Etikettarkiv: hbtq

BÖGARNAS VÄRSTA FIENDE

destroyer_639829b1Igår var jag på Karl Anderssons releasemingel för nya boken Bögarnas värsta vän – historien om tidningen Destroyer.

Både Aftonbladet och Svenskan har haft stora artiklar om släppet. Karl berättade själv om sitt konstprojekt och om vilka reaktioner det mött, framförallt från den värld som kanske borde ha varit hans hemvist, nämligen den s k hbtq-rörelsen. Men det var här han utnämndes som fiende. ”Med sådana vänner behöver man inga fiender”, var ett av yttrandena från det etablerade gaysamhället.

Låt mig säga detta först: Jag är en hängiven vän till homorörelsen, såväl till deras tidningar som till RFSL som till Pride. Bögarna har varit mina bästa vänner i mina värsta stunder och jag känner mig alltid hemma bland hbtq-människor. Men jag har stött Destroyerprojektet genom att vara en av dess krönikörer. Priset man får betala när en förtryckt och utstött grupp ska släppas in i stugvärmen är nämligen att man drar in klorna och ut tänderna. Det har lett till att Prideparaden blivit ett årligt folklustjippo, och det är bra. Men det har också medfört att en del av gaykulturen spjälkats av och blivit utstött på ungefär samma vis som homosexuella en gång blev utfrusna.

När Karl Andersson kallades till polisförhör i Prag, där han bott en tid, för att någon anmält Destroyer, kom Prags polismyndighet inte till någon annan slutsats än att det var homofobi som låg bakom anklagelsen. Karl fick gå efter förhöret och inget åtal väcktes. Och detta var alltså i Prag, där man kanske skulle kunna förvänta sig en mindre tolerant inställning än i Sverige.

På Pridefestivalen fick inte Destroyer säljas bland annan lektyr. Ändå gav RFSL så sent som på 70-talet ut tidningen Revolt, som både till formatet och bildinnehållet påminde en hel del om Destroyer. Men nu har bögar blivit synonyma med glada schlagernördar som dansar och underhåller. Den estetik som alltid varit närvarande i manliga homosammanhang (och som faktiskt också tilltalar många kvinnor) är det få som vill låtsas om. Gossekärleken och dyrkan av den androgyne pojken/mannen har löpt som en röd tråd genom både kulturer och subkulturer där homosexualitet fått komma till uttryck. Det är en del av vårt kulturarv och ett estetiskt ideal som nu är nedtystat. Det är, som sagt, priset man får betala för att vara politiskt korrekt och få statliga allmosor.

Ni kan sluta läsa här, men jag publicerar ändå intervjun med mig i Karls bok, där jag förklarar min inställning:

* Hur tänkte du när du tackade ja till att medverka i Destroyer?
– Jag tänkte att jag måste svepa in min medverkan på något sätt och använde därför en av mina romanfigurer, Hella Hell, vars öde beseglades av hennes fäbless för mycket unga gossar.

* Hade du sett tidningen innan och vad tyckte du i så fall om den?
– Jag köpte ett nummer av tidningen på Stockholm Pride 2006 av Karl. Under bordet så att säga. Den var ju inte rumsren ens i hbtq-sammanhang. Och jag tyckte nog att den påminde en del om en tidning på 70-talet som hette “Killen”. Samma format och med bilder på söta yngel, ofta i sexuella situationer om jag minns rätt. Vid den tiden hängde jag mycket på en minimal sylta i Malmö som hette Gay House. Vi hade jävligt kul där. Lite för kul ibland när vi dansade till “Moviestar” och “Love to love you baby”. Och jag stötte ganska friskt på de undersköna pojkarna som frekventerade stället. Men det var en väldigt tillåtande sexuell atmosfär där, som dessvärre sabbades ibland av äckliga bögknackare.

* Vad tyckte du om det nummer som du själv medverkade i? Var du nöjd med din medverkan och vad tyckte du om sammanhanget som du var med i?
– Det här är ju lite tveeggat. Jag är en väldigt stark motståndare till pedofili. Och man kan inte vara helt säker på om pojkarna på bilderna känt sig utnyttjade. Dock såg det inte ut så. Och eftersom jag känner Karl lite grand och vi hade haft en dialog, uppfattade jag inte Destroyer som en peddotidskrift. Snarare såg jag paralleller till Michel Foucaults hyllningar till gossekärleken i det antika Grekland. Och jag lutar nog åt att bilderna tangerar konstnärliga uttryck. Jag minns inte vad konstnären hette – var det Donald Mader? – vars utställning här i Stockholm attackerades för att bilderna föreställde riktigt unga nakna killar. Det är ju ett estetiskt ideal för många människor, en pojke i gränslandet som bara nätt och jämnt upptäckt sin sexualitet och inte ännu upplever annat än en obekymrad glädje över den. Inte man, inte barn. Snarare androgyn.

* Fick du några reaktioner på din medverkan i Destroyer?
– En politiskt korrekt väninna blev förskräckt. Men i övrigt har jag inte hört något.

* Övriga åsikter om Destroyer, mig eller dig eller något annat?
– Jag föredrar nog att se tidningen som ett slags experiment snarare än porr i traditionell bemärkelse. Som sagt: ett estetiskt ideal. Men man bör vara försiktig med att exponera minderåriga killar, det är inte okomplicerat. Destroyer befann sig helt klart ute i tassemarkerna. Fast man måste ju testa gränser ibland, och Karl höll ju en intellektuell profil kring det hela. Det fanns alltså en teoribildning som hör hemma i hbtq-diskursen, tycker jag.

TOLERANS TILL DÖDS

När det är Pridevecka sätter Stockholms stad upp regnbågsmarkörer överallt i det offentliga rummet, och det känns fint att leva i en stad som så tydligt markerar tolerans för hbtq-grupperna. Ja, jag är seriös, jag blir stolt över detta. Staten och etablissemanget säger tydligt ifrån: De här grupperna ska vi skydda – rör inte våra kompisar!

Och om man går runt på Prideområdet skulle man kunna tro att det verkligen är problemfritt att vara gay, trans eller vad-det-nu-är. Sällan möts jag av så mycket vänlighet och välvilja och fritt flödande kärlek.

Pride House är späckat med fördjupande samtal om rörelsens olika uttryck och problem som återstår att deala med.

Och vill man bara festa och dansa går även det utmärkt. Eller så kan man ställa sig vid Riksteaterns scen och lyssna på bl a den sköna Nour el-Refais raljanta uppgörelse med den moderne mannen.

Högt i tak och ingenting som saknas, uppenbarligen. Om man inte, som jag, har radarn ständigt inställd på sprickor. För – och detta är inte något jag själv hittat på – det finns yttringar inom rörelsen som inte passar in i den gulliga och mysiga, gardellska, atmosfären. Det finns andra tongångar än ”vi är precis som ni”-attityden. Men de uttrycks inte lika tydligt inom de statsunderstödda hbtq-forumen. Denna sorts purism och mainstreamifiering blir vanligare i ett litet land som Sverige, där de feta plånböckerna är ytterst begränsade. Staten är den största sponsorn.

På så sätt sker alltid en viss grad av självcensur. Man slipar självmant ner tänderna för att inte bita den hand som föder en. Fullt förståeligt. Men då har toleransen samtidigt blivit repressiv. När en rörelse går hand i hand med ett generöst etablissemang blir den samstämmig med sin beskyddare. Den blir heteronormativ, ibland t o m mer än heterobefolkningen. Och invaggade i denna konforma trygghet, där alla skrålar schlagers, gifter sig och får barn krymper rörelsens subversiva potential – att konstant ifrågasätta sexualitetens olika tvångströjor – och man vänder blicken inåt istället. Grubblar över sin egen identitet. Kritiserar intoleransen inom de egna leden.

Elin Grelssons intressanta och läsvärda bloggpost (inklusive kommentarerna) illustrerar detta mycket väl.

Tove Lefflers inlägg om queer-erotik tangerar också ämnet.

Eller den här artikeln, som illustrerar den sortens homosexuella som perfekt passar in i stugvärmen, de som alla kan identifiera sig med (Och ABSOLUT inget ont om dem!).

Och medan politiska partier, myndigheter och organisationer e1bdc2b4-2f5b-461d-87a2-a88fa2bfd746plockar pk-poäng pågår hatbrotten som om ingenting hade hänt.

Tolerans är tyvärr något vi måste slåss för.