Etikettarkiv: Guillou

STJÄRNA ELLER SJUKDOM

För ett antal år sen, kan ha varit 2004, gick min dåvarande sambo och jag över Medborgarplatsen då ett par killar som delade ut flygblad kom fram och ville diskutera hur samhällets tolerans inför brott begångna av invandrare ökat till det absurdas gräns. Flygbladet handlade om en svensk liten pojke som blivit mördad av invandrare. Givetvis fick man se en bild på den mördade gossen, flygbladet skulle ju tala till magen, inte förståndet.

Min dåvarande pojkvän, som ofta uttryckte arabhat och kom med lösningar som att man borde asfaltera hela Mellanöstern, gillade budskapet och bad om att få veta mera om organisationen bakom. (Ex-sambon är f ö samme person som flera kända svenska och norska författare valt att anlita som agent, däribland Guillou, Marklund och Holt… he he, så fick jag det sagt också.)

Jag sa åt min kille att det där var en vidrig politisk yttring och förklarade detsamma för flygbladsutdelarna, som hade sina likasinnade spridda över hela torget. Då hoppade ännu en person fram och började knäppa bilder på mig samtidigt som en av rassarna fräste: ”Tig, din marxistfitta!”

Jag minns inte vilka personerna bakom flygbladet var, jag har för mig att det var dem som stod bakom den årliga Salemmarschen. I den deltog bl a Sverigedemokraterna. Ett par dagar senare stod anhängare av denna grupp på Götgatsbacken, och även då fotades människor som inte välkomnade deras griller.

Sen dess har mycket skit flutit i kloakerna och många råttor kunnat äta sig feta på det tankegods som förpassats dit. Jag hade länge tänkt att dessa stolliga grupperingar var förhållandevis harmlösa; obehagliga, men ingen politisk kraft att ta riktigt på allvar.

Jag trodde fel.

Ett halvt decennium senare börjar SD-marschen mot riksdagen. Och medieuppslutningen blir total. Det spelade ingen roll att opinionssiffrorna bara låg på 5–6 %, SD stod enligt mätningarna på tröskeln till riksdagen och för det skulle Jimmie Boy belönas med en kraftig knuff. Inte heller var SD:s islamofobiska valfilm skäl nog att hårdlansera Sverigedemokraterna. Ja – jag kan inte låta bli att se det som annat än en lansering. Under själva valvakan fylldes SD:s tillhåll med fler journalister än Sverigedemokrater. Alla ville vara med när en ny stjärna skulle födas.

Och en ny stjärna föddes.

Idag riktas mediernas fokus på en annan ung, manlig islamhatare, nämligen Anders Behring Breivik. Han har visserligen begått ett av tidernas mest kallblodiga terrordåd, men istället för att demonisera honom (vilket definitivt skett om han vore en muslimsk terrorist) görs upprepade försök att humanisera den norske terroristen, som i mycket hämtat sin ideologiska inspiration från samma källa som våra egna Sverigedemokrater. Dag efter dag frontar de stora drakarna med hans välrakade, ljushyade nuna. ”Hur många har jag dödat?” får han lov att i jag-form ropa ut, killen som nu kallas vid sitt förnamn Anders.

Jag skrev i Expressen om den begynnande personkulten kring Norge-nollan. Föga har det hjälpt. Intresset kring hans person piskas upp enligt det simpla narrativ och den förenklade logik som medierna gjort till sin, precis på samma sätt som när intresset runt Sverigedemokraternas vittrade seger skruvades upp tills segern var ett faktum.

Vi förväntas tycka att det är fascinerande, rentav sexigt, med hot som kommer inifrån, hot som uppträder i dräkter vi känner igen oss i. Avstånden minskar. Sverigedemokraterna finns ibland oss, Breivik skulle kunna vara vem som helst, här – i vår omedelbara närhet.

Men tumörsjukdomar finns också inom oss. Skulle ni fråga tumören varför den försöker döda det system den växer inom, då skulle tumören säkert svara upprört att den har en större plan, att den tänker ta över systemet. Cancersvulster är en del av våra kroppar, de utvecklar nya blodkärl och vävnader som vårt eget blod rinner genom. Ska vi inte tycka att de är farliga då? Ska vi istället storögt studera deras skadegörelse och göra sjukdomen begriplig?

NÅGON DÄR?

torn

Angående Jans virrvarr i AB har åtskilliga redan uttalat sig och med den äran, däribland Anna, Josh, Emma, Ravenna och Isobel. Skönt, så slipper jag att än en gång blåsa hårt på papperstrollets dagsfärska dumheter.

Funderar bara på vem som är Sveriges mest avundsjuka författare, eftersom Lars Gustafsson utpekades som den näst mest avundsjuke. Några förslag? Var det inte Guillou som, apropå Stieg Larssons framgångar, surt knorrade att man tydligen måste dö för att bli så omåttligt populär? Jag har f ö gott om personliga exempel från den gamla onda tiden då jag fick det tvivelaktiga nöjet att vistas i Jans förtrödna närhet.

Jag har tidigare beskrivit varför Piratförlaget tog detta sitt, med tanke på debatten, plågsamt ironiska namn. De beskylldes av den övriga branschen för att vara pirater eftersom deras affärsidé var att stjäla stjärnförfattare från andra förlag som enträget byggt upp dessa varumärken. Stöld, alltså.

IB-affären. Tipsaren, som kom till Folket i Bild med upplysningen, avfärdades av Guillou med orden: ”Gå hem och läs Kriminaljournalen!”. Att det sedan blev en IB-affär bör man nog tacka Peter Bratt för. Han fick också sitta av tid, men har fått stå i skuggan av den store narcissisten. Under vissa påtryckningar, får man gissa.

Slutligen undrar jag om jag borde stämma Piratförlaget på den jätteupplaga av en av mina titlar som distribuerades via en damtidning för att jag på det sättet skulle nå nya läsarkategorier. För det fick jag nämligen inte ett nickel. Enligt Guilloulogiken borde alla dessa gratisexemplar ha berövat mig intäkter för lika många sålda ex. Men så tänker ju inte jag. Och så tänker inte heller Piratförlaget, så länge det är de som har kontrollen.

Dubbelmoral och självmotsägelser är vad som stör mig mest. Och just det har Guillou gett ett ansikte. Förmodligen är det därför karln aldrig törs ställa upp i direktdebatter längre. Stackarn.

Men oavsett om ni röstar på Mp, pp eller Fi röstar ni bort honom. Gör det! Rösta bra!