Etikettarkiv: historiens slut

TID FÖR NYA BERÄTTELSER

folkhemHade egentligen tänkt pausa från politiken ett tag, men två artiklar eldade upp mig igen.

Den ena är skriven av Isobel Hadley-Kamptz och behandlar lånefällan. Enligt artikeln tar svenskarna nya lån på tre miljarder i veckan. I storstäder minskar stadigt antalet hyresrätter, samtidigt som kvadratmeterpriset för bostadsrätter ökat med nära 600 procent sedan början av 90-talet. Det gör att folk i allt högre utsträckning måste låna enorma belopp för att bara få någonstans att bo. Att låna pengar uppmuntras också av det finansiella systemet, det sätter sprätt på konsumtionen. Konsumtion anses vara det överlägsna medlet mot lågkonjunkturens negativa effekter. Så folk lånar. Och lånar.

Men lånefesten ger även baksmällor. För det första blir de skyhöga skulderna ett hinder mot att säga upp sig från jobbet, tagga ner och ändra kurs. Vad gör det med våra möjligheter att exempelvis ifrågasätta villkoren på våra arbetsplatser? Vad gör det med vår förmåga att tänka kritiskt och visa civilkurage? Skuldbördan skapar fogliga medborgare.

För det andra kan de vidlyftiga lånen bli en fattigdomsfälla. Om man blir långtidssjuk eller arbetslös eller bara går i pension är risken stor att räntorna inte kan betalas. Man kanske måste sälja sin bostad till underpris och sitter då kvar med en skuld man inte kan lösa (för dem som går på socialbidrag är det ett krav att sälja bostaden).

Det gäller alltså att vara frisk, att inte klaga, att inte stanna upp, att inte ha satsat på fel jobb eller fel företag (som det kan börja gå dåligt för), och det gäller att inte vara solidarisk med dem som misslyckats med att uppfylla nämnda kriterier. Och som på beställning sänker sig den ideologiska överbyggnaden som en cynisk flumridå: Var inget offer! Det är inte hur man har det, utan hur man tar det. Du är din egen värsta fiende. Etc.

Och den inställningen är så vedertagen att t o m Hollywood kan driva med den. Men tillsammans med socialdemokratins kris och högerns nya, liberala, skepnad skapar verklighetens skoningslösa kommersialism och dess Bli din egen lyckas smed-ideologi en skrämmande tomhet och en total brist på politiska visioner. Jag menar visioner om det goda samhället, ett samhälle där medborgarna är medskapande, ett samhälle som grundar sig på våra genuina behov, inte bara på rädslan att inte kunna betala våra räkningar.

Men hur ska vi kunna föreställa oss något annat, något bättre, en mening med tillvaron, när vi varken har tid eller mod att ställa frågan till oss själva om vad vi egentligen värdesätter? Konsumtionens ledstjärna lyser skarpt över familjens sköten. De belånade hemmen är avfolkade större delen av tiden, när vi inte sover. Många familjer har inte ens tid eller ork att samlas runt en gemensam måltid där riktiga samtal kan utspinna sig. Också våra bostäder är fasader.

I detta tomrum famlar vi efter sätt att stilla en djupt upplevd klåda i själen. Och väljer den enklaste lösningen: vi blir missbrukare. Mer av samma. Vi köper andliga steroider – mindfulness, retreatresor, yogakurser, schakrahealing – och vi tar det helst intravenöst. Så här blir du lycklig på två sekunder! Sedan skrattar månglarna på vägen till banken.

I samma tomrum, där kultur är något vi skaffar oss på bensinstationer, där du måste hänga med i Idol för att hänga med i snacket, i dessa utrymda intellekt förtvinar fantasin. Den enda kreativa akt vi ger oss hän åt är vilken färg vi ska ha på de nya soffkuddarna.

I detta oreflekterande klimat kan enkla och primitiva lösningar vinna stort gehör. Och det är just i detta utsvultna och på samma gång proppmätta tillstånd som vi därför behöver ett politiskt nyskapande.

Vi behöver en berättelse om vilka vi är och vart vi skulle kunna vara på väg.

Om detta skriver Lena Andersson i DN, och hon skriver så bra att artikeln måste läsas och stå för sig själv.

Kanske kommer den nya berättelsen att utspela sig kring medborgarnas tid? Tid är ju det enda vi aldrig kan få tillbaka.

VEM SER VEM DU ÄR?

hamlet2Ibland funderar jag över varför en förhållandevis utbredd diskussion här handlar om att vi är här. Eller: hur vi är här, i de s k sociala mediernas verklighet. Våra internetaktiviteter går ofta ut på att iaktta och studera våra aktiviteter i sig.

Det är som om vi måste uppfinna oss själva på nytt hela tiden. Och när jag tänker efter genomsyrar detta självstudium hela nutidsmänniskans tillvaro.

Med en app kan vår iPhone registrera vårt sömnmönster så att vi vet när vi bör vakna och även hur vår individuella sömn fungerar.

Stegräknare var förra säsongens svarta.

På gymmen har det blivit poppis med pulsmätare i cykelsalarna, så att vi kan följa och kontrollera våra pulstoppar på en skärm.

Vi jagar vårt ”mående” och kräver diagnoser. GI-värden. Fettmätning. Allt ska redovisas och granskas.

Vi jobbar idogt på våra personliga ”varumärken”. En identitet är inte något vi är, utan något vi skapar. Vi klassificerar oss ständigt men vill inte bli definitivt placerade. Liberal? Hetero? Privat? Medelklass? Nej, don’t fence me in!

Vi gifter oss, men inte av det skäl som giftermål och bröllop en gång innebar: att lova varandra trohet tills döden (inte nöden) skiljer oss åt. Vi gifter oss för att vi tycker att det är en skön grej. Nu. Ingen tror väl att det är för livet.

Och detta är absolut inget konstigt. Ideologierna är döda, vi står vid historiens slut och vi måste återuppstå i en framtid vars enda konstant tycks bestå av osäkerhet.

Samtidigt slåss många av oss mot den yttre och ansiktslösa kontrollen, den som inte utövas av oss själva. För, medan vi uppfinner och skapar oss själva med hjälp av den nya tekniken, används samma teknik till att registrera och kartlägga oss i detta nya, nakna och skiftande tillstånd.

Allting flyter just nu. Men var landar vi? När historien ska skrivas – hur blir vi då definierade?