad till underpris och sitter då kvar med en skuld man inte kan lösa (för dem som går på socialbidrag är det ett krav att sälja bostaden).

Det gäller alltså att vara frisk, att inte klaga, att inte stanna upp, att inte ha satsat på fel jobb eller fel företag (som det kan börja gå dåligt för), och det gäller att inte vara solidarisk med dem som misslyckats med att uppfylla nämnda kriterier. Och som på beställning sänker sig den ideologiska överbyggnaden som en cynisk flumridå: Var inget offer! Det är inte hur man har det, utan hur man tar det. Du är din egen värsta fiende. Etc.

Och den inställningen är så vedertagen att t o m Hollywood kan driva med den. Men tillsammans med socialdemokratins kris och högerns nya, liberala, skepnad skapar verklighetens skoningslösa kommersialism och dess Bli din egen lyckas smed-ideologi en skrämmande tomhet och en total brist på politiska visioner. Jag menar visioner om det goda samhället, ett samhälle där medborgarna är medskapande, ett samhälle som grundar sig på våra genuina behov, inte bara på rädslan att inte kunna betala våra räkningar.

Men hur ska vi kunna föreställa oss något annat, något bättre, en mening med tillvaron, när vi varken har tid eller mod att ställa frågan till oss själva om vad vi egentligen värdesätter? Konsumtionens ledstjärna lyser skarpt över familjens sköten. De belånade hemmen är avfolkade större delen av tiden, när vi inte sover. Många familjer har inte ens tid eller ork att samlas runt en gemensam måltid där riktiga samtal kan utspinna sig. Också våra bostäder är fasader.

I detta tomrum famlar vi efter sätt att stilla en djupt upplevd klåda i själen. Och väljer den enklaste lösningen: vi blir missbrukare. Mer av samma. Vi köper andliga steroider – mindfulness, retreatresor, yogakurser, schakrahealing – och vi tar det helst intravenöst. Så här blir du lycklig på två sekunder! Sedan skrattar månglarna på vägen till banken.

I samma tomrum, där kultur är något vi skaffar oss på bensinstationer, där du måste hänga med i Idol för att hänga med i snacket, i dessa utrymda intellekt förtvinar fantasin. Den enda kreativa akt vi ger oss hän åt är vilken färg vi ska ha på de nya soffkuddarna.

I detta oreflekterande klimat kan enkla och primitiva lösningar vinna stort gehör. Och det är just i detta utsvultna och på samma gång proppmätta tillstånd som vi därför behöver ett politiskt nyskapande.

Vi behöver en berättelse om vilka vi är och vart vi skulle kunna vara på väg.

Om detta skriver Lena Andersson i DN, och hon skriver så bra att artikeln måste läsas och stå för sig själv.

Kanske kommer den nya berättelsen att utspela sig kring medborgarnas tid? Tid är ju det enda vi aldrig kan få tillbaka.

PÅ TÅGET MOT FÖRÄNDRING

x2000De gånger jag besöker den såkallade landsorten blir jag tvungen att fejsa en verklighet jag egentligen skulle må bättre av att vara okunnig om. Ignorance is bliss.

Det börjar redan i avgångshallen till tåget eller flyget. Igår var det tåget.

Pressbyrån. Först ylar dagens löp ut sina ”nyheter” som kan förtälja intressanta ting som att en Bonde-söker-fru-kvinna gjort slut med en Fadde. Därpå, när jag inhandlat proviant, måste jag passera Pocketställets snäva urval av böcker som därmed blir kommersiella. Just nu trängs en gubbsjuk amerikansk deckare (som GW gör reklam för och kammar hem vinstandelar av) med true stories, exempelvis en bok om varför Jessica Andersson har så ledsna ögon. Jag köper tidskriften Filter för 69 spänn – lika dyr som en pocketbok – och kliver ombord på ett skraltigt gammalt tåg som det angivna X2000 blivit utbytt mot. Ett tåg som går betydligt långsammare och där mycket av den komfort som min uppdragsgivare betalat för, exempelvis fungerande toaletter, saknas.

I högtalaren ropas detta faktum ut, men utan ursäkter eller erbjudanden om kompensation åt resenärerna. De som ska byta tåg missar anslutningarna, de som ska på möten kommer minst en timme för sent. Jag börjar läsa Ika Johannessons eminenta artikel om ”det manliga geniet” Micke Persbrandts alltid lika ursäktade beteende – han drar ju in pengar.

Och undrar varför folk inte blir förbannade.

Bredvid mig sitter två damer i övre medelåldern, representanter för det kulturbärande skiktet. Den ena läser Steve Sem-Sandbergs Augustprisvinnande roman, den andra läser Michail Bulgakov. Jag frågar:

Är ni inte förbannade? Jo, skrattar damerna. Men vi är så vana nu, det är ingen idé att bli förbannad.

Vi har alltså i Sverige, denna en gång så stolta välfärdsstat, under de senaste femton åren gått igenom ett totalt genomgripande systemskifte där Marknaden har blivit en självlysande ledstjärna. Allmännyttan är snart ett minne blott. Lönsamheten allena styr varje prioritering. Således har SJ inte råd att kompensera resenärer eller laga trasiga toaletter. Detta kan tyckas futtigt, men det gäller precis jävla överallt. Skolor, vård, sjukförsäkringar, bostäder, name it.

Och folk orkar inte vara förbannade.

Jag anländer till Trollhättan, där Saabångesten dallrar i luften. De kulturbärande kommunanställda damerna har anordnat lunchuppläsning av två författare. Till det serveras soppa. Rusning. Inte. Nej, det som drar folk är Folkets Hus-anordnade hitkvällar där kända och okända förmågor sjunger schlagerlåtar. Min medförfattare berättade om en bokhandelssignering i en liten stad dit Guillou också var inbjuden. Inte ens han lyckades kränga mer än fem böcker. Folk vill ha underhållning, helst intravenöst. En av arrangörerna från igår nämnde ett event i Göteborg dit de bjudit en skådis, regissören och ännu en ur filmproduktionen Snabba Cash för att de skulle snacka om den kommande filmen. Publiktillströmningen uteblev helt. Kort därpå hade filmen premiär och folk undrade över eventet, som då redan ägt rum. Är ni med? Folk vill ha underhållning som överröstar allt annat.

Jag återvänder till den uppgivenhet som brukar avsluta varje diskussion om hur man ska få ”folk” att vakna upp, göra motstånd, tänka själva och protestera. Detta folk som följer starka ledare, lyssnar på den som skriker högst, köper enkla lösningar, tilltalas av lättsmält underhållning men som genom sitt stora antal bär upp viktiga samhälleliga funktioner, denna anonyma massa oroar sig de intellektuella för. Utan den kan inga verkliga samhällsförändringar äga rum. Men för att nå det breda folkliga lagret måste man tilltala det. Och där stupar eliten.

I besvikelse och avsmak vänder de sig alltmer inåt, mot likasinnade, och även denna krets krymper. Isobel är ett exempel på det. I sitt försök att forma en ny liberal teori och genom ett gradvis undanglidande och avståndstagande från även de grupper hon har en hel del åsiktsgemenskap med, upprepar hon många intellektuellas historiska misstag. (Förutsatt, givetvis, att ambitionen är att åstadkomma förändring.) Resultatet blir att man målar in sig i ett hörn.

Inga jämförelser i övrigt, men när Hitler började vinna terräng vände många intellektuella honom ryggen med försvaret att hans dumheter skulle falla på sin egen orimlighet. Så dumma var ändå inte människor att de skulle nappa på det betet. Så dumma var de.

Hur plågsamt det än är att kliva ut i den folkliga terrängen, borde de intellektuella ändå göra det mycket oftare. Att tala med bönder på bönders vis är inte så lätt som det låter, men vem fan ska göra det? Ska Paulo Roberto göra det? Eller ska man överlåta uppdraget åt gaphalsiga mediemakthavare? Åt lustigkurrar? Eller tror Isobel med svärm på en mental nedsippringeffekt när hon på ett exkluderande vis för fram sina tankar om frihetlighet – tankegods som jag själv alltid djupt sympatiserat med?

Vi står ännu inför ett paradigmskifte och intern kritik måste få förekomma bland dem som vill vara med och påverka detta, men det vore jävligt synd att upprepa sjuttiotalsvänsterns misstag, då de började föröka sig genom delning, vilket kulminerade i boken Behöver vänstern gå i terapi? Så blev det. Vänstern var ett lost case.

Rörelsen kring för framtiden avgörande frågor om integritet, övervakning, autonomi, miljö, social rättvisa och välfärd behöver organisera sig bättre och finna gemensamma nämnare snarare än interna meningsmotsättningar. I alla fall i nuläget. Diskussioner och tvivel ska fördenskull inte uteslutas, men fokus måste ändå ligga på att nå ut med budskapet på ett så lite tillkrånglat sätt som möjligt. Piratpartiet har haft en släng av hybris och lidit av en blind tro på att nätet är forumet über alles för deras tilltänkta anhängare. För mycket internt käbbel kommer emellertid, när valet närmar sig, att plockas upp av prasselmedia precis som när F! skulle gå till val.

Politik är ett spel. Tyvärr. Men vi måste deala med de befintliga spelreglerna en bra bit in på resan. Sedan kan vi utvärdera och käbbla. Gör vi det nu kommer rörelsen att kvävas i sin linda. Det skulle bara vara förjävla sorgligt.

ISOBELS HJÄLTEMOD

isobel

Isobel Hadley-Kamptz gjorde det. Hon stack ut ur flocken och tillkännagav i Expressen att hon inte skriver under ett förlagsavtal som berövar författare det utrymme som kan vara avgörande för våra möjligheter att fortsätta skriva böcker. Artikeln är skriven med återhållen men ändå sjudande ilska över en bransch som på senare tid visat allt större ekonomisk brutalitet på marknaden och mot författarna, åtminstone de författare som inte säljer megavolymer.

För att ni som inte är branschisar ska förstå hur modigt det är av Isobel att öppet ta strid för sin sak kan jag berätta att det är ytterst ovanligt att en författare på ett ledande förlag går på offensiven som Isobel gjort. Att författare i slutna sammanhang gnäller över sina förlag är en sak, det hör till. Men sedan knyter de näven i fickan och rättar sig i leden. Eller säger som Bengt Blanda-inte-in-mig-i-något-viktigt Olsson:

BENGT: Fast jag har en så otroligt japansk inställning till mitt förlag, jag tänker inte återta några rättigheter, jag sjunger Bonniersången varje morgon, där finns folk jag känner och litar på och jag gör det tills jag får anledning att ompröva det.

Jag tror inte att Benke var i intellektuell högform under det här samtalet i Expressen med de betydligt mer töjbara förläggarna Svante Weyler och Dorothea Bromberg, för han sa också:

BENGT: En pappersbok kan man tappa från toppen av Empire State Building – hoppas ingen får den i huvudet – gå ner och hämta den och sen bara fortsätta att läsa i den.

Eeh …

Hursomhelst. Isobel har spottat på förlagsaltaret och slagit in en stängd dörr, och för det ska hon ha all kredd.

Nu är dörren öppen.