Etikettarkiv: genus

KLASSEN UTAN EGENSKAPER

9113036300Jag fick genom en kontakt tidigt nys om att Norstedts skulle släppa en roman med titeln Den onödige mannen och erhöll den rykande färsk i brevlådan. Författaren, Erik Helmerson, hade jag nyligen stiftat bekantskap med via ett litet kulturbråk i Expressen, där han hävdade att min senaste roman Bluffen minsann inte alls tystats ner, vilket Aase Berg påpekat i en essä i samma tidning. Helmerson ansåg, något magsurt, att få författare fått lika mycket uppmärksamhet som jag. Nå, nu har han under alla omständigheter själv fått smaka på uppmärksamhet. Den onödige mannen har diskuterats flitigt. Och Helmerson och jag har för övrigt inte längre något otalt.

Jag läste boken med stor behållning och tänkte först att den skulle kunna passa in i ett jobb jag förberedde, om männens uppror som tagit ny skruv på sistone – manligt missnöje över kvinnors ökade inflytande går ju i hand i hand med kvinnors ökade inflytande. Men när jag läst klart hade romanen väckt en helt annan fråga hos mig än den som handlade om genus och medelklassens urvattnade, vita, medelålders och ”onödiga” män.

Efter att ha läst igenom de flesta artiklar om boken och lyssnat av debatten saknade jag det perspektiv som berättelsen kulminerar i, nämligen det gruppsvek som ofta följer på civilkurage.

I mina ögon är Den onödige mannen ingalunda en manlig motsvarighet till Maria Svelands Bitterfittan, som Per Svensson antyder i DN. Den handlar inte om könsorättvisor. Den gestaltar medelklassens bepansrade feghet. Den kuschade huvudpersonen Peter reser sig och går mot strömmen, med följden att den närmaste omgivningen sviker så fort det börjar osa hett. Det är där jag tycker att Erik Helmerson är något på spåren. Boken sägs vara ett slags försvar för just medelklassen, men under ytan sjuder en svidande kritik mot samma medelklass – den som inte bryr sig, det breda befolkningsskikt som ängsligt låtit sig mutas in i sina enklaver mot det underförstådda löftet att inte bråka om annat än trivialiteter. En missnöjd och orolig medelklass är politikernas stora skräck; därför måste den invaggas i tron att konflikter är något onormalt som man ska akta sig för att bli indragen i. Peters bäste vän har till och med gjort sig en karriär på sin parodiska formel: att ”eliminera” allt som står i konflikt med de personliga målen. Och när Peter så blåser i visselpipan och stör den bedrägliga ordningen är det inte så svårt att räkna ut vad hans gode vän måste eliminera.

Huvudpersonens värsta fiende är alltså inte det han tar strid mot, även om läktarvåld, sextrakasserier och chefstyranni är nog så allvarliga saker. Nej, ”den onödige mannens” verkliga fiende finns i det egna lägret, i medelklasstillvarons konflikträdsla, som gör att de hellre skjuter budbäraren än öppnar ögonen och ställer sig bakom den som kliver ur flocken.

Kanske var det smart att lansera Den onödige mannen som ett inlägg i genusdebatten och en skildring av den vingklippte medelklassmannens maktlöshet. Men den handlar snarare om medelklassens karaktärssvaghet och djupa konsensustroende. En klass utan egenskaper.

KÖPSEX?

redlight1Asså, först bara denna fördom som blivit en efterdom: Att människor i medelhavsländerna är mañana, mañana går utmärkt att förstå om man vistas här ett tag och samtidigt försöker vara effektiv i tanke och handling. Jag skulle fan behöva en talskrivare.

Men, iaf: Det var en tant jag hade sällskap med på en resa för ett par år sen som sa: Vad ni yngre feminister vägrar att inse är att män och kvinnor i grunden är olika. Men med åldern förstår man detta, och då är det så dags.

Med dessa ord ringande i huvudet följer jag med värmeslött sinne en pågående debatt om sexköpslagstiftningen. Jag har legat på plajan här i Cannes tillsammans med min generösa väninna (som låter mig husera i hennes lägenhet) och hennes väninna som bor i Berlin. I Tyskland är det inte många som höjer på ögonbrynen av att män köper sex. Att det är just män som utgör den överväldigande majoriteten av torskar kan vi väl vara överens om. I Berra finns ex vis ett jättestort horhus i flera våningar med all inclusive-rabatt från åtta på morgonen till åtta på kvällen. I fem timmar får kunderna till ett engångsbelopp kalasa på de tillgängliga damerna så mycket de orkar. Det finns vakter och personal överallt, så att de prostituerade inte utsätts för övergrepp.

Nu är det ju många som anser att en sexarbetare per definition är ett offer. Själv har jag träffat en hel del i denna yrkeskategori, och de mår inget vidare. Deras privata relationer är uppfuckade och deras barndomar lämnar åtskilligt i övrigt att önska. Man kan också läsa redogörelser från dem som quittat sexjobbet, och dessa har en hel del gemensamt med berättelser från kvinnor som levt i misshandelsrelationer: Ett gisslandrama. Men mina empiriska studier är inte statistiskt signifikanta.

Jag har under alla år pendlat hit och dit i frågan om det går att sälja sin kropp utan att bli skadad. Eller utan att man ÄR skadad sen tidigare.

Frågan är väl snarare hur pragmatiskt ett system får vara: Om man accepterar prostitution som världens äldsta yrke, ett fenomen som inte går att stävja genom kriminalisering eftersom man då jagar ner den i underjorden utan regler och skydd (som trafficking) – om man godtar det och istället försöker göra villkoren för sexarbetare så drägliga som möjligt har man kanske kommit så långt det går.

Men i ett system som bygger på pragmatism förlorar man också en filosofisk och politisk vision – visionen om en förädling av människans driftsutlevelser, idén om ett samhälle där ingen är till salu, där ingen har makt över en annan.

Men det är ju ett frivilligt förbund mellan hora och torsk! utropar någon. En affärsuppgörelse.

Fast då glömmer man den psykologiska faktorn. Det finns massor av exempel på destruktiva relationer där den ene rent praktiskt har möjlighet att gå, men ändå är en fånge pga tidigare upplevelser, strukturella omständigheter, successiv nedbrytning osv.

Och där står vi.

Vad jag mest undrar över är varför frågan väcker så starka känslor, inte bara bland sexarbetare och deras kunder, utan hos såväl menige man som politiskt aktiva.

Kan det vara så att den äldre kvinnan hade rätt? Att vi när ett önsketänkande om att män och kvinnor i grunden är sexuellt lika? Att vi inte vill veta av det faktum att män i lååångt större utsträckning än kvinnor finner nöje i att köpa sex? Att många kvinnor rentav föredrar att deras gubbar tillfredsställer sig med en hooker istället för att skilja sig för att de blivit kära i sin älskarinna?

Och där kommer frågan igen: Vad beror det på?