Etikettarkiv: främlingsfientlighet

RES PÅ ER! NI ÄR ANKLAGADE ALLIHOP!

jimmieboy1Tänk vad mycket Sverigedemokraterna betytt för den här valrörelsen! Hur hade showen annars sett ut? Grå betong med lite mossa? Klart att medelklasspolitiken behövde piffas upp med islamofobisk dramatik som stänker skräckblandad förtjusning. Något vi alla med förnuftet i behåll kan förfasa oss över; dissa, basha, håna, rulla med ögonen, skaka på huvudet. Att ett sånt parti ska kunna ta sig in i riksdagen!

Men är inte SD:s eventuella valseger nåt vi egentligen tjänat ihop till? Är vi inte skyldiga allihop?

Medierna. Varför ägnar medierna sig åt denna idoga bevakning och – med hjälp av opinionsmätningar in absurdum –  varför fläskar de på med dessa feta rubriker om ett parti som ännu inte nått fram till riksdagsplacering? Fine, jag förstår intresset och fascinationen. Nåt för oss ganska främmande har gjort intåg, och det som ofta vinner mediernas intresse är ju just det extrema. Inte sen Ny Demokrati har vi kunnat jippofiera en valrörelse på det här sättet med denna nya mördarsnigel (SD) på väg in i ekosystemet. Det är annat än blockens tragglande om RUT och ROT och t o m häftigare än att mosa Mona. Men proportionellt sett borde kanske inte SD ha fått all denna uppmärksamhet.

Politiken. Den stora väljargrupp som blocken måste charma består av en expanderande medelklass vars stora köpkraft behöver säkras. Den utveckling som oppositionen nu fördömer (ex vis utförsäljning av allmännyttan, marknadsekonomi, segregering) påbörjades av sossemajoriteten när de hade regeringsmakten. De var nämligen också tvungna att blidka medelklassen. Sossepolitikerna lever typiska medelklassliv. Vad vet de om hur det är att befinna sig i marginalerna i ett samhällssystem där vi har accepterat tio procents arbetslöshet och nedrustning av den allmänna servicen, inte minst i förorterna? Vad vet de välbärgade medelklasskarorna i stadskärnorna och i de lummiga villaklustren om invandringsproblematik, mer än på papperet? De enda invandrare de träffar på är förmodligen de integrerade iranierna som driver servicebutik på hörnan och de assimilerade turkarna på kebabhaket. Det är faktiskt inte dessa fördomsfria medelklassväljare som bor nära en flyktingförläggning, kör taxi eller har praktiska skäl att ta ställning till vargjakt. Men SD har vittrat sig till en oro som pyr i en annan del av befolkningen och de bygger sin politik på enkla lösningar för väljare i denna periferi, vars intressen de medelklassorienterade partierna ignorerar.

Kulturen. Nånstans nån gång måste ju den kulturella utarmningen ta ut sin tribut. Vi har alltså en kulturminister som anser att vi borde döpa om kultur till underhållning. Det bästa sättet att på sikt undergräva kritiskt tänkande och ifrågasättande av rådande normer är brist på bildning. En gedigen folkrörelse, såsom arbetarrörelsen en gång var, satte folkbildningen högt på dagordningen. Det är inte genom TV4 vi lär känna vårt kulturarv. Inte heller genom att läsa nån av de tio kriminalromaner som finns på snabbköpet eller genom att se nån av de fem action-dvd-filmer som står i kassan på bensinstationen. Människor blir inte mer vidsynta av att komplexfyllt känna igen sig i Göran Hägglunds bildningsfientliga tal om verklighetens folk. Och vilka sossar känner sig uppmuntrade till att förkovra sig när en sossepolitikerstjärna skriver banala deckare? I ett kulturklimat där grova förenklingar bildat föredöme kan vi väl inte förvänta oss att ett rörligt intellekt ska avgöra hur folk röstar.

Och sen, när missnöjesopinionen stödjer ett antiintellektuellt parti som levererar primitiva lösningar åt en genuint upplevd oro, då slår vi oss för bröstet och spyr galla över denna antidemokratiska yttring och dess anhängare. Vi och dom. De dumma och obildade fascisterna.

Men tryck i er detta: DOM är en del av OSS. Och det är vi – vi som åtnjutit privilegiet att kunna genomskåda SD – det är vi som samtidigt, genom vårt förmätna avståndstagande, gett näring åt denna mördarsnigel.

Jag hoppas fortfarande att SD inte kommer in i riksdagen. Men oavsett om de gör det är det hög tid att förstå deras väljare och erbjuda dem bättre alternativ. Och då måste vi vara lyhörda för den rädsla som SD så cyniskt utnyttjar.

SKANDALPOLITIK

svenolleIdag är jag arrrg.

Exempel ett: I cykelsalen på SATS Fridhemsplan stank det av mögel och avlopp. Alltså, det luktade så ändainåthelvete vidrigt av sump att jag upplevde det som direkt hälsofientligt att genomföra passet. AC:n funkade inte heller. Men av det, säg, femtontal deltagare i passet var det ingen som sa ifrån. Förutom jag, då. En äldre herre la sig i, kallade mig vid namn och försökte släta över. Så farligt är det väl inte, Unni?

Exempel två: När bastun i omklädningsrummet varit beckmörk i två veckor p g a en trasig lampa påtalade jag detta i repan. Oj, det är det ingen som berättat, fick jag veta.

Exempel tre: Jag var nära att bli köttfärs av en taxidåre som körde mot rött. Skärrad och tvärilsk står jag och vrålar åt honom att han fan borde byta yrke. Då kommer en kvinna med barnvagn (!) fram. Och börjar tillrättavisa MIG för att jag är så OTREVLIG.

Med dessa små triviala exempel i bakhuvudet tycker jag inte längre det är så konstigt att det politiska läget ser ut som det gör under innevarande valrörelse. Inte heller förundras jag över att två små partier som pekar på skandalösa brister i systemet med all sannolikhet kommer att förbli marginella i valet.

Feministerna har, vad vi än tycker om metoden, belyst pinsamma och systematiska löneskillnader mellan kvinnor och män i en ”jämställd” demokrati.

Piraterna har enträget bevakat och varnat för övervakningssamhällets ständigt framflyttade positioner och vad detta kan komma att innebära för demokratin.

Dessa båda småpartier skulle kunna avveckla sig själva i morgon om de övriga partierna tog över och drev deras främsta frågor. Men varför skulle de göra det? Vad bryr sig majoriteten om sådant tjafs?

Istället släpps den stora skandalen Sverigedemokraterna fram, för ett bakåtsträvande missnöjesparti har  vi tydligen alltid råd med.

En intressant, men otäck, återblick på hur främlingsfientlighet kan få grepp om ett samhälle presenteras av P3 Dokumentär. En riktig thriller som redovisar slutsatsen hur ”Sjöboandan” bäddat för såväl Ny Demokrati som Sverigedemokraterna. Och det intressanta: Det är företrädarna för riktigt primitiva åsikter – åsikter som dessutom i sina konsekvenser är våldsamma – det är dessa personer många omnämner som rakryggade sanningssägare. Nämnas bör också att Sven-Olle Olsson från Sjöbo dessvärre dog med stövlarna på, om ni förstår symboliken.

Så, lyssna, lär och lyd: Vi ska sitta vackert i mörkret, i ett kloakindränkt och kvavt rum för att sedan, när vi vågar oss ut bli överkörda. Och säg inte ett knyst. Bråka inte, protestera aldrig. För så farligt är det väl ändå inte.